Bokblogg och filmblogg

Ifall någon fortfarande läser den här bloggen kanske jag borde informera om att jag har en ny blogg nu, eller egentligen två: en bokblogg och en filmblogg (i anslutning till varandra). Jag försöker skapa lite ordning i min bloggvärld..... jag vet inte hur det funkar riktigt. Det senaste inlägget är en "bokenkät" - jag vet inte om sådant bör vara tillåtet, eftersom det blir lite pladdrigt... men å andra sidan, det handlar om böcker, ju. Filmbloggen var inte tänkt att bli lika "strikt", av det enkla skälet att... det går helt enkelt inte. Och den bloggen har inte blivit så välfylld än. För när jag pysslar med dessa saker så tänker jag att nej, jag borde verkligen ha andra saker att lägga min tid på... men ändå. Så är det med det.

Sorry girls, my new blogs are in Swedish... but I'll see you chez Mily, and on Facebook anyway!
Chuick, chuick! ^^

Mars/April 2009 -- Bilder på diverse djur

Hi there, bonjour mes amies, hola amigas... I think you have missed my pets, so I'm making a new blogpost for you! :)

Merlin and Virus looking at each other; who will be the first to run and who will chase..? ;)

Tulips... I like tulips. :)

Merlin loves to be under the furniture...
Virus has been drinking from Bob's water...
Merlin thinks it so cosy to be close, close, very close to big, soft, furry Bob... Bob is not so pleased; he prefers to be left alone -- but does the cat care..?
No! :)

Birthday flowers for my mother from my brother! :)
This is what our garden looked like not long ago! Spring is slowly coming closer now... Vive le printemps!!!

Merlin tries to get close again... ;)
Merlin is drinking from Bob's water. Bob doesn't mind, because he prefers to eat snow or, in the summer, drink from the pond in the garden!


Chuik, chuik amigas!

Sann kärlek i Paris

VARFÖR ÄR DET OMÖJLIGT ATT REDIGERA SINA INLÄGG?! JAG FULLKOMLIGT AVSKYR TYPSNITT OCH TECKENSTORLEK I NEDANSTÅENDE (SVARTA) TEXT. MEN HUR JAG ÄN FÖRSÖKER SÅ GÅR DET INTE ATT ÄNDRA. JAG FÅR VÄL VARA NÖJD MED ATT JAG TILL SIST LYCKADES KLISTRA IN MITT WORD-DOKUMENT. Dessutom ser jag nu att varenda nedanstående blogginlägg har förlorat sina radbrytningar. Jag vill påpeka att min blogg inte såg ut så här sist jag såg den. Vad händer?! Varför förstår jag mig inte på datorer?!
Again a little discussion about the mixture of fact and fiction - I don't know why I keep coming back to this. This time, it's inspired by a recent discussion in Swedish blogs/papers about the truth claims of poplar crime fiction writer Liza Marklund's book Gömda ("Hidden"). I say: What's all the fuzz about? Expect a novelist to write fiction and keep to news papers and academic writings if the actual TRUTH is required! I have not read said book myself, nor much else by this writer, but that's beside the point. I also mention a few books I've read lately that can be called "autobiographies", namely Olivia by Dorothy Strachey and Name All the Animals by Alison Smith. I conclude that I like the latter more, because it looks most like a fictional novel. I also try to imagine what Olivia would look like if Sarah Waters would re-write the story! (The text below is entirely in Swedish.)

Om jag nu säger att jag är rejält trött på att höra om Liza Marklund och hennes Gömda, så låter det kanske motstridigt att jag själv börjar skriva om det. Lägg ner, det räcker nu! tycker jag. (För övrigt har jag inte läst någonting av Marklund förutom halva Sprängaren, men ändå.) Jag menar, vad är det frågan om? Kan folk inte tänka själva? Nej, kanske inte. Det verkar som om allting måste vara svart eller vitt, rätt eller fel, sant eller falskt, nu för tiden. Vad händer med litteraturen om alla nyanser försvinner?

Fascinationen inför etiketten ”en sann berättelse” och liknande börjar nästan bli otäck. Varför? Nåja, bortsett från den diskussionen – även om en bok marknadsförs som i någon mån ”sann”, så lär det ju vara självklart att den även innehåller något mått av fiktion om den samtidigt räknas till skönlitteraturen. Varför är det så svårt att förstå?

