Sann kärlek i Paris

VARFÖR ÄR DET OMÖJLIGT ATT REDIGERA SINA INLÄGG?! JAG FULLKOMLIGT AVSKYR TYPSNITT OCH TECKENSTORLEK I NEDANSTÅENDE (SVARTA) TEXT. MEN HUR JAG ÄN FÖRSÖKER SÅ GÅR DET INTE ATT ÄNDRA. JAG FÅR VÄL VARA NÖJD MED ATT JAG TILL SIST LYCKADES KLISTRA IN MITT WORD-DOKUMENT. Dessutom ser jag nu att varenda nedanstående blogginlägg har förlorat sina radbrytningar. Jag vill påpeka att min blogg inte såg ut så här sist jag såg den. Vad händer?! Varför förstår jag mig inte på datorer?!
Again a little discussion about the mixture of fact and fiction - I don't know why I keep coming back to this. This time, it's inspired by a recent discussion in Swedish blogs/papers about the truth claims of poplar crime fiction writer Liza Marklund's book Gömda ("Hidden"). I say: What's all the fuzz about? Expect a novelist to write fiction and keep to news papers and academic writings if the actual TRUTH is required! I have not read said book myself, nor much else by this writer, but that's beside the point. I also mention a few books I've read lately that can be called "autobiographies", namely Olivia by Dorothy Strachey and Name All the Animals by Alison Smith. I conclude that I like the latter more, because it looks most like a fictional novel. I also try to imagine what Olivia would look like if Sarah Waters would re-write the story! (The text below is entirely in Swedish.)

Om jag nu säger att jag är rejält trött på att höra om Liza Marklund och hennes Gömda, så låter det kanske motstridigt att jag själv börjar skriva om det. Lägg ner, det räcker nu! tycker jag. (För övrigt har jag inte läst någonting av Marklund förutom halva Sprängaren, men ändå.) Jag menar, vad är det frågan om? Kan folk inte tänka själva? Nej, kanske inte. Det verkar som om allting måste vara svart eller vitt, rätt eller fel, sant eller falskt, nu för tiden. Vad händer med litteraturen om alla nyanser försvinner?

Fascinationen inför etiketten ”en sann berättelse” och liknande börjar nästan bli otäck. Varför? Nåja, bortsett från den diskussionen – även om en bok marknadsförs som i någon mån ”sann”, så lär det ju vara självklart att den även innehåller något mått av fiktion om den samtidigt räknas till skönlitteraturen. Varför är det så svårt att förstå?

Guidade turer i olika romankaraktärers ”hemtrakter” är också lite sådär på gränsen, tycker jag. I alla fall när betoningen på ”sanningen bakom” det ena eller andra blir allt för stark. Det får mig att tänka på när diverse skådespelare i intervjuer har berättat att de har blivit utskällda på stan på grund av något deras mindre sympatiska rollfigur har sagt och gjort i någon teveserie. Suck.

På senaste tid har jag läst ett par böcker som mer eller mindre befinner sig i klassen ”faktion”. Men sinsemellan är de ganska olika.

Olivia av Dorothy Strachey är en tunn liten roman om en flicka som skickas till en skola i Paris, och där förälskar sig i den vackra och karismatiska läraren Mademoiselle Julie. Boken är skriven 1949 (f.ö. dedicerad till minnet av V.W.; Strachey hörde till Bloomsburygruppen) och sägs bygga på författarens egna upplevelser i slutet av 1800-talet. Även om jag inte hade läst mig till detta, så skulle jag ha kunnat ana mig till det ändå. Berättelsen är mycket rak och enkel (förutom att Stracheys sätt att skriva påminner om mitt, dvs att hon använder många ord för att brodera ut ganska lite; samma händelser skulle kunna berättas mycket mer kortfattat). Det som fokuseras är Olivias känslor och reaktioner snarare än den yttre dramatiken och gestaltningen. Miljön tecknas ganska skissartat (men det är rätt lustigt hur hela skolmiljön tycks genomsyras av en väldigt lesbisk atmosfär; ingenting är dock explicit), det som beskrivs är Julies ord, gester, handlingar, Olivias betraktelse av detta och helt enkelt en rätt utförlig beskrivning av förälskelseförloppet i fallet ung tjej kär i äldre kvinna. Är man benägen att tänka på det viset, så kan man inför var och varannan mening reagera med: ”åh, exakt så är/var det!”, alternativt: ”åh, om det ändå hade varit på det viset!” För min del ligger bokens behållning enbart i detta. Det är väldigt tydligt en tillbakablick på minnen och analys av dessa. Som roman betraktad är boken rätt tunn.

Den motsatta känslan får jag av Döp alla djuren av Alison Smith. Den boken handlar om en tjej vars bror dör i en hemsk trafikolycka. Familjen och hela Alisons umgängeskrets är starkt katolsk. I flickskolan, driven av nunnor, där hon går lyckas hon ändå träffa på ”den förbjudna kärleken”. Erkännas kan att jag inte i allmänhet väljer berättelser som uttryckligen kallas sanna, särskilt inte om de handlar om tragisk uppväxt och/eller dödsfall i familjen. Nu tog jag fram den ur hyllan för att jag tänkte på Ali Smiths Jag är allt du drömt och tänkte att detta var samma författare/stil... Sedan tänkte jag: ”förbjuden = förmodligen lesbisk”, dvs jag lät min ”gaydar” (som enbart funkar på böcker, förvånansvärt ofta, inte människor) styra bokvalet. Det var i och för sig korrekt tänkt. Dessutom överraskades jag av bokens stil. Utan baksidestexten hade jag utan vidare tagit den för en helt fiktiv roman. Den har ett djup i gestaltning, beskrivning, atmosfär, som saknas i i och för sig trevliga böcker som Olivia, CA Erikssons Frostnupen eller Bibliotekskatten Dewey av Vicki Myron. Denna handlar om hur Vicki en morgon hittar en kattunge i bibliotekets bokinkast (!), vilken visar sig bli känd över hela världen... Boken har intressanta utblickar kring staden Spencers och delstaten Iowas historia på 1800-talet, 1930-talet, 1970-talet, osv, men framför allt handlar den om vilken unik och bedårande varelse Dewey är. Det är ingen roman, det är en historia för kattälskare. Detta är absolut tydligt. I fråga om Döp alla djuren gillar jag dess känsla av roman och struntar blankt i att fundera på exakt vad som är sanning och vad som eventuellt är tillagt i efterhand.

