lördag 28 juni 2008

"This is a blog mostly about literature..." Well, yeah, Fanny Ardant loves literature!






A quoi sert de vivre libre quand on vit sans amour....


Banner made by Inantares to promote the FA-community at Live Journal...

fredag 20 juni 2008

Texttolkning - Mireille Mathieu



This is just a whim - I thought I'd try to translate a French song to Swedish. Just to see if I'm able to make something of it... and, of course, because I like it! (From the CD De tes mains by the totally amazingly wonderful Mireille Mathieu.)

Les larmes de tes yeux
(C. Cabat/J. Musy)

On dit que tout l'éclat du soleil
Doit se cacher quand la nuit se dévoile
Pour avoir cueilli les pétales
Des plus beaux bouquets d'étoiles

On dit que le sable de désert
Vit dans le souvenir d'un océan
Qui l'avait bercé doucement
Pour mieux le laisser au vent

Quand - les larmes de tes yeux
Auront lavé le temps
De ce qui n'était pas bleu
S'ouvrira le chemin
Qui n'existe que pour toi - par toi
Quand - tu le voudras
Nous irons là-bas
Là-bas

On dit que pour les oiseaux blessés
Il est aussi un ange qui attend
De prêter ses ailes un moment
Vers un horizon plus grand

Quand - les larmes de tes yeux
Auront lavé le temps
De ce qui n'était pas bleu
S'ouvrira le chemin
Qui n'existe que pour toi - par toi
Quand - tu le voudras
Nous irons là-bas
Là-bas

Quand - les larmes de tes yeux
Auront lavé le temps
De ce qui n'était pas bleu
S'ouvrira le chemin
Qui n'existe que pour toi - par toi
Quand - tu le voudras
Nous irons là-bas
Là-bas...

Ja, det första jag gjorde var att försöka göra en första helt bokstavlig översättning för att se hur det blev och om jag verkligen begriper vad sången egentligen handlar om. Det kändes ju till en början ganska spännande och inte alls omöjligt - att bara översätta själva orden. Det första utkastet såg ut så här:

Man säger att hela solens glans/sken
måste gömma/dölja sig när natten avslöjar sig
för att ha plockat/gripit blom/kronbladen
av de vackraste stjärnbuketterna/buketterna av stjärnor

Man säger att sanden i öknen/öknens sand
lever i minnet av en ocean
som hade vaggat den mjukt/sakta/milt/varligt....
för att bättre lämna/låta vara/lämna ifred/efterlämna/överlämna den till vinden

När- tårarna i dina ögon (din blick?)
har tvättat bort tiden /sköljt av [auront=futurum!]
från det som inte var blått
öppnar sig vägen/ska vägen öppna sig/kommer vägen att öppna sig
som bara finns för dig - genom dig
när - du vill det/har lust
går vi dit bort
dit bort

Man säger att för de sårade/skadade fåglarna
finns det också en ängel som väntar
för att låna/giva sina vingar en stund/ett ögonblick
mot en större horisont

När - tårarna i dina ögon.....

Ja, det var det, det... Återstod alltså att försöka inte bara göra godtagbar poesi av det, utan att få de svenska orden att passa in i melodin. Översättning måste bli texttolkning. Och då upptäckte jag att det faktiskt blev ganska svårt. Bara den första strofen, upptäckte jag, kunde jag tolka på olika sätt som gav helt olika betydelse. Det är väl inte natten som plockar bort stjärnornas kronblad? funderade jag, det handlar väl om att natten plockar ihop blombuketter genom att synliggöra stjärnorna... (Ja, och så tänkte jag att hur som helst så ligger min Stjärnorna sjunger ganska mycket i lä jämfört med "des plus beaux bouquets d'étoiles", men men...) Och förresten, tänk om det är ett idiomatisk uttryck dessutom, som har någon betydelse utöver den bokstavliga? Det kan jag ju inte veta...

Sedan slog det mig att texten faktiskt rimmar också. Oops..! Hur ska man göra då? Det kan ju i sådana fall krävas ganska mycket krångel... Bör man bevara originalets rimflätning? Hur mycket kan man egentligen vrida och vända på orden för att det fortfarande ska vara samma sång? (Angående rim, så är det hur som helst emot mina djupaste principer att vända på ordföljden bara för att det ska rimma! Meningsbyggnad framför allt! säger jag... om det nu inte finns särskilt allvarliga poetiska skäl för något annat...)

Nu är jag väl inte heller helt musikalisk nog för att egentligen förstå tillräckligt väl hur ord och musik bäst ska passas ihop... men jag gör i alla fall mitt bästa, och jag inser att ibland måste man ändra lite på både tempus och annat för att det ska passa. Det handlar ju om nyanser och ordval också. De olika varianterna "ska öppna sig", "kommer att öppna sig" och även "öppnar sig" (om man tänker sig "när... så öppnar sig...") uttrycker ju i stort sett samma sak. Ytterligare en sak att ta i beaktande är väl att jag inte är så där superbra på franska, direkt! Även om jag, med allt flitigare repetitioner, tycker att jag börjar öva upp mig och kan förstå rätt mycket nu igen, så är det ju säkert många nyanser som helt enkelt går förlorade...