Guidade turer i olika romankaraktärers ”hemtrakter” är också lite sådär på gränsen, tycker jag. I alla fall när betoningen på ”sanningen bakom” det ena eller andra blir allt för stark. Det får mig att tänka på när diverse skådespelare i intervjuer har berättat att de har blivit utskällda på stan på grund av något deras mindre sympatiska rollfigur har sagt och gjort i någon teveserie. Suck.

På senaste tid har jag läst ett par böcker som mer eller mindre befinner sig i klassen ”faktion”. Men sinsemellan är de ganska olika.

Olivia av Dorothy Strachey är en tunn liten roman om en flicka som skickas till en skola i Paris, och där förälskar sig i den vackra och karismatiska läraren Mademoiselle Julie. Boken är skriven 1949 (f.ö. dedicerad till minnet av V.W.; Strachey hörde till Bloomsburygruppen) och sägs bygga på författarens egna upplevelser i slutet av 1800-talet. Även om jag inte hade läst mig till detta, så skulle jag ha kunnat ana mig till det ändå. Berättelsen är mycket rak och enkel (förutom att Stracheys sätt att skriva påminner om mitt, dvs att hon använder många ord för att brodera ut ganska lite; samma händelser skulle kunna berättas mycket mer kortfattat). Det som fokuseras är Olivias känslor och reaktioner snarare än den yttre dramatiken och gestaltningen. Miljön tecknas ganska skissartat (men det är rätt lustigt hur hela skolmiljön tycks genomsyras av en väldigt lesbisk atmosfär; ingenting är dock explicit), det som beskrivs är Julies ord, gester, handlingar, Olivias betraktelse av detta och helt enkelt en rätt utförlig beskrivning av förälskelseförloppet i fallet ung tjej kär i äldre kvinna. Är man benägen att tänka på det viset, så kan man inför var och varannan mening reagera med: ”åh, exakt så är/var det!”, alternativt: ”åh, om det ändå hade varit på det viset!” För min del ligger bokens behållning enbart i detta. Det är väldigt tydligt en tillbakablick på minnen och analys av dessa. Som roman betraktad är boken rätt tunn.

Den motsatta känslan får jag av Döp alla djuren av Alison Smith. Den boken handlar om en tjej vars bror dör i en hemsk trafikolycka. Familjen och hela Alisons umgängeskrets är starkt katolsk. I flickskolan, driven av nunnor, där hon går lyckas hon ändå träffa på ”den förbjudna kärleken”. Erkännas kan att jag inte i allmänhet väljer berättelser som uttryckligen kallas sanna, särskilt inte om de handlar om tragisk uppväxt och/eller dödsfall i familjen. Nu tog jag fram den ur hyllan för att jag tänkte på Ali Smiths Jag är allt du drömt och tänkte att detta var samma författare/stil... Sedan tänkte jag: ”förbjuden = förmodligen lesbisk”, dvs jag lät min ”gaydar” (som enbart funkar på böcker, förvånansvärt ofta, inte människor) styra bokvalet. Det var i och för sig korrekt tänkt. Dessutom överraskades jag av bokens stil. Utan baksidestexten hade jag utan vidare tagit den för en helt fiktiv roman. Den har ett djup i gestaltning, beskrivning, atmosfär, som saknas i i och för sig trevliga böcker som Olivia, CA Erikssons Frostnupen eller Bibliotekskatten Dewey av Vicki Myron. Denna handlar om hur Vicki en morgon hittar en kattunge i bibliotekets bokinkast (!), vilken visar sig bli känd över hela världen... Boken har intressanta utblickar kring staden Spencers och delstaten Iowas historia på 1800-talet, 1930-talet, 1970-talet, osv, men framför allt handlar den om vilken unik och bedårande varelse Dewey är. Det är ingen roman, det är en historia för kattälskare. Detta är absolut tydligt. I fråga om Döp alla djuren gillar jag dess känsla av roman och struntar blankt i att fundera på exakt vad som är sanning och vad som eventuellt är tillagt i efterhand.

Jag skulle önska att Olivia vore mer fiktionaliserad – på bekostnad av ”verkligheten”, kanske, men i så fall vore det ingen förlust! Lustigt nog skulle berättelsen lätt kunnat bli en deckare, om inte handlingen avbrutits där den i en kriminalroman annars skulle ha tagit fart ordentligt. Varför det då? Jo, för att Olivia åker hem från skolan. Det gör hon förmodligen för att det var vad Dorothy Strachey själv gjorde. Vilket förstås är det rätta när det gäller en självbiografisk berättelse. För en roman däremot gäller att ljuga trovärdigt, att det inte måste vara sant så länge det är intressant. Om romanen tjänar på att trädet utanför ens fönster är en tall och inte en gran som det i verkligheten var, så skriv att det är en tall! och så vidare.