Jag skulle önska att Olivia vore mer fiktionaliserad – på bekostnad av ”verkligheten”, kanske, men i så fall vore det ingen förlust! Lustigt nog skulle berättelsen lätt kunnat bli en deckare, om inte handlingen avbrutits där den i en kriminalroman annars skulle ha tagit fart ordentligt. Varför det då? Jo, för att Olivia åker hem från skolan. Det gör hon förmodligen för att det var vad Dorothy Strachey själv gjorde. Vilket förstås är det rätta när det gäller en självbiografisk berättelse. För en roman däremot gäller att ljuga trovärdigt, att det inte måste vara sant så länge det är intressant. Om romanen tjänar på att trädet utanför ens fönster är en tall och inte en gran som det i verkligheten var, så skriv att det är en tall! och så vidare.

Jag funderar på hur Olivia skulle ha sett ut skriven av... tja, varför inte Carina Burman? Det vore ju säkert förtjusande! Eller kanske Sarah Waters?! (Fast hon kanske skulle tycka att flickskolemiljö vore att göra det lite väl lätt för sig?) Det vore ju trevligt om någon gjorde en ”remake”. Eller, ja... det kanske man inte kan göra precis, men vore det fel att låna omständigheterna i grova drag? Det kunde bli en rätt bra roman av det i alla fall.

The Illusionist

Bonjour mes amies, j’ai lu un livre français – mais en traduction anglais – que j’ai beaucoup aimé: Le Rempart des Béguines. C’est une histoire d’amour lesbienne entre une jeune fille et la maîtresse de son père. This is not exactly a review but a collection of thoughts on the novel The Illusionist by Françoise Mallet-Joris. It is the story of a love affair between a young girl and her father’s 35-year-old mistress. It sounds very predictable that I like such a book, but I try to be fair in my analysis. Dark and stormy as the story is, I do like it – not every drama must have a happy ending to be enjoyable. (The text below is entirely in Swedish and it contains SPOILERS!)

Jag har nyss läst ut The Illusionist (Le Rempart des Béguines [1951]) av Françoise Mallet-Joris. Det är en fängslande berättelse om sextonåriga Hélène som bor med sin far, ambitiös lokalpolitiker som förbereder sig för det kommande valet. Hon är ensam för det mesta, extremt uttråkad i skolan, och har inte så mycket att roa sig eller sysselsätta sig med.

En dag får hon veta av sin pappa att han har en älskarinna. Han ber Hélène att ringa till kvinnan för att berätta att han inte kan komma den dagen – Hélène blir dock nyfiken och går för att överlämna meddelandet personligen.

Kvinnan, Tamara, har dåligt rykte i staden – det här är i början av 50-talet eller något tidigare, och den allmänna meningen är att en man i Hélènes pappas ställning inte bör visa sig offentligt med sin älskarinna, eller åtminstone inte utsätta sin unga dotter för hennes dåliga inflytande. Hélène tycker dock att Tamara, en trettiofemårig ryska, är mycket fascinerande – vacker, bohemisk, intelligent och hemlighetsfull. Snart träffas de en andra gång – på en privat tillställning dit pappan tar dem båda för att de officiellt ska mötas, och för att visa för folk att han inte anser sig ha någonting att dölja för någon. Hélène och Tamara byter inte många ord med varandra, men får några minuter på tu man hand medan de väntar på att bli hämtade av en bil. De gör upp att Hélène ska komma och hälsa på igen, vilket hon gör.

Tamara förför den unga Hélène utan några onödiga krusiduller redan tidigt i berättelsen. Hélène är fullkomligt förtrollad av henne och kan inte tänka på någonting annat. Någonting hon definitivt inte grubblar över är hur deras förhållande kan verka i omgivningens ögon. Hon inser att ett hemligt kärleksförhållande inte är socialt accepterat, men tycks fullkomligt ovetande om vad som brukar anses om homosexualitet. Hon är så ovetande om allt att hon för en tid tror att kyssar är Tamaras eget underbara påhitt...

Men det här är alls ingen solskenshistoria. Tvärt om. Deras förhållande är stormigt, minst sagt. Tamara avvisar allt som är sentimentalt och romantiskt; bara vid sällsynta tillfällen visar hon sig öm och tillgiven, vilket dock är nog för att Hélène ska tro att Tamara känner äkta kärlek för henne. Runt tio år tidigare blev Tamara grymt sviken av en annan kvinna som hon levde ihop med – hon blev lämnad för en man – och det har satt djupa spår i henne; exakt hur djupa inser man inte förrän mot slutet. Det är dock inte enbart detta som gör att Tamara framstår som hård och kall – rentav grym. Det finns otvivelaktigt ett sadistiskt drag i hennes personlighet, vilket Mallet-Joris inte väjer för att skildra. Det får måhända läsaren att rygga tillbaka, men minskar inte Hélènes kärlek