Men med allt detta sagt:

Tårarna i din blick
(C. Cabat/J. Musy - övers. Lisa S)

Det sägs att hela solens strålglans
måste gömma sig för avslöjande nätter
den har plockat kronbladen
från alla vackra stjärnbuketter

Det sägs att sanden i öknen
lever i minnet av en ocean
som vaggade den så mjukt
till dess att vinden blev van

När - tårarna i din blick
har tvättat ren all tid
från det som inte var blått
så öppnar sig en väg
som finns bara för dig - i dig
och - när du än vill
så går vi dit bort
dit bort

Det sägs att för en sårad fågel
finns en ängel där som väntar på
att ge sin vinge för en stund
och öppna horisonten då

När - tårarna i din blick
har tvättat ren all tid
från det som inte var blått
så öppnar sig en väg
som finns bara för dig - i dig
och - när du än vill
så går vi dit bort
dit bort

När - tårarna i din blick
har tvättat ren all tid
från det som inte var blått
så öppnar sig en väg
som finns bara för dig - i dig
och - när du än vill
så går vi dit bort
dit bort


Ja, inte vet jag. Jag är faktiskt inte helt säker på att det här blev så bra - ur sångarsynpunkt. Ligger de här orden verkligen bra i munnen? Inte för att jag ändå hade tänkt ställa mig upp och sjunga det här för någon enda människa... men nu var ju det utmaningen jag gav mig själv, att det skulle bli en fungerande text. "Det som inte var blått" passar nog egentligen inte, det var bara det att jag ville undvika det lilla ordet "ej"...

Och frågar någon efter själva syftet med denna lilla övning... hm, det finns väl inget...
(*suckar och tänker på att byta blogg*)


torsdag 19 juni 2008

Voyage

[This is a short piece of fiction, written about a year ago. New English translation.]


The rocks are hard and cold, but they are red and glimmering further up. The sun is going down behind the mountain, and the sunbeams are coloring the water around the boat like drops of blood orange juice in a glass of water.
It is cold now, the surface is crisped by a wind from the north. But I am afraid that it will become even colder soon.
“Do you want to turn back”, Y says, “it is not to late?”
I shake my head. I don’t think it matters what we do, our best chance is to keep on going in our boat. We have very little food left, I doubt we will survive a voyage back.
“No", I say, "not if you don’t want to.”
Y puts down the oars in the water and we glide forward. Closer to the mountain, closer to the border.
We will soon be beyond what anyone has ever returned from.
We hear a thunder, as if from a waterfall. Yes, something like that is supposed to be there, I have heard. But then what? Nobody believes that the world ends there, that there is only nothingness behind the falls. But, it must be some kind of ending, nevertheless.
Or a beginning.
I see a fire of determination in Y’s eyes. I know what he is thinking: this is his life’s adventure, and he will not lose this opportunity, not even if it means death.
And I have chosen to follow him, rather than to survive alone.
We go around a big rock, and when we are behind it, the sun cannot reach us anymore. It is very cold now, and the thunder is almost deafening.
No, the sound is not a waterfall, but something similar. Because I was expecting falling water, my first thought is that there is something wrong with the view.
A huge mountain is rising in front of us, and it is so high that it makes me feel sick and I think that I will fall backwards when I look up. I think I can see snow high up there. The mountain is spreading out just as far in both directions. The black water is clucking around the rocking and swinging boat.
There is a crack in the mountain right in front of us, and that’s where the sound of water comes from. But the water is not gushing forth towards us, it is on it’s way into the mountain. It is foaming and sprinkling, as if the water is in a hurry.
“That way”, Y says, pulling the oars in for a moment.
I realize that we will sucked in by the ice cold water. It seems unlikely that one will ever be able to get out that way, in the opposite direction of the wild water. And we don’t know if there is something on the other side.
“Are you sure that you want to do this?”, I say, with my voice shrill with fear.
“I have to”, he says, “I just have to know what’s there.”
And the water pulls at the boat. We are inside the mountain now. The mountain walls are so close upon us that a slightly larger boat would get stuck and be crushed. Y barely had time to pull back the oars before the speed was too much for any of us to be able to hold on to any thoughts. After only a few moments, there is so dark, we can no longer see anything.
For all that I know the cave in the mountain has maybe extended itself, we would have been able to swing both backward and to the sides. Time and space become blurred. Everything is just a single perception of that life is about to expire.
Then it becomes brighter, and I realize with dizziness that the tunnel in the mountain actually has an end. We are still going very fast in the cramped space, but I think that it still takes a few minutes before we fly out of the mountain.
The boat is falling with the water that is now actually falling, and it is a miracle that the boat does not capsize.
Now, everything is quiet around us. Silence, cold. Dusk, almost night.
We look at each other in deafening silence.
And Y says:
”Is this all?”
The water is spreading shiny like a mirror but black around us. Behind us are the dark mountains. Mountains pile up around us as far as we can see, they are immobile icebergs.
Ice in the water, dark iceberg and only silence, barely a gust of wind. The place is waste, and it is so huge that I feel completely dead inside.
”It is said that there is something wonderful beyond the mountains", Y says voicelessly. “Freedom, beauty, happiness. They say you never want to return.”
”One can not return”, I point out. “We knew that after all - how could all the talk about happiness be anything but fairy tales?”
”So this is all”, he says.
”It is almost night”, I say. “Tomorrow when the sun rises and we see glittering in the ice, then the sky is blue - maybe it will be really beautiful here, in daylight.”
Y hears that I speak without conviction. We feel that the future is as blank as the ice in the water.
From his backpack Y picks up hats, gloves and two pieces of bread, hard and tough. We chew resolutely, remembering the flavours and fragrances from a lost life.
Then, he finds two candles. We keep them in our hands and we try to get as much heat as we possibly can from the small flames.