Jag funderar på hur Olivia skulle ha sett ut skriven av... tja, varför inte Carina Burman? Det vore ju säkert förtjusande! Eller kanske Sarah Waters?! (Fast hon kanske skulle tycka att flickskolemiljö vore att göra det lite väl lätt för sig?) Det vore ju trevligt om någon gjorde en ”remake”. Eller, ja... det kanske man inte kan göra precis, men vore det fel att låna omständigheterna i grova drag? Det kunde bli en rätt bra roman av det i alla fall.

The Illusionist

Bonjour mes amies, j’ai lu un livre français – mais en traduction anglais – que j’ai beaucoup aimé: Le Rempart des Béguines. C’est une histoire d’amour lesbienne entre une jeune fille et la maîtresse de son père. This is not exactly a review but a collection of thoughts on the novel The Illusionist by Françoise Mallet-Joris. It is the story of a love affair between a young girl and her father’s 35-year-old mistress. It sounds very predictable that I like such a book, but I try to be fair in my analysis. Dark and stormy as the story is, I do like it – not every drama must have a happy ending to be enjoyable. (The text below is entirely in Swedish and it contains SPOILERS!)

Jag har nyss läst ut The Illusionist (Le Rempart des Béguines [1951]) av Françoise Mallet-Joris. Det är en fängslande berättelse om sextonåriga Hélène som bor med sin far, ambitiös lokalpolitiker som förbereder sig för det kommande valet. Hon är ensam för det mesta, extremt uttråkad i skolan, och har inte så mycket att roa sig eller sysselsätta sig med.

En dag får hon veta av sin pappa att han har en älskarinna. Han ber Hélène att ringa till kvinnan för att berätta att han inte kan komma den dagen – Hélène blir dock nyfiken och går för att överlämna meddelandet personligen.

Kvinnan, Tamara, har dåligt rykte i staden – det här är i början av 50-talet eller något tidigare, och den allmänna meningen är att en man i Hélènes pappas ställning inte bör visa sig offentligt med sin älskarinna, eller åtminstone inte utsätta sin unga dotter för hennes dåliga inflytande. Hélène tycker dock att Tamara, en trettiofemårig ryska, är mycket fascinerande – vacker, bohemisk, intelligent och hemlighetsfull. Snart träffas de en andra gång – på en privat tillställning dit pappan tar dem båda för att de officiellt ska mötas, och för att visa för folk att han inte anser sig ha någonting att dölja för någon. Hélène och Tamara byter inte många ord med varandra, men får några minuter på tu man hand medan de väntar på att bli hämtade av en bil. De gör upp att Hélène ska komma och hälsa på igen, vilket hon gör.

Tamara förför den unga Hélène utan några onödiga krusiduller redan tidigt i berättelsen. Hélène är fullkomligt förtrollad av henne och kan inte tänka på någonting annat. Någonting hon definitivt inte grubblar över är hur deras förhållande kan verka i omgivningens ögon. Hon inser att ett hemligt kärleksförhållande inte är socialt accepterat, men tycks fullkomligt ovetande om vad som brukar anses om homosexualitet. Hon är så ovetande om allt att hon för en tid tror att kyssar är Tamaras eget underbara påhitt...

Men det här är alls ingen solskenshistoria. Tvärt om. Deras förhållande är stormigt, minst sagt. Tamara avvisar allt som är sentimentalt och romantiskt; bara vid sällsynta tillfällen visar hon sig öm och tillgiven, vilket dock är nog för att Hélène ska tro att Tamara känner äkta kärlek för henne. Runt tio år tidigare blev Tamara grymt sviken av en annan kvinna som hon levde ihop med – hon blev lämnad för en man – och det har satt djupa spår i henne; exakt hur djupa inser man inte förrän mot slutet. Det är dock inte enbart detta som gör att Tamara framstår som hård och kall – rentav grym. Det finns otvivelaktigt ett sadistiskt drag i hennes personlighet, vilket Mallet-Joris inte väjer för att skildra. Det får måhända läsaren att rygga tillbaka, men minskar inte Hélènes kärlek

