Eva, Marilyn & Virginia

Nedan följer några små betraktelser (som utgår från ett PM jag hade tänkt skriva, men som, visade det sig, inte behövdes!) om fakta och fiktion i romaner. Detta har inspirerats av texten ”Paratexts and the limits of narratology”i Episkt dubbelspel. Om faktionsberättelser i film, litteratur och tv av Bo G Jansson (Uppsala: Hallgren & Fallgren 2006). Sorry girls, this is in Swedish! This text is about fact and fiction in novels, inspired by an essay on narratology by Bo G Jansson.

(Därmed var material och något slags syfte presenterat. Utförligt beskriven teoretisk utgångspunkt, exakta frågeställningar och tydlig metod finner man nog inte nedan. För något riktigt PM är det ju trots allt inte!)

“Paratexts and the Limits of Narratology” demonstrerar en förening av postklassisk och klassisk narratologi. Jansson använder begreppet paratext (utifrån Genette [s. 222]), talar om det som en tröskel, zoner mellan text och kontext som uttrycker författarintention: förord, titelsida, en dikt eller ett citat innan romanen börjar, efterord, etc. Det handlar om hur författarintentionen (även om det handlar om läsarens tolkning) måste vara en faktor att räkna med inom narratologin. Det handlar även om skillnaderna i ontologisk status mellan en texts författare och berättaren (vilka det kan finnas flera av på olika nivåer i texten [s. 224]).

All författarintention i form av paratext är fiktion (s. 225). Detta påverkar alltid läsaren. Det vill säga: läsarens förväntning styrs i olika riktningar beroende på om det på försättsbladet står ”roman”, ”en romantisk berättelse” eller ”biografi”.

Den här texten om narratologi innehåller väldigt mycket (författarens huvudsakliga ärende är ”to establish [...] a narratological terminology that is useful in the narratological analysis of any narrative, non-fictional as well as fictional” [s. 232]) och det jag fäster mig mest vid är kanske inte det allra väsentligaste. Hur som helst, så finner jag något fascinerande i gränserna mellan fakta och fiktion, dikt och sanning. Hur dessa förmodade motsatser i själva verket – vilket blir allt tydligare för mig ju mer jag själv skriver – verkligen inte alls motsäger varandra. Men att ändå något slags medvetande om förhållandet dem emellan tycks nödvändigt.

Jag tyckte att detta var intressant att tänka på i samband med Eva Alexandersons Kontradans (Göteborg: Anamma 1994 [Stockholm: Bonniers 1969]). När det gäller Kontradans kan man tolka berättelsen olika beroende på vilken utgåva man läser. Den första (1969) kallas roman. I efterordet till andra utgåvan får man dock veta att genrebeteckningen var ett krav från förlagets sida, Eva Alexanderson säger där att ”Kontradans är verklighet”. Det är någonting jag egentligen kunde ha förhållit mig till i uppsatsen i högre grad än vad jag gjorde. Jag väljer trots denna information att behandla Eva som en romankaraktär jämställd med Lotta Hedman i Selma Lagerlöfs Bannlyst (Stockholm: Bonniers 1918). Man kan tala om skrivande som ett meningsskapande verktyg, ett sökande efter minnen, en omformning, kanske, av ens verklighet. Men genom den litterära formen bildas ändå en fiktion. Det skrivna ordet gestaltar, poetiserar. Trots verklighetsanspråken kan man ändå anta att vissa saker ändå utesluts – varenda timme och minut, varenda husfasad och förbipasserande bil kan inte redogöras för och alltså formas verkligheten på ett visst sätt enligt författarens intentioner.

Fiktion och ickefiktion har olika sanningsanspråk (s. 233ff). Ickefiktionen kommer med påståenden om hur verkligheten är beskaffad. Fiktionens sanningsanspråk gäller bara inom fiktionsvärlden (och det är alltså författarens uppgift att fixa trovärdig gestaltning).