Detta till trots – temat/strukturen fascinerar mig. Terry Castle, som har skrivit en introduktion till boken, inordnar den i den franska ”lesbiska” traditionen och ser den som en ättling i rakt nedstigande led till Laclos, Diderot, Marquis de Sade, Balzac, Gautier, Baudelaire, Zola, Maupassant, Proust, Sartre, Genet och Colette, och detta må vara riktigt, traditionen kommer man väl inte ifrån – jag ser dock ett annat intressant mönster. Inte genetiskt kanske, men ändock: Ungdomen och den Äldre kvinnan, kort sagt, ”Mrs Robinson-temat”. Tamara som typ är långtifrån ensam i sitt slag. Hon finns i åtskilliga böcker och filmer – kvinnan som är stark, självsäker och oåtkomlig, majestätisk, kall och distanserad, men ändå med en egenskap som gör henne tilldragande, det faktum att "det brinner en flammande eld bakom hennes strikta elegans"... Ibland är denna kvinna bara en illusion, en fiktion – i mina dikter tror jag att hon är till stora delar en illusion – men vad är det då som inger viljan att skapa den fiktionen? Min Adriana, till exempel; vid det här laget har jag läst och sett många paralleller till henne, men innan dess? Nu talar jag inte bara om den lesbiska relationen, eller förhållanden med åldersskillnad. När jag såg Mandomsprovet häpnade jag över att mrs Robinson på många sätt var så lik Adriana.

I intervjun ”25 år senare” som följer på dvd:n tycker jag att mrs Robinson avfärdas lite för lättvindigt, liksom Terry Castle avfärdar Tamara som elak, inte bara en förförerska utan även förstörerska. Sant; jag tilltalas inte av hennes brutalitet och lögner, och hon kanske krossar Hélènes hjärta – men hennes handlande styrs inte enbart av egoism, utan av nödvändighet. Dramat styrs av sina egna regler. Så är det ju nästan alltid; konflikten mellan passion och förnuft bäddar, realistiskt sett, för någon form av katastrof. Kärleken är inte alltid mild och vacker i de fall där den inte har några självklara ramar. Hélène är en skolflicka, Tamara lever på sitt utseende och sin förmåga att slå blå dunster i ögonen på män (Castle kallar henne bisexuell; det är att övertolka hennes förhållande till män, när man betänker hur hennes förhållande till män och kvinnor beskrivs); de skulle snart nog leva på gatan. Tamara väljer att offra deras personliga lycka för materiellt välstånd. Hon är knappast den första som resonerat så. Det beror ju helt på omständigheterna. För Stella och Marianne, däremot, är situationen en annan. Stella är bättre rustad för verkligheten än Hélène (skolan hon går i är det inte mycket bevänt med; en ung dam går ju i skolan bara i väntan på äktenskap...), och Marianne är självförsörjande. Så har jag också kritiserats för att skriva allt för idylliskt och friktionsfritt om dessa två... Marianne, förresten, är inte riktigt samma typ. Det vill säga – på ytan är hon kanske det, i Stellas ögon, särskilt i början, är hon det definitivt. Stella ser henne som lysande, magnifik. I verkligheten är hon velig, rädd och ganska passiv – långtifrån att vara lika drivande som Tamara. Det vet jag, och även läsarna, eftersom jag skriver delar av berättelsen ur hennes perspektiv. Men då kan man undra vad som skulle hända med kvinnor som madame Dalleray, mrs Robinson, Tamara, grevinnan de Blayac, för att nämna några, om historien berättades ur deras perspektiv?

Jag känner att det finns mer att säga om detta, men jag kan inte riktigt samla tankarna. Frågetecknen som hopas i mitt huvud är kanske mer av privat än litterär natur? (Även om jag känner vaga kopplingar till vissa frågeställningar i min uppsats...)

En intressant sak med boken är att Françoise Mallet-Joris skrev den vid nitton års ålder. Vad som är ännu mer beundransvärt är att den inte blev en ”one hit wonder” utan början på en lång och framgångsrik författarkarriär. Det finns en viss slags böcker som får mig att undra vad jag egentligen har att komma med.

Ytterligare något att notera om Terry Castles introduktion: Varför över huvud taget skriva en introduktion? Jag var visserligen klok nog att inte läsa den förrän jag hade läst ut boken, och det är ju vars och ens val att hoppa över sådant, men jag skulle hellre föredra en efterskrift. Introduktioner kan vara bra att ha till vetenskapliga och teoretiska verk, men till en roman? Naturligtvis kan det vara både intressant, lärorikt och upplysande att få en litteraturvetares syn på det hela, men det förtar en stor del av läsupplevelsen. Inte nog med att man får en resumé av romanens viktigaste händelser, de tolkas och värderas också. Kort sagt berättas för läsaren hur romanen ska uppfattas. T ex att historien visserligen är ”hot”, men ingenstans finns någon positiv uppfattning av lesbisk kärlek eller feministiskt medvetenhet, eller ”any residual notion that Women are Somehow Better. Most of the time they seem Much Worse.” Eh? Jag var inte medveten om att “feministisk” innebär att kvinnor ska framställas som bättre än män? Jag finner på flera ställen en ganska tydlig kritik av den tidens kvinnosyn och samhällsklimat i stort. Castles formulering antyder också att lesbiskhet skulle vara ett ställningstagande genom att aktivt välja bort män för att kvinnor är mycket bättre (på vilket sätt då?). Tamara tycker faktiskt att kvinnor är bättre än män, men bara av den enkla anledningen att det är kvinnor hon blir förälskad i och attraherad av, vilket knappast kan kallas ett val. När hon gifter sig, så väljer hon inte sin gode vän Max, utan en välbärgad man – män är alltså bättre än kvinnor ur ekonomiskt perspektiv. Blir Tamara ”Much Worse” för att hon, vilket i alla fall den fattige konstnären Max har full förståelse för, gifter sig för pengar? (Angående Hélène skulle man i femtiotalets anda kunna anta att hon ”blir” lesbisk genom att Tamara ägnar sig åt ”förförelse av minderårig.” Tamara har förstört henne så att hon gråtande avvisar Max försök att kyssa henne. Men man skulle också kunna anta att hon låter sig förföras genom att hon är attraherad av Tamara, det vill säga att det är Tamara som får henne att inse att hon är lesbisk, eller bisexuell – vilket hon förstås skulle kunna vara; historien förtäljer ju inte vad som händer sedan. Castle antyder dock att Hélène, i likhet med en skolkamrat till Castle, kommer att få ett komplicerat liv där hon kämpar mot att inte behandla andra unga tjejer så som hon själv blivit behandlad. Detta är komplexa frågor som sträcker sig bortom själva romanens räckvidd!) Och angående den bristande positiva synen på lesbisk kärlek. Måste lesbisk kärlek alltid porträtteras som ”wholesome or redemptive or [...] amused”? Om berättelsen hade handlat om en man och en kvinna, vad hade man då tyckt om författarens ”view on heterosexual love”? Kan man undra.