Detta till trots – temat/strukturen fascinerar mig. Terry Castle, som har skrivit en introduktion till boken, inordnar den i den franska ”lesbiska” traditionen och ser den som en ättling i rakt nedstigande led till Laclos, Diderot, Marquis de Sade, Balzac, Gautier, Baudelaire, Zola, Maupassant, Proust, Sartre, Genet och Colette, och detta må vara riktigt, traditionen kommer man väl inte ifrån – jag ser dock ett annat intressant mönster. Inte genetiskt kanske, men ändock: Ungdomen och den Äldre kvinnan, kort sagt, ”Mrs Robinson-temat”. Tamara som typ är långtifrån ensam i sitt slag. Hon finns i åtskilliga böcker och filmer – kvinnan som är stark, självsäker och oåtkomlig, majestätisk, kall och distanserad, men ändå med en egenskap som gör henne tilldragande, det faktum att "det brinner en flammande eld bakom hennes strikta elegans"... Ibland är denna kvinna bara en illusion, en fiktion – i mina dikter tror jag att hon är till stora delar en illusion – men vad är det då som inger viljan att skapa den fiktionen? Min Adriana, till exempel; vid det här laget har jag läst och sett många paralleller till henne, men innan dess? Nu talar jag inte bara om den lesbiska relationen, eller förhållanden med åldersskillnad. När jag såg Mandomsprovet häpnade jag över att mrs Robinson på många sätt var så lik Adriana.

I intervjun ”25 år senare” som följer på dvd:n tycker jag att mrs Robinson avfärdas lite för lättvindigt, liksom Terry Castle avfärdar Tamara som elak, inte bara en förförerska utan även förstörerska. Sant; jag tilltalas inte av hennes brutalitet och lögner, och hon kanske krossar Hélènes hjärta – men hennes handlande styrs inte enbart av egoism, utan av nödvändighet. Dramat styrs av sina egna regler. Så är det ju nästan alltid; konflikten mellan passion och förnuft bäddar, realistiskt sett, för någon form av katastrof. Kärleken är inte alltid mild och vacker i de fall där den inte har några självklara ramar. Hélène är en skolflicka, Tamara lever på sitt utseende och sin förmåga att slå blå dunster i ögonen på män (Castle kallar henne bisexuell; det är att övertolka hennes förhållande till män, när man betänker hur hennes förhållande till män och kvinnor beskrivs); de skulle snart nog leva på gatan. Tamara väljer att offra deras personliga lycka för materiellt välstånd. Hon är knappast den första som resonerat så. Det beror ju helt på omständigheterna. För Stella och Marianne, däremot, är situationen en annan. Stella är bättre rustad för verkligheten än Hélène (skolan hon går i är det inte mycket bevänt med; en ung dam går ju i skolan bara i väntan på äktenskap...), och Marianne är självförsörjande. Så har jag också kritiserats för att skriva allt för idylliskt och friktionsfritt om dessa två... Marianne, förresten, är inte riktigt samma typ. Det vill säga – på ytan är hon kanske det, i Stellas ögon, särskilt i början, är hon det definitivt. Stella ser henne som lysande, magnifik. I verkligheten är hon velig, rädd och ganska passiv – långtifrån att vara lika drivande som Tamara. Det vet jag, och även läsarna, eftersom jag skriver delar av berättelsen ur hennes perspektiv. Men då kan man undra vad som skulle hända med kvinnor som madame Dalleray, mrs Robinson, Tamara, grevinnan de Blayac, för att nämna några, om historien berättades ur deras perspektiv?

Jag känner att det finns mer att säga om detta, men jag kan inte riktigt samla tankarna. Frågetecknen som hopas i mitt huvud är kanske mer av privat än litterär natur? (Även om jag känner vaga kopplingar till vissa frågeställningar i min uppsats...)

En intressant sak med boken är att Françoise Mallet-Joris skrev den vid nitton års ålder. Vad som är ännu mer beundransvärt är att den inte blev en ”one hit wonder” utan början på en lång och framgångsrik författarkarriär. Det finns en viss slags böcker som får mig att undra vad jag egentligen har att komma med.