Hur kan man skilja på vilken form av sanningsanspråk en text har? Man måste vara uppmärksam på paratexten och förstå vad texten utger sig för att vara – jfr JC Oates roman Blonde om Marilyn Monroe som av vissa läsare kallas biografi. ”In order for this inner ”Chinese box” [...] to be understood and experienced by the reader as just that, the reader must necessarily be aware of the original and real paratext” (s. 236). Det känns som att i många fall av faktion går det faktiskt inte fram vad som är vad... En medveten författare gör ju en grej av att blanda fakta och fiktion, vill uppnå någonting, kanske någon form av sanning som facklitteratur inte kan åstadkomma. Faktum är att JC Oates förklarar detta i ett förord till romanen, men det verkar som om det har gått många läsare förbi. Blonde är en engagerande och intressant roman, den är lika ”sann” som varje annan roman är det. Det är en omfångsrik bok som bygger på omfattande research, men det är ett misstag att tro att den är den hela sanningen om den verkliga personen Marilyn Monroe. Det är väldigt intressant, detta. I en rent fiktiv roman som tex Svindlande höjder gäller sanningsanspråken endast inom den världen. Om man pratar om ”hur mycket Heathcliff egentligen älskade Catherine” så är man ju medveten om detta med att karaktärernas ontologiska status inte är den samma som vår som diskuterar dem. Ändå kan man prata om ”hur det egentligen var” i fiktionen, vilket man inte kan om man pratar om historiska personer. Man kan inte nå den känslomässiga sanningen i en biografi. I en biografi kan man fastslå vissa fakta, men det finns alltid en gräns.

Jag behandlar Eva som en romanfigur i min uppsats, och alltså gör jag i mina tolkningar av texten påståenden om vad hon tycker och känner och menar och tror. Det funkar, eftersom boken har formen av en (självbiografisk) roman. Jag låtsas inte om att sanningsanspråken kanske borde få mig att linda in mina påståenden i större ödmjukhet. Antag att jag skulle skriva en biografi över Eva Alexanderson; i hur hög grad skulle jag då kunna använda Kontradans för säkra påståenden? I det fallet skulle nog romanformen kännas begränsande.

Nå, vidare... Det faktionsförfattaren sedan gör är att hon/han blandar dessa sanningsformer för att åstadkomma något nytt. Författaren förväntar sig att läsaren ska förstå att faktionen säger något mer än ren fiktion och säger något mer än vad biografin någonsin kan göra. Medan läsarna ibland i fallet Blonde kanske egentligen läser det som en ren faktarapport. Eller, om de inte känner till några fakta alls, som ren fiktion.

Men det är intressant att fundera på vad det innebär för olika läsare att ta del av någonting som är mer eller mindre verklighetsbaserat. Vem får ut mest av att läsa tex Michael Cunninghams Timmarna? (Stockholm: Bonniers 2000 [The Hours, 1998]) Eller för den delen – se filmen? Den som känner till Virginia Woolf och Mrs Dalloway eller den som inte gör det – och beroende på hur mycket man känner till? Vissa känner kanske inte till någonting om bakgrunden till Cunninghams roman, men tycker ändå att filmen är mycket intressant. Vissa tänker att delarna som utspelar sig 1923 är en exakt redogörelse för Woolfs liv. Men det är förmodligen varken mer sant eller falskt än i fallet Marilyn. Om man har läst både Mrs Dalloway, ett flertal Woolf-biografier och Timmarna finns det kanske risk för att boken/filmen faller sönder i ett sökande efter paralleller och pusselbitar, vad som kommer från vilken källa och vad som är författarens fantasi, istället för en roman som säger någonting om skapande, läsande, dödslängtan, familjeband, kärlek... det blir en annan slags upplevelse. Richard i Timmarna tycker att han hör fåglarna sjunga på grekiska, som Septimus gör i Mrs Dalloway och som Virginia Woolf själv fick erfara. Och vilket betydelse har det om man vet att ”The Hours” var Virginia Woolfs arbetsnamn på boken som blev Mrs Dalloway? Kanske ingen alls – Michael Cunninghams roman är just detta – en roman i sin egen rätt. Samtidigt är det också ett skickligt vävt nät av texter, en kommentar, en hyllning, en lek med flera olika betydelselager att upptäcka. I boken Timmarna ser Clarissa en skådespelerska stiga ut ur en husvagn (s. 32), det kanske är Meryl Streep, tänker hon – just den samma som sedan spelar Clarissa i filmatiseringen. Så kan det alltså gå när en verklig person nämns i en fiktiv roman.

Börjar man fundera över sätten på vilka man blandar verklighet och dröm, så finner man att man står inför en intrikat väv av frågor som man kan hålla på väldigt länge att nysta i. Ämnet är alls icke uttömt i och med detta lilla blogginlägg. Poesin, sedan - det är ett kapitel för sig...