Det kan ju vara så att jag har fel, men medan jag läste boken tänkte jag på hur relativt lättsamt och oproblematiskt själva lesbiskheten skildrades (de två personer som får veta om förhållandet, Tamaras vän och fd älskare Max – som har fixat hennes bostad åt henne – och Hélènes pappas gode vän – som hon går till för att hon behöver någon att be om råd – tar det inte särskilt allvarligt) gentemot både senare men framför allt tidigare romaner. Hélène tänker aldrig på sig själv som lesbisk, bara som förälskad. Vid ett tillfälle reflekterar hon över att det inte var så konstigt att ingen misstänkte något, eftersom folk flest antog att homosexualitet är något degenererat och perverst som syns på en person vid första anblicken. Just detta antagande som speglas i mycket av den tidiga litteraturen. Mallet-Joris går emot detta – de drag av ”manhaftighet” som Tamara uppvisar yttrar sig främst genom uppträdande och brott mot sociala regler, ett manligt privilegium, och är knappast i nivå med stackars Stephen Gordon – på ett sätt som många av hennes föregångar som Castle nämner verkligen inte gör. Trots romanens många mörka sidor skulle jag gott kunna tänka mig att den verkade positivt snarare än avskräckande på många läsare. Trots allt är det ingen som dör, blir galen (låt vara att Hélène får scharlakansfeber och yrar) eller mördar i slutet.

Änklingen av Ray Kluun

This is my extended and unofficial review of The Widower by Dutch writer Ray Kluun. The book is the sequel of his autobiographical novel Love Life. (The main character is called Dan in the English translations, but I know him as Sten.) I reviewed Love Life a year ago, and didn’t like it very much – unlike most people, who seemed to love it. (OK, the death of a young woman is a tragedy, but that doesn’t make Kluun a good writer. OK, Kluun is very honest about his sex life, but that doesn’t make him a good writer.) It is about Dan and his wife Carmen, who has cancer. During all of their marriage Dan has been notoriously unfaithful, and this doesn’t stop because his wife is dying – if anything, it becomes worse. And Dan meets Rose, who is the first woman, beside his wife, that he has ever felt a connection to. But in The Widower, he tries to push Rose away, because (obviously) he’s scared of the emotions. He takes comfort in drinking, drugs and young women (Dan: “It feels like being in a Jackie Collins-novel” – that sums it up pretty well...). But then he starts thinking about his little daughter, and takes her to Australia to get away from his wild life. And after a long road trip with the adorable little girl, he starts to see the light in a Coelho-kind of way. The Widower is an uninteresting book, and I suggest you don’t read it.

Änklingen är uppföljaren till Ray Kluuns självbiografiska debut En sorts kärlek om den ständigt otrogne festprissen Sten vars fru Carmen dör i bröstcancer. Här får man veta ”vad som hände sedan”, något som visserligen har framkommit i intervjuer efter debuten, men varför inte fortsätta ett tag på framgångsvågen?

Innan Carmen dog lovade han henne att ta väl hand om dottern Luna. Änklingen handlar till stor del om hur Sten försöker uppfylla det löftet. Det handlar också om hans försök att inte bli för känslomässigt involverad med Rose, älskarinnan som stod vid hans sida under Carmens sjukdomstid. I början tar han dock många pauser från både Luna, Rose och jobbet, och fyller istället livet med alkohol, droger och inte minst unga tjejer. De är ganska fåraktiga och liknar varandra allihop (en heter Natasha, bekant från första boken, resten kallar han för ”Dollykloner” – Dolly I, Dolly II, Dolly III...), men vad gör det, när de i alla fall är lika sexhungriga som han själv. Efter knappt en tredjedel känns det som om romanen redan har pågått allt för länge.

Efter en (mycket målande beskriven) sex- och knarkresa till Ibiza till åker Sten till Australien med Luna. Där rullar de fram i en liten stekhet husbil mil efter mil genom det enorma landet, på jakt efter... ja, insikt, kanske? Försoning, förlåtelse? I andra delen av boken finns inte en enda kvinna inom räckhåll, och Sten tvingas tänka på andra saker, eller i alla fall försöka. När det inte är turistsäsong är Australien tydligen rätt ödsligt. Australien beskrivs som ett mycket märkligt land. Å ena sidan är allt som är roligt i Holland förbjudet där. Å andra sidan är australiensarna som glada förvuxna barn, så det är rätt kul ändå. Sista halvan av boken består av scener som ibland är ganska gulliga, men det gör tyvärr inte berättelsen bättre. Den är förfärligt övertydlig – Kluun har inte särskilt stort förtroende för läsarens förmåga att dra egna slutsatser. Kluun brer på med gulligheter; vissa scener känns visserligen mysiga och ganska rörande, men i längden blir det hela alltför sockersött. Slutet är rent av nästan outhärdligt – jag frestas att börja plädera för att drömmar med budskap borde förbjudas i romaner!

