To my amigas who doesn't speak Swedish: this is, again, a discussion about novels - starting with one of my favourite authors, Joyce Carol Oates. I admire her way of writing, her way of portraying interesting characters, interesting yet ordinary lives; her ability to seduce the reader to enter into the world she writes about... I also mention a book I recently reviewed; an interesting piece of history lesson at best, but rather boring as a novel. However fond I am of reading about age gap relationships, the author manage to make the love story in this book completely dull... The next book to be discussed is written by the Swedish lesbian writer Mian Lodalen. I make some reflections upon the style of writing and the importance of "lesbian chick lit" v/s literary quality v/s the different taste of different readers... I also mention different reactions shown to me recently on the novels Hey Dolly and Before I Die, previously discussed in the blog. Next book on my reading list: War and Peace by Tolstoy! (Feel free to translate this text by e.g. Language Tools, but be aware that the translation will neither be accurate nor reflect my style of writing in Swedish..!) Jag läste ut Cybele av Joyce Carol Oates här om dagen. Edwin Locke, en medelålders man med fru och barn och välbetalt jobb drabbas plötsligt av förälskelse. Han är för första gången kär i någon annan än sin fru, varpå han inser att han aldrig har levt på riktigt, att livet är så mycket mer än vad han hittills har trott... Den underbara Cathleen Diel är själv gift, men han är övertygad om att hon är allt han någonsin drömt om. Fast så blir det inte. Hon visar sig vara mindre underbar än han trott, uppvisar svartsjuka, krav, oattraktiv osäkerhet... Så möter han den unga, äventyrliga, ohämmade Risa, som tycks vara svaret på alla hans frågor... allt medan hustrun blir mer och mer jobbig, sönerna mer och mer distanserade, livet allt mer futtigt... Edwin Locke hamnar snart i en nedåtgående spiral av intensiva förhållanden och desperat sökande efter liv. I själva verket ter sig hans tillvaro allt mer absurd, surrealistisk, katastrofal.
Det här var en bra bok. Även om jag inte kan relatera direkt till huvudpersonen, så är det något med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Hennes sätt att gå in i sina karaktärer skapar en intensitet i texten som gör att jag sugs in i den trots att det som händer ligger långt utanför min verklighet. Romanen handlar inte egentligen om att vara missnöjd och besviken, bryta upp och söka efter något bättre... för missnöjet är så djupt att någonting slår slint; varenda vändning och nytändning är inte mer än en tillfällig frist, i själva verket leder vägen bara djupare nedåt. Samtidigt skymtar andra människor förbi som kanske inte heller är så lyckliga som de ger sken av... och åter andra som kanske faktiskt är just det, som inte förstår och inte kan förstå det som händer med den här mannens värld. (Det är nästan lite American Beauty över det hela. Eller det är väl snarare lite JCO över American Beauty...) Jag har inte läst så jättemånga böcker av Oates (sex stycken är mycket lite räknat i procent av hela hennes produktion...) men är fullt införstådd med att hon är en bra, bra författare.
Det är inte så lätt alla gånger att tala om böcker. Svårt att sätta fingret på vad det är i den stora massan av ord -- rent ytligt är det ju omöjligt att urskilja; den ena boken är den andra exakt lik, i det att de innehåller samma bokstäver -- men det handlar om den svårdefinierade "tonen". Jag är rädd att jag om inte sågade så i alla fall hackade på min senaste recensionsbok Frostnupen av CA Eriksson. Den är intressant i detaljerna -- man anar omfattande research! -- och idéerna som bär upp det hela är sympatiska (mot intolerans, hyckleri och sociala orättvisor, vikten av utbildning, respekt för sina medmänniskor, kvinnors rätt till jämlikhet...), men ändå ger romanen mest intryck av historielektion. På något sätt. Författaren lyckas göra kärlekshistorien fullständigt ospännande, trots mina omedelbara associationer till Dunungen... Jag vet inte om det kanske är orättvist att jämföra med Selma Lagerlöf, men å andra sidan, varför inte?
Nyligen lånade jag ut Hey Dolly till en av mina systrar, med tanken att hon (i och med att hon är närmare Dolly i ålder, dessutom ganska olik mig som person) skulle uppskatta boken mer än jag gjorde. Jag kan fortfarande inte riktigt begripa det fina i kråksången i den till skyarna höjda boken (som jag talade om här). Nu visade det sig att min syster inte heller gillade boken något vidare. Hon förstår sig inte på Dolly mer än vad jag gör: ”Alltså, ibland är det väl lite kul sådär, men hon är ju fan skitdryg. Vad håller hon på med, liksom? Och ibland förstår jag inte när hon hallucinerar och när hon inte gör det. Det är väl inte meningen att det ska vara en vuxenbok? Om jag hade varit femton hade jag kanske tyckt att den var bra, men nu... Fast den är ju kort och väldigt lättläst, så jag ska väl läsa ut den.” Ungefär så lät min systers omdöme. Det tyckte jag var ganska intressant.