Ytterligare något att notera om Terry Castles introduktion: Varför över huvud taget skriva en introduktion? Jag var visserligen klok nog att inte läsa den förrän jag hade läst ut boken, och det är ju vars och ens val att hoppa över sådant, men jag skulle hellre föredra en efterskrift. Introduktioner kan vara bra att ha till vetenskapliga och teoretiska verk, men till en roman? Naturligtvis kan det vara både intressant, lärorikt och upplysande att få en litteraturvetares syn på det hela, men det förtar en stor del av läsupplevelsen. Inte nog med att man får en resumé av romanens viktigaste händelser, de tolkas och värderas också. Kort sagt berättas för läsaren hur romanen ska uppfattas. T ex att historien visserligen är ”hot”, men ingenstans finns någon positiv uppfattning av lesbisk kärlek eller feministiskt medvetenhet, eller ”any residual notion that Women are Somehow Better. Most of the time they seem Much Worse.” Eh? Jag var inte medveten om att “feministisk” innebär att kvinnor ska framställas som bättre än män? Jag finner på flera ställen en ganska tydlig kritik av den tidens kvinnosyn och samhällsklimat i stort. Castles formulering antyder också att lesbiskhet skulle vara ett ställningstagande genom att aktivt välja bort män för att kvinnor är mycket bättre (på vilket sätt då?). Tamara tycker faktiskt att kvinnor är bättre än män, men bara av den enkla anledningen att det är kvinnor hon blir förälskad i och attraherad av, vilket knappast kan kallas ett val. När hon gifter sig, så väljer hon inte sin gode vän Max, utan en välbärgad man – män är alltså bättre än kvinnor ur ekonomiskt perspektiv. Blir Tamara ”Much Worse” för att hon, vilket i alla fall den fattige konstnären Max har full förståelse för, gifter sig för pengar? (Angående Hélène skulle man i femtiotalets anda kunna anta att hon ”blir” lesbisk genom att Tamara ägnar sig åt ”förförelse av minderårig.” Tamara har förstört henne så att hon gråtande avvisar Max försök att kyssa henne. Men man skulle också kunna anta att hon låter sig förföras genom att hon är attraherad av Tamara, det vill säga att det är Tamara som får henne att inse att hon är lesbisk, eller bisexuell – vilket hon förstås skulle kunna vara; historien förtäljer ju inte vad som händer sedan. Castle antyder dock att Hélène, i likhet med en skolkamrat till Castle, kommer att få ett komplicerat liv där hon kämpar mot att inte behandla andra unga tjejer så som hon själv blivit behandlad. Detta är komplexa frågor som sträcker sig bortom själva romanens räckvidd!) Och angående den bristande positiva synen på lesbisk kärlek. Måste lesbisk kärlek alltid porträtteras som ”wholesome or redemptive or [...] amused”? Om berättelsen hade handlat om en man och en kvinna, vad hade man då tyckt om författarens ”view on heterosexual love”? Kan man undra.

Det kan ju vara så att jag har fel, men medan jag läste boken tänkte jag på hur relativt lättsamt och oproblematiskt själva lesbiskheten skildrades (de två personer som får veta om förhållandet, Tamaras vän och fd älskare Max – som har fixat hennes bostad åt henne – och Hélènes pappas gode vän – som hon går till för att hon behöver någon att be om råd – tar det inte särskilt allvarligt) gentemot både senare men framför allt tidigare romaner. Hélène tänker aldrig på sig själv som lesbisk, bara som förälskad. Vid ett tillfälle reflekterar hon över att det inte var så konstigt att ingen misstänkte något, eftersom folk flest antog att homosexualitet är något degenererat och perverst som syns på en person vid första anblicken. Just detta antagande som speglas i mycket av den tidiga litteraturen. Mallet-Joris går emot detta – de drag av ”manhaftighet” som Tamara uppvisar yttrar sig främst genom uppträdande och brott mot sociala regler, ett manligt privilegium, och är knappast i nivå med stackars Stephen Gordon – på ett sätt som många av hennes föregångar som Castle nämner verkligen inte gör. Trots romanens många mörka sidor skulle jag gott kunna tänka mig att den verkade positivt snarare än avskräckande på många läsare. Trots allt är det ingen som dör, blir galen (låt vara att Hélène får scharlakansfeber och yrar) eller mördar i slutet.

Angel

This is a review of Angel by François Ozon. Angel is an aspiring writer who dreams of luxury and fame. Her dreams come true... The colourful movie, quite in the style of 8 femmes, is about fantasy, creative imagination and unyielding ambition. Angel bears some resemblance to a certain Scarlet O’Hara, as well as to Jenny in The L-word... The movie has had some bad reviews – the critics don’t seem to appreciate Ozon’s tecnique and ambition – but here’s one that agrees with my analysis. (Also, Charlotte Rampling is in this movie, if only as supporting actress – her performance as the publisher’s wife is well worth noticing!)