Något jag aldrig har begripit är att Kluun inte bara anger källor till citat och allusioner (något som annars vanligen förekommer på ett försättsblad eller efter sista kapitlet, i de fall då citaten är omfattande), utan att han faktiskt förklarar dem i fotnoter. Det känns som om han har missat något rätt väsentligt där... tur att de flesta författare inte känner behov av att förklara varenda ord i detalj! En fördel gentemot förra boken är att Änklingen inte innehåller lika många faktarutor med bakgrundsinformation om personer och platser. En lustig detalj är att boken inleds med inte bara en prolog utan en resumé bestående av utdrag ur En sorts kärlek. Precis som när en teveserie inleds med ”Detta har hänt” och några snabba tillbakablickar...

Kluun har fått utstå både kritik för sitt agerande som det beskrevs i En sorts kärlek och beröm för sin ärlighet. Angående berömmet: nej, jag förstår inte vad det är som fått vissa recensenter att gråta floder. Angående kritiken: jag har sagt det förr – ja, det är sånt som händer då man skriver ”verklighetsbaserade” böcker. Men faktum är att det finns en mängd mycket bättre böcker med huvudpersoner som är mycket mer osympatiska än Sten. Varför måste man moralisera över ämnet och författaren? Det är inte ämnet i sig, eller antalet detaljerade sexscener, som är intressant eller ointressant, utan hur författaren hanterar sitt stoff. Jämför t ex med Cybele av Joyce Carol Oates – den handlar också till stor del om en man och hans sexliv, skillnaden är att Oates är en bättre författare. Eller läs Luder av Helen Walsh. Ray Kluuns otaliga sexscener är nog snarare ett försäljningsknep än ett viktigt tillskott till handlingen. Det, och så det faktum att hans liv förmodligen såg ut just så (även om han i efterskriften anger från vilken bok han har inhämtat sin kunskap om bruket av kokain – så han vill tydligen inte att man ska se allting som ”sanning” ändå...). Men något har gjort Kluun ganska populär. Det kanske är blandningen av influenser från Jackie Collins och Paolo Coelho som gör det, och skvallertidningsaktig fascination inför den verklighetsbaserade litteraturen. Av någon anledning är ju dokumentärromaner, faktion, m.m. väldigt populärt, det är inte ovanligt att folk hävdar att de inte är intresserade av att läsa och inte blir engagerade av böcker om det de läser inte är ”verklighet”. (Sten på Ibiza: ”Det känns som om jag har hamnat i en roman av Jackie Collins” – ja, faktiskt. Och det kanske säger en del om vilken målgrupp Kluun riktar sig till. Uppriktigt sagt – jag läste någon Collins-bok i högstadiet, sedan gick jag vidare till andra böcker... Jag glömde nog bort upplevelsen, bortsett från att jag inte var vidare intresserad av att läsa mer (och återigen, det var inte en fråga om prydhet – jag läste trots allt Sandemo och Auel i ännu ett par år). Jag läste dock mer under C-kursen i littvet, då jag valde att läsa 5 poäng populärlitteratur. Lady Boss stod på listan. Då häpnade jag över vilken mängd kukar, fittor och knull det går att klämma in på en och samma boksida. Kluun är nästan lika duktig. Och den här recensenten är kanske för lesbisk för att vilja se världen genom Stens könsorgan... Angående Coelho, så kan jag bara säga att jag hade stora förväntningar på den så omtalade Alkemisten – efteråt satt jag som ett levande frågetecken – visst kan jag förstå att budskapet kan verka tilltalande, men så märkvärdigt är det faktiskt inte! Sten i Australien: ”Har jag läst för mycket Paulo Coelho?” Svar: ja.)

Änklingen kan nog vara läsvärd för den som älskade En sorts kärlek. Den som inte gjorde det, eller som inte har läst den, kan lika gärna låta bli uppföljaren.

Å andra sidan skulle det inte förvåna mig om det dyker upp en tredje bok om Sten och hans sexliv.

Fler recensioner av Änklingen:

Inte så positiv

Väldigt positiv

Ganska positiv

Halvpositiv

Senast lästa böcker

To my amigas who doesn't speak Swedish: this is, again, a discussion about novels - starting with one of my favourite authors, Joyce Carol Oates. I admire her way of writing, her way of portraying interesting characters, interesting yet ordinary lives; her ability to seduce the reader to enter into the world she writes about... I also mention a book I recently reviewed; an interesting piece of history lesson at best, but rather boring as a novel. However fond I am of reading about age gap relationships, the author manage to make the love story in this book completely dull... The next book to be discussed is written by the Swedish lesbian writer Mian Lodalen. I make some reflections upon the style of writing and the importance of "lesbian chick lit" v/s literary quality v/s the different taste of different readers... I also mention different reactions shown to me recently on the novels Hey Dolly and Before I Die, previously discussed in the blog. Next book on my reading list: War and Peace by Tolstoy! (Feel free to translate this text by e.g. Language Tools, but be aware that the translation will neither be accurate nor reflect my style of writing in Swedish..!)

Jag läste ut Cybele av Joyce Carol Oates här om dagen. Edwin Locke, en medelålders man med fru och barn och välbetalt jobb drabbas plötsligt av förälskelse. Han är för första gången kär i någon annan än sin fru, varpå han inser att han aldrig har levt på riktigt, att livet är så mycket mer än vad han hittills har trott... Den underbara Cathleen Diel är själv gift, men han är övertygad om att hon är allt han någonsin drömt om. Fast så blir det inte. Hon visar sig vara mindre underbar än han trott, uppvisar svartsjuka, krav, oattraktiv osäkerhet... Så möter han den unga, äventyrliga, ohämmade Risa, som tycks vara svaret på alla hans frågor... allt medan hustrun blir mer och mer jobbig, sönerna mer och mer distanserade, livet allt mer futtigt... Edwin Locke hamnar snart i en nedåtgående spiral av intensiva förhållanden och desperat sökande efter liv. I själva verket ter sig hans tillvaro allt mer absurd, surrealistisk, katastrofal.

