Hey Dolly is the first novel by 20 year old Amanda Svensson. I have reviewed the book recently. This text is a little reflection on the novel, reviews by other people, and thoughts about my literary reviews in general. (Go to the comments for a short summary in English.)
Jag sitter här och läser recensioner. Av någon anledning fick jag för mig att jag ville kolla upp vad andra skrivit om boken jag senast recenserade - Amanda Svensson, Hey Dolly. Och oj, jag känner mig dum och trög som jag vet inte vad... När jag skrev min recension, så tyckte jag att det var den svåraste hittills, för att jag tyckte att jag inte riktigt begrep mig på den där Dolly. Samtidigt som det kändes som om jag borde göra det eftersom jag ändå är rätt så ung. Det var inte direkt hundra år sedan jag också var 18 år. Den första texten jag läste nu på eftermiddagen var skriven av en som tyckte ungefär som jag. Resten tyckte - bara med ett fåtal mindre invändningar här och var - att boken är i stort sett fantastisk. Det är "generationsroman" hit och "klockrent" dit... Och jag känner mig som ett UFO som var tvungen att skriva en så tveksam recension. En skrev så här om varför romanen är så bra: "på det hela taget översvämmas svenska romaner av jagsvaga, anorektiska och kärlekskranka unga kvinnor. Dolly är uppfriskande."
All denna läsning får mig att misstänka att om min roman ens har turen att bli publicerad, så kommer kritikerna att avsky den.
Ja, nu är min huvudperson inte anorektisk åtminstone, men kärlekskrank är hon förvisso. (Och inte skulle hon komma på tanken att hallucinera/dagdrömma om rockstjärnor med droger, eller att kalla gynekologen för "Hitlerhora" när denna inte förstår hennes känslor...) Dessutom är hon väl ofta rätt deppig och gnällig. Nu när jag sitter och läser vad andra skrivit om Hey Dolly (däribland en av mina lärare från Uppsala - jag brukar tänka på hennes drillning i att skriva PM ibland när jag recenserar – hon är i och för sig en hyperintelligent kvinna som man genast skulle få mindervärdeskomplex av om man försökte jämföra sig) så ser jag att de flesta tycker att Dolly är bra för att hon inte är ett "offer"... Fast det är väl inte huvudpersonen i min roman heller. Hoppas jag.
Jag undrar om det är bra att vara så instängd i sin egen lilla värld som jag är, när man ska recensera böcker...
Den recensent som tyckte nästan lite som jag, han reserverade sig dock med att han som man inte kunde förväntas begripa bättre. Borde jag kanske ha påpekat att jag som överromantisk bitterflata/gammal ungmö (om jag nu är en sådan; ibland tror jag det) inte kan förväntas begripa bättre när det handlar om ”slentriansex” (samt annat sex) med pojkvännen i badkaret, eller med andra pojkar någon annanstans... Å andra sidan har jag vid andra tillfällen konstaterat att jag inte alls lider av heterofobi i litteraturen, så där i allmänhet.
Men å andra sidan, sin egen värld är väl det enda man har att utgå från som recensent. Jag kan ju inte skriva att jag inte känner mig imponerad direkt (mer än bitvis), men att stora delar av resten av landets recensenter förmodligen är det. Fast just så borde man kanske skriva för att vara rättvis mot boken?! Att det förhåller sig så med andra skribenter, det visste jag ju för övrigt inte när jag skrev min recension. En aning om det hade jag nog. En liten UFO-aning om att livet kanske kan se ut ungefär så här för en hel del unga flickor.
Dolly påminde mig lite om de tjejerna i gymnasiet som av en eller annan anledning vägrade att ha studentmössa på sig när vi tog studenten, och istället hade tiaror, såna där silverglittrande plastgrunkor, och massor av svart smink...
Språkligt, så tyckte jag att boken ibland påminde om en del ”Sockerdricka-poesi” skriven av tonårstjejer; inte de dystra ”jag-skär-mig-i-armarna-och-ser-det-röda-blodet” -tjejerna, utan de som vill vara ”annorlunda” än dessa. Ett sätt är att man tar fasta på något kroppsligt; inte något så vardagligt som en arm eller ett ben, utan en mindre detalj, som näsvingar, tånaglar eller mungipa, och upprepar detta lite varstans i texten. Amanda Svenssons upprepade fixering vid skulderblad är ett exempel på detta. Ibland anas dock, befriande nog, en självironisk distans till det egna språket, men jag är inte helt säker hur djup denna insikt är.
För övrigt så känner jag mig fortfarande, efter ett år, som nybörjarrecensent. Tycker inte att jag alltid når fram till kärnan, eller disponerar texten tillräckligt bra. Nu är det förstås inte alls samma sak att skriva en bokrecension som att skriva ett PM om litteraturteori, men jag tror att jag ska fortsätta – i än högre grad – att tänka i de banorna. Framför allt handlar det i båda fallen om förmåga till kritisk reflektion, och att slå fast det väsentliga på begränsat utrymme.
Något jag är ”känd” för att ha svårt för...