Jag ser rätt mycket film nu för tiden, eftersom jag hyr den via Lovefilm. Här kommer en liten recension av en film jag nyligen har sett – Hennes envisa hjärta (originaltitel: Angel) av François Ozon.

Filmen handlar om Angel Deverell som växer upp i en liten engelsk by i slutet av 1800-talet. Hon har dessa ambitioner med sitt liv: 1) komma bort från byn och 2) bli rik och berömd. Detta tänker hon lyckas med genom att bli författare.

Ha, lycka till med det, kan man ju säga... men faktum är att jo, en dag får Angel ett brev där det står: ”Vi har den stora glädjen att meddela er att vi har för avsikt att ge ut...” , och i och med detta börjar hennes nya liv. Skildringen av hennes författarskap är ganska, hm, lustig. Hon läser aldrig böcker själv, den enda författare hon gillar är Shakespeare, ”utom då han försöker vara rolig”... och när förläggaren vänligt påpekar att hon bör ändra lite småsaker i sitt manus, tex att man inte behöver korkskruv när man öppnar champagneflaskor, så vägrar hon att ändra ett enda kommatecken i sitt mästerverk... då förstår man, om inte förr, hur höga tankar Angel har om sig själv. Hennes produktionstakt är dessutom helt galen ...

Fånig svensk titel, kan man tycka, ändå passande utifrån huvudpersonen. Angel är barnslig, fåfäng, högfärdig och dramatisk, men också ambitiös och envis, generös – när hon väl når framgång delar hon gärna med sig. Man blir irriterad på henne, men ganska fängslad också. Hon är helt enkelt en ung kvinna som tar för sig av livet, som tycker att hon har rätt till att leva det liv hon vill. Någon annan har kallat detta ”överspel till 100%”, men då har denne inte lagt märke till hur de andra personerna i filmen reagerar på Angel. Tex Charlotte Rampling i birollen som "förläggarens fru" speglar väl dessa ambivalenta känslor inför Angel som man kan få när man ser filmen. (Jag menar alltså att allting är högst medvetet gjort!) Titeln skulle också kunna syfta på Nora, den lesbiska poeten som istället för att satsa på en egen karriär ger den självhävdande Angel all sin tid och kraft, medan Angel blir förälskad i Noras bror, konstnären Esmé, missförstådd av kritikerna med populär hos kvinnorna.

Filmer av François Ozon är alltid intressanta, många tycks anse att filmtekniken (tex bil- och droskscenerna med tydliga kulisser!) i den här filmen är fånig, men det går mycket bra att inkorporera dessa i berättelsen och se ett syfte med dem. Se särskilt de sista sekunderna av slutscenen! Där sätts plötsligt en stor del av handlingen i ett nytt ljus. Jämförelsen med kiosklitteratur i en recension jag nyss läste (”vill du se en film som hela tiden gränsar till "kiosklitteratur" så det filmen för dig”) är relevant; det beror på att det i stort sett är kiosklitteratur som Angel skriver – och hon tar sig själv på stort allvar, men filmen har något drag av parodi, med en ironisk och allvarlig underton. Detta är ett kostymdrama men också ett drama om konstnärskap ur flera vinklar. Vad innebär det att skapa något? Vem bestämmer vad som är god konst? Finns det fler än ett sätt att skapa något? Hur mycket är värt att offra för konsten/kärleken? Jag är visserligen inte helt säker på att Angels nästan maniska flöde av gudomlig och oupphörlig inspiration är helt trovärdigt; de flesta som skriver har säkert något att invända mot skildringen av författarskap. Å andra sidan kan man tänka sig att denna överdrift är avsiktlig; man kan känna igen sig bitvis i det, och hela Angel som person är överdriven. Filmen är dessutom, genom färger i miljöer och kostymer, en njutning för ögat, och någonting i stilen påminner om Ozons 8 kvinnor. Jag kan nog förstå varför det kan vara svårt att gilla den här filmen, men ändå, jag tyckte att det fanns någonting med den som var tilltalande.