Det här var en bra bok. Även om jag inte kan relatera direkt till huvudpersonen, så är det något med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Hennes sätt att gå in i sina karaktärer skapar en intensitet i texten som gör att jag sugs in i den trots att det som händer ligger långt utanför min verklighet. Romanen handlar inte egentligen om att vara missnöjd och besviken, bryta upp och söka efter något bättre... för missnöjet är så djupt att någonting slår slint; varenda vändning och nytändning är inte mer än en tillfällig frist, i själva verket leder vägen bara djupare nedåt. Samtidigt skymtar andra människor förbi som kanske inte heller är så lyckliga som de ger sken av... och åter andra som kanske faktiskt är just det, som inte förstår och inte kan förstå det som händer med den här mannens värld. (Det är nästan lite American Beauty över det hela. Eller det är väl snarare lite JCO över American Beauty...) Jag har inte läst så jättemånga böcker av Oates (sex stycken är mycket lite räknat i procent av hela hennes produktion...) men är fullt införstådd med att hon är en bra, bra författare.

Det är inte så lätt alla gånger att tala om böcker. Svårt att sätta fingret på vad det är i den stora massan av ord -- rent ytligt är det ju omöjligt att urskilja; den ena boken är den andra exakt lik, i det att de innehåller samma bokstäver -- men det handlar om den svårdefinierade "tonen". Jag är rädd att jag om inte sågade så i alla fall hackade på min senaste recensionsbok Frostnupen av CA Eriksson. Den är intressant i detaljerna -- man anar omfattande research! -- och idéerna som bär upp det hela är sympatiska (mot intolerans, hyckleri och sociala orättvisor, vikten av utbildning, respekt för sina medmänniskor, kvinnors rätt till jämlikhet...), men ändå ger romanen mest intryck av historielektion. På något sätt. Författaren lyckas göra kärlekshistorien fullständigt ospännande, trots mina omedelbara associationer till Dunungen... Jag vet inte om det kanske är orättvist att jämföra med Selma Lagerlöf, men å andra sidan, varför inte?

Nyligen lånade jag ut Hey Dolly till en av mina systrar, med tanken att hon (i och med att hon är närmare Dolly i ålder, dessutom ganska olik mig som person) skulle uppskatta boken mer än jag gjorde. Jag kan fortfarande inte riktigt begripa det fina i kråksången i den till skyarna höjda boken (som jag talade om här). Nu visade det sig att min syster inte heller gillade boken något vidare. Hon förstår sig inte på Dolly mer än vad jag gör: ”Alltså, ibland är det väl lite kul sådär, men hon är ju fan skitdryg. Vad håller hon på med, liksom? Och ibland förstår jag inte när hon hallucinerar och när hon inte gör det. Det är väl inte meningen att det ska vara en vuxenbok? Om jag hade varit femton hade jag kanske tyckt att den var bra, men nu... Fast den är ju kort och väldigt lättläst, så jag ska väl läsa ut den.” Ungefär så lät min systers omdöme. Det tyckte jag var ganska intressant.

Efter Oates började jag på Mian Lodalens Trekant. Jag lånade den samtidigt med Oates, i tanken att jag dels behövde något riktigt bra (Oates och Tolstoj – ska börja på Krig och fred snart) och dels något... riktigt lesbiskt... att läsa helt kravlöst som motvikt till alla mer eller mindre ointressanta recensionsböcker jag har plöjt på sistone. (Jag har nämligen inte läst mycket alls den senaste tiden.) Nu var det några år sedan jag läste Lodalens romandebut Smulklubbens skamlösa systrar; jag kom ihåg att jag inte blev överdrivet imponerad av den, men inte så mycket mer. Nu kommer jag ihåg lite mer, kanske. Jag bara suckar och rynkar pannan. Lite lätt misslynt. Det var visserligen ett bra tag sedan jag läste QX också, men jag vill minnas att jag alltid gillade Mian Lodalen som krönikör. Så jag vill ju gärna gilla hennes böcker också. Och jag vill inte vara en litteratursnobb direkt. Jag inser i teorin värdet av lesbisk ”chick lit” – det var ju också därför jag valde boken.