Efter Oates började jag på Mian Lodalens Trekant. Jag lånade den samtidigt med Oates, i tanken att jag dels behövde något riktigt bra (Oates och Tolstoj – ska börja på Krig och fred snart) och dels något... riktigt lesbiskt... att läsa helt kravlöst som motvikt till alla mer eller mindre ointressanta recensionsböcker jag har plöjt på sistone. (Jag har nämligen inte läst mycket alls den senaste tiden.) Nu var det några år sedan jag läste Lodalens romandebut Smulklubbens skamlösa systrar; jag kom ihåg att jag inte blev överdrivet imponerad av den, men inte så mycket mer. Nu kommer jag ihåg lite mer, kanske. Jag bara suckar och rynkar pannan. Lite lätt misslynt. Det var visserligen ett bra tag sedan jag läste QX också, men jag vill minnas att jag alltid gillade Mian Lodalen som krönikör. Så jag vill ju gärna gilla hennes böcker också. Och jag vill inte vara en litteratursnobb direkt. Jag inser i teorin värdet av lesbisk ”chick lit” – det var ju också därför jag valde boken.
Men ändå... Ja, till att börja med finns det rent formella saker som jag med mina ”responsögon” slår ner på; inkonsekvenser i texten, i handlingen, som gör ett ologiskt intryck. (Jag vill gratulera dem bland mina klasskompisar som eventuellt läser min blogg till att skriva bättre än Mian Lodalen.) Språket – det är i och för sig mer subjektivt huruvida man gillar det eller inte, hennes sätt att skriva. Gillar personligen inte regelmässigt utelämnande av subjekt. Är heller inte förtjust i ordlekar som övertydligt poängteras genom ett ”he he” inom parentes. Det är sådana saker som gör att jag hakar upp mig under läsningen, men jag vet ju att många uppskattar böcker i den stilen som gör att de beskrivs med ord som t ex ”rapp, rolig, dråplig och uppkäftig”. Ja, och sedan är det då själva berättelsen. Visserligen tror jag att det är medvetet, men det känns ändå som väldigt mycket överdrifter och generaliseringar ibland. Samtidigt tror jag att det i viss mån är ganska realistiskt skildrat – det är kanske mest det att jag tenderar att vara för allvarlig och överdriva åt andra hållet. Exempelvis den inledande tevedebatten, där de heterosexuella ”experterna” på homosexualitet (en psykolog, en biolog och en präst) framställs som skrikande galningar, särskilt prästen. I min roman får även de ”galna” åsikterna både uttryckas och bemötas lugnt och sansat. Men det kanske man också kan resa invändningar mot. Och så är det sex. Förstås. Och nu menar jag inte att jag har invändningar mot explicita sexscener i litteratur, men... Ja, jag vet inte – det kanske är realistiskt i någon mån, men jag får en känsla av total avromantisering som gör allt ”sexprat” lika ointressant som en ultraheterosexuell tegelstensroman av Jackie Collins. Men, återigen, det är väl en fråga om tycke och smak; det finns ju folk som gillar Jackie Collins. (Och det handlar väl återigen mer om själva sättet att skriva, om ”tonen”, än det faktiska innehållet. När det gäller utpräglad "flatlitteratur" räknar jag Sarah Waters till en av mina favoritförfattare; hon skriver bra. Men kan väl inte anses ha samma "nobelpriskvalitet" som Oates. Men vissa författare gillar man, andra gillar man inte! Om Mian Lodalen hade skrivit Tipping the velvet... eller om Sarah Waters hade skrivit Trekant..?) Boken bär väl också ett visst budskap om jämlikhet, respekt, rättigheter och så vidare... Jag förnekar inte heller att jag drar på munnen eller till och med småfnissar ibland.
Och i mitten av romanen drabbas jag av oväntat stark sympati för huvudpersonen My. Någonting som är mycket bra med hennes och Bobs förhållande, tänker hon, är att de kan vara tysta tillsammans. Bob kräver inte ständiga svar på frågan ”vad tänker du på?”, och My slipper förklara och försvara sitt svar: ”ingenting”. ”När jag höll mina tankar för mig själv orerade Bob aldrig: du är som en karljävel – förbannade mutist – tala med mig! Antagligen därför att Bob var likadan själv. [...] Det handlade inte om att jag inte ville delge Bob mitt innersta. Den pinsamma sanningen var att min hjärna för det mesta var blank. [...] Det är bara en massa ostrukturerade tankar som far omkring och de handlar inte om någonting och skulle därför vara omöjliga att delge någon annan med mindre än att jag skulle bli tvungen att sätta i dager hur ointressant jag i själva verket är” (s. 141).
Här känner jag för första gången att My och jag har något gemensamt. Och någonting vill man ju ändå känna för huvudpersonen i en bok man läser.
Något mer om bokdiskussioner. Nyligen träffade jag en tolvåring och hennes mamma. Mamman letade böcker att låna (främst deckare; hon tittade inte ens i min bokhylla) i min mammas bokhylla. Jag frågade flickan om hon också läser mycket böcker. ”Nja”, svarade hon, ”inte så jättemycket... Men jag har läst en bok som heter Innan jag dör som var jättejättebra.” Jag berättade att jag också har läst den (som synes här) och till och med recenserat den. ”Jaha, hur mycket gav du den?” frågade hon. Jag grubblade på frågan ett ögonblick innan jag fann mig och berättade: ”Ja, vi betygsätter inte litteraturrecensioner... men om jag skulle göra det, och om fem var högst, så skulle jag kanske säga...tre... eller tre och en halv?” Det beror väl lite på referenspunkterna, tänkte jag. Jämfört med mina andra recensionsböcker, och jämfört med Lodalen, skulle jag definitivt säga tre och en halv... men jämfört med hela mitt inre referensbibliotek skulle jag kanske snarare säga två och en halv. Flickan svarade: ”Jaha – om fem var högst, så skulle jag ge den... sju!”
Ja, så kan det vara när man talar om böcker...