... Efter att jag skrev detta var jag tvungen att söka lite bekräftelse/mothugg. Här är en recensent som inte alls gillar filmen:

http://www.filmtipset.se/recension/10393/hennes-envisa-hjarta.html

och

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=235&a=425022

här är en som tycker som jag.

http://www.svd.se/kulturnoje/film/artikel_1328313.svd?voted=1227635951134

och

http://european-films.net/content/view/625/118/

(På RecenRecen har jag publicerat en något modifierad version av samma text)

Snö

I wrote a short story recently that I call What does snow feel like? It is about a man who has never seen snow in real life, only in pictures, and he has read books about it. To him, snow seems mysterious and wonderful. He thinks about it, what it feels like, what it smells like; he knows that it's very cold, but how cold exactly -- could he ever imagine? Is it even possible to imagine something one doesn't know?.. The story is here (it's kind of a writing competition), but -- je suis désolée, mes amies, le petit conte est en suédois...

Jag har "publicerat" en novell på "Kapitel 1" (http://www.kapitel1.se/), där man kan lägga ut sina texter i hopp om att få många läsare och många positiva kommentarer. Blir man den mest populära författaren, så kan man få ett kontrakt hos Piratförlaget...

Då tänkte jag att hm, varför inte, jag kan ju alltid försöka...

Den korta berättelsen, som är nyskriven, heter Hur känns snö?, och den finns att läsa HÄR.

Änklingen av Ray Kluun

This is my extended and unofficial review of The Widower by Dutch writer Ray Kluun. The book is the sequel of his autobiographical novel Love Life. (The main character is called Dan in the English translations, but I know him as Sten.) I reviewed Love Life a year ago, and didn’t like it very much – unlike most people, who seemed to love it. (OK, the death of a young woman is a tragedy, but that doesn’t make Kluun a good writer. OK, Kluun is very honest about his sex life, but that doesn’t make him a good writer.) It is about Dan and his wife Carmen, who has cancer. During all of their marriage Dan has been notoriously unfaithful, and this doesn’t stop because his wife is dying – if anything, it becomes worse. And Dan meets Rose, who is the first woman, beside his wife, that he has ever felt a connection to. But in The Widower, he tries to push Rose away, because (obviously) he’s scared of the emotions. He takes comfort in drinking, drugs and young women (Dan: “It feels like being in a Jackie Collins-novel” – that sums it up pretty well...). But then he starts thinking about his little daughter, and takes her to Australia to get away from his wild life. And after a long road trip with the adorable little girl, he starts to see the light in a Coelho-kind of way. The Widower is an uninteresting book, and I suggest you don’t read it.

Änklingen är uppföljaren till Ray Kluuns självbiografiska debut En sorts kärlek om den ständigt otrogne festprissen Sten vars fru Carmen dör i bröstcancer. Här får man veta ”vad som hände sedan”, något som visserligen har framkommit i intervjuer efter debuten, men varför inte fortsätta ett tag på framgångsvågen?

Innan Carmen dog lovade han henne att ta väl hand om dottern Luna. Änklingen handlar till stor del om hur Sten försöker uppfylla det löftet. Det handlar också om hans försök att inte bli för känslomässigt involverad med Rose, älskarinnan som stod vid hans sida under Carmens sjukdomstid. I början tar han dock många pauser från både Luna, Rose och jobbet, och fyller istället livet med alkohol, droger och inte minst unga tjejer. De är ganska fåraktiga och liknar varandra allihop (en heter Natasha, bekant från första boken, resten kallar han för ”Dollykloner” – Dolly I, Dolly II, Dolly III...), men vad gör det, när de i alla fall är lika sexhungriga som han själv. Efter knappt en tredjedel känns det som om romanen redan har pågått allt för länge.

Efter en (mycket målande beskriven) sex- och knarkresa till Ibiza till åker Sten till Australien med Luna. Där rullar de fram i en liten stekhet husbil mil efter mil genom det enorma landet, på jakt efter... ja, insikt, kanske? Försoning, förlåtelse? I andra delen av boken finns inte en enda kvinna inom räckhåll, och Sten tvingas tänka på andra saker, eller i alla fall försöka. När det inte är turistsäsong är Australien tydligen rätt ödsligt. Australien beskrivs som ett mycket märkligt land. Å ena sidan är allt som är roligt i Holland förbjudet där. Å andra sidan är australiensarna som glada förvuxna barn, så det är rätt kul ändå. Sista halvan av boken består av scener som ibland är ganska gulliga, men det gör tyvärr inte berättelsen bättre. Den är förfärligt övertydlig – Kluun har inte särskilt stort förtroende för läsarens förmåga att dra egna slutsatser. Kluun brer på med gulligheter; vissa scener känns visserligen mysiga och ganska rörande, men i längden blir det hela alltför sockersött. Slutet är rent av nästan outhärdligt – jag frestas att börja plädera för att drömmar med budskap borde förbjudas i romaner!