Men ändå... Ja, till att börja med finns det rent formella saker som jag med mina ”responsögon” slår ner på; inkonsekvenser i texten, i handlingen, som gör ett ologiskt intryck. (Jag vill gratulera dem bland mina klasskompisar som eventuellt läser min blogg till att skriva bättre än Mian Lodalen.) Språket – det är i och för sig mer subjektivt huruvida man gillar det eller inte, hennes sätt att skriva. Gillar personligen inte regelmässigt utelämnande av subjekt. Är heller inte förtjust i ordlekar som övertydligt poängteras genom ett ”he he” inom parentes. Det är sådana saker som gör att jag hakar upp mig under läsningen, men jag vet ju att många uppskattar böcker i den stilen som gör att de beskrivs med ord som t ex ”rapp, rolig, dråplig och uppkäftig”. Ja, och sedan är det då själva berättelsen. Visserligen tror jag att det är medvetet, men det känns ändå som väldigt mycket överdrifter och generaliseringar ibland. Samtidigt tror jag att det i viss mån är ganska realistiskt skildrat – det är kanske mest det att jag tenderar att vara för allvarlig och överdriva åt andra hållet. Exempelvis den inledande tevedebatten, där de heterosexuella ”experterna” på homosexualitet (en psykolog, en biolog och en präst) framställs som skrikande galningar, särskilt prästen. I min roman får även de ”galna” åsikterna både uttryckas och bemötas lugnt och sansat. Men det kanske man också kan resa invändningar mot. Och så är det sex. Förstås. Och nu menar jag inte att jag har invändningar mot explicita sexscener i litteratur, men... Ja, jag vet inte – det kanske är realistiskt i någon mån, men jag får en känsla av total avromantisering som gör allt ”sexprat” lika ointressant som en ultraheterosexuell tegelstensroman av Jackie Collins. Men, återigen, det är väl en fråga om tycke och smak; det finns ju folk som gillar Jackie Collins. (Och det handlar väl återigen mer om själva sättet att skriva, om ”tonen”, än det faktiska innehållet. När det gäller utpräglad "flatlitteratur" räknar jag Sarah Waters till en av mina favoritförfattare; hon skriver bra. Men kan väl inte anses ha samma "nobelpriskvalitet" som Oates. Men vissa författare gillar man, andra gillar man inte! Om Mian Lodalen hade skrivit Tipping the velvet... eller om Sarah Waters hade skrivit Trekant..?) Boken bär väl också ett visst budskap om jämlikhet, respekt, rättigheter och så vidare... Jag förnekar inte heller att jag drar på munnen eller till och med småfnissar ibland.

Och i mitten av romanen drabbas jag av oväntat stark sympati för huvudpersonen My. Någonting som är mycket bra med hennes och Bobs förhållande, tänker hon, är att de kan vara tysta tillsammans. Bob kräver inte ständiga svar på frågan ”vad tänker du på?”, och My slipper förklara och försvara sitt svar: ”ingenting”. ”När jag höll mina tankar för mig själv orerade Bob aldrig: du är som en karljävel – förbannade mutist – tala med mig! Antagligen därför att Bob var likadan själv. [...] Det handlade inte om att jag inte ville delge Bob mitt innersta. Den pinsamma sanningen var att min hjärna för det mesta var blank. [...] Det är bara en massa ostrukturerade tankar som far omkring och de handlar inte om någonting och skulle därför vara omöjliga att delge någon annan med mindre än att jag skulle bli tvungen att sätta i dager hur ointressant jag i själva verket är” (s. 141).

Här känner jag för första gången att My och jag har något gemensamt. Och någonting vill man ju ändå känna för huvudpersonen i en bok man läser.

Något mer om bokdiskussioner. Nyligen träffade jag en tolvåring och hennes mamma. Mamman letade böcker att låna (främst deckare; hon tittade inte ens i min bokhylla) i min mammas bokhylla. Jag frågade flickan om hon också läser mycket böcker. ”Nja”, svarade hon, ”inte så jättemycket... Men jag har läst en bok som heter Innan jag dör som var jättejättebra.” Jag berättade att jag också har läst den (som synes här) och till och med recenserat den. ”Jaha, hur mycket gav du den?” frågade hon. Jag grubblade på frågan ett ögonblick innan jag fann mig och berättade: ”Ja, vi betygsätter inte litteraturrecensioner... men om jag skulle göra det, och om fem var högst, så skulle jag kanske säga...tre... eller tre och en halv?” Det beror väl lite på referenspunkterna, tänkte jag. Jämfört med mina andra recensionsböcker, och jämfört med Lodalen, skulle jag definitivt säga tre och en halv... men jämfört med hela mitt inre referensbibliotek skulle jag kanske snarare säga två och en halv. Flickan svarade: ”Jaha – om fem var högst, så skulle jag ge den... sju!”

Ja, så kan det vara när man talar om böcker...

Hey Dolly

Hey Dolly is the first novel by 20 year old Amanda Svensson. I have reviewed the book recently. This text is a little reflection on the novel, reviews by other people, and thoughts about my literary reviews in general. (Go to the comments for a short summary in English.)

Jag sitter här och läser recensioner. Av någon anledning fick jag för mig att jag ville kolla upp vad andra skrivit om boken jag senast recenserade - Amanda Svensson, Hey Dolly. Och oj, jag känner mig dum och trög som jag vet inte vad... När jag skrev min recension, så tyckte jag att det var den svåraste hittills, för att jag tyckte att jag inte riktigt begrep mig på den där Dolly. Samtidigt som det kändes som om jag borde göra det eftersom jag ändå är rätt så ung. Det var inte direkt hundra år sedan jag också var 18 år. Den första texten jag läste nu på eftermiddagen var skriven av en som tyckte ungefär som jag. Resten tyckte - bara med ett fåtal mindre invändningar här och var - att boken är i stort sett fantastisk. Det är "generationsroman" hit och "klockrent" dit... Och jag känner mig som ett UFO som var tvungen att skriva en så tveksam recension. En skrev så här om varför romanen är så bra: "på det hela taget översvämmas svenska romaner av jagsvaga, anorektiska och kärlekskranka unga kvinnor. Dolly är uppfriskande."

All denna läsning får mig att misstänka att om min roman ens har turen att bli publicerad, så kommer kritikerna att avsky den.

Ja, nu är min huvudperson inte anorektisk åtminstone, men kärlekskrank är hon förvisso. (Och inte skulle hon komma på tanken att hallucinera/dagdrömma om rockstjärnor med droger, eller att kalla gynekologen för "Hitlerhora" när denna inte förstår hennes känslor...) Dessutom är hon väl ofta rätt deppig och gnällig. Nu när jag sitter och läser vad andra skrivit om Hey Dolly (däribland en av mina lärare från Uppsala - jag brukar tänka på hennes drillning i att skriva PM ibland när jag recenserar – hon är i och för sig en hyperintelligent kvinna som man genast skulle få mindervärdeskomplex av om man försökte jämföra sig) så ser jag att de flesta tycker att Dolly är bra för att hon inte är ett "offer"... Fast det är väl inte huvudpersonen i min roman heller. Hoppas jag.