Något jag aldrig har begripit är att Kluun inte bara anger källor till citat och allusioner (något som annars vanligen förekommer på ett försättsblad eller efter sista kapitlet, i de fall då citaten är omfattande), utan att han faktiskt förklarar dem i fotnoter. Det känns som om han har missat något rätt väsentligt där... tur att de flesta författare inte känner behov av att förklara varenda ord i detalj! En fördel gentemot förra boken är att Änklingen inte innehåller lika många faktarutor med bakgrundsinformation om personer och platser. En lustig detalj är att boken inleds med inte bara en prolog utan en resumé bestående av utdrag ur En sorts kärlek. Precis som när en teveserie inleds med ”Detta har hänt” och några snabba tillbakablickar...

Kluun har fått utstå både kritik för sitt agerande som det beskrevs i En sorts kärlek och beröm för sin ärlighet. Angående berömmet: nej, jag förstår inte vad det är som fått vissa recensenter att gråta floder. Angående kritiken: jag har sagt det förr – ja, det är sånt som händer då man skriver ”verklighetsbaserade” böcker. Men faktum är att det finns en mängd mycket bättre böcker med huvudpersoner som är mycket mer osympatiska än Sten. Varför måste man moralisera över ämnet och författaren? Det är inte ämnet i sig, eller antalet detaljerade sexscener, som är intressant eller ointressant, utan hur författaren hanterar sitt stoff. Jämför t ex med Cybele av Joyce Carol Oates – den handlar också till stor del om en man och hans sexliv, skillnaden är att Oates är en bättre författare. Eller läs Luder av Helen Walsh. Ray Kluuns otaliga sexscener är nog snarare ett försäljningsknep än ett viktigt tillskott till handlingen. Det, och så det faktum att hans liv förmodligen såg ut just så (även om han i efterskriften anger från vilken bok han har inhämtat sin kunskap om bruket av kokain – så han vill tydligen inte att man ska se allting som ”sanning” ändå...). Men något har gjort Kluun ganska populär. Det kanske är blandningen av influenser från Jackie Collins och Paolo Coelho som gör det, och skvallertidningsaktig fascination inför den verklighetsbaserade litteraturen. Av någon anledning är ju dokumentärromaner, faktion, m.m. väldigt populärt, det är inte ovanligt att folk hävdar att de inte är intresserade av att läsa och inte blir engagerade av böcker om det de läser inte är ”verklighet”. (Sten på Ibiza: ”Det känns som om jag har hamnat i en roman av Jackie Collins” – ja, faktiskt. Och det kanske säger en del om vilken målgrupp Kluun riktar sig till. Uppriktigt sagt – jag läste någon Collins-bok i högstadiet, sedan gick jag vidare till andra böcker... Jag glömde nog bort upplevelsen, bortsett från att jag inte var vidare intresserad av att läsa mer (och återigen, det var inte en fråga om prydhet – jag läste trots allt Sandemo och Auel i ännu ett par år). Jag läste dock mer under C-kursen i littvet, då jag valde att läsa 5 poäng populärlitteratur. Lady Boss stod på listan. Då häpnade jag över vilken mängd kukar, fittor och knull det går att klämma in på en och samma boksida. Kluun är nästan lika duktig. Och den här recensenten är kanske för lesbisk för att vilja se världen genom Stens könsorgan... Angående Coelho, så kan jag bara säga att jag hade stora förväntningar på den så omtalade Alkemisten – efteråt satt jag som ett levande frågetecken – visst kan jag förstå att budskapet kan verka tilltalande, men så märkvärdigt är det faktiskt inte! Sten i Australien: ”Har jag läst för mycket Paulo Coelho?” Svar: ja.)

Änklingen kan nog vara läsvärd för den som älskade En sorts kärlek. Den som inte gjorde det, eller som inte har läst den, kan lika gärna låta bli uppföljaren.

Å andra sidan skulle det inte förvåna mig om det dyker upp en tredje bok om Sten och hans sexliv.

Fler recensioner av Änklingen:

Inte så positiv

Väldigt positiv

Ganska positiv

Halvpositiv