Jag undrar om det är bra att vara så instängd i sin egen lilla värld som jag är, när man ska recensera böcker...

Den recensent som tyckte nästan lite som jag, han reserverade sig dock med att han som man inte kunde förväntas begripa bättre. Borde jag kanske ha påpekat att jag som överromantisk bitterflata/gammal ungmö (om jag nu är en sådan; ibland tror jag det) inte kan förväntas begripa bättre när det handlar om ”slentriansex” (samt annat sex) med pojkvännen i badkaret, eller med andra pojkar någon annanstans... Å andra sidan har jag vid andra tillfällen konstaterat att jag inte alls lider av heterofobi i litteraturen, så där i allmänhet.

Men å andra sidan, sin egen värld är väl det enda man har att utgå från som recensent. Jag kan ju inte skriva att jag inte känner mig imponerad direkt (mer än bitvis), men att stora delar av resten av landets recensenter förmodligen är det. Fast just så borde man kanske skriva för att vara rättvis mot boken?! Att det förhåller sig så med andra skribenter, det visste jag ju för övrigt inte när jag skrev min recension. En aning om det hade jag nog. En liten UFO-aning om att livet kanske kan se ut ungefär så här för en hel del unga flickor.

Dolly påminde mig lite om de tjejerna i gymnasiet som av en eller annan anledning vägrade att ha studentmössa på sig när vi tog studenten, och istället hade tiaror, såna där silverglittrande plastgrunkor, och massor av svart smink...

Språkligt, så tyckte jag att boken ibland påminde om en del ”Sockerdricka-poesi” skriven av tonårstjejer; inte de dystra ”jag-skär-mig-i-armarna-och-ser-det-röda-blodet” -tjejerna, utan de som vill vara ”annorlunda” än dessa. Ett sätt är att man tar fasta på något kroppsligt; inte något så vardagligt som en arm eller ett ben, utan en mindre detalj, som näsvingar, tånaglar eller mungipa, och upprepar detta lite varstans i texten. Amanda Svenssons upprepade fixering vid skulderblad är ett exempel på detta. Ibland anas dock, befriande nog, en självironisk distans till det egna språket, men jag är inte helt säker hur djup denna insikt är.

För övrigt så känner jag mig fortfarande, efter ett år, som nybörjarrecensent. Tycker inte att jag alltid når fram till kärnan, eller disponerar texten tillräckligt bra. Nu är det förstås inte alls samma sak att skriva en bokrecension som att skriva ett PM om litteraturteori, men jag tror att jag ska fortsätta – i än högre grad – att tänka i de banorna. Framför allt handlar det i båda fallen om förmåga till kritisk reflektion, och att slå fast det väsentliga på begränsat utrymme.

Något jag är ”känd” för att ha svårt för...

Before I Die by Jenny Downham (och om recensioner)

[se även min recension i FK 13/3 08 - nedanstående är inte en översättning!]

I have recently read and reviewed Before I Die, a novel by Jenny Downham. It is a story about death, love, family, and about learning to accept the inevitable.

Sixteen year old Tessa Scott has cancer. She and everyone around her knows in the beginning of the book that she only has little time left to live. And she wants to live as much as she can before she dies.

Tessa has a list of things she wants to do and experience. Sex is first on the list. It turns out, as one can imagine, not to be the most enjoyable thing ever. But Tessa goes on with the list – soon with the help of Adam, the boy next door...

This is a sad story, but still funny at times. It feels realistic, and better than many other books in the same genre.

Last year I reviewed the book by Ray Kluun, which is a best-seller. It is said to be one of the saddest books ever written. Eh?! I said that it was a close to badly written book, very boring at times, with more information about the main character’s genitals than I would ever have asked for.

Sad? Yes, of course, but... a sad story and some kind of dramatic conflict (in this case, a man who is notoriously incapable of being faithful to one woman) is not enough.

I asked myself if it was a male thing, perhaps? But I guess not, since I’ve read many reviews written by women. They like it, for some reason.

Then is it a straight thing? Is that why I’m bored with Kluun’s male protagonist and his sexual adventures?

No, that can’t be it. I do not object to heterosexual writing in general. And the love story in Before I Die is totally straight. Well, I don’t know. I can relate to Tessa, anyway.

No, the thing is, Jenny Downham is a good writer, the book is well written. It is certainly not sensational, but it’s perfectly readable. I like how the nature and scenery are reflecting and is reflected by Tessa’s mood. I like how the author works with contrasts in the themes. Birth and death, sunshine and rain, the different attitudes with friends, boys and family, Adam’s mother and Tessa’s... These are quite simple and obvious things, but Downham handles them well, she makes a real effort with the writing and it shows.

The book has it’s sentimental moments, but that is inevitable. Death is inevitable, sad, painful, and serious.

That makes death a very good topic for a novelist. As Ray Kluun and others prove, it isn’t even that necessary to be a good novelist to sell many books and become very popular, if you write a sad story about death.

Before I Die is Jenny Downham’s first novel. I am curious about what she’ll do next... when she, hopefully, chooses another theme for her next work.

***
Nåja, när det gäller Ray Kluuns En sorts kärlek, så har jag träffat åtminstone en som inte gillar hans bok. Mest för att hon tycker att huvudpersonen, dvs i stort sett författaren själv, beter sig mycket svinigt mot sin döende fru.

Hm, det är kanske sant. Men jag tycker inte att det är huvudsaken. Inte när man recenserar en bok i alla fall!

Saken är den att många människor faktiskt tycks värdera en bok högre om berättelsen är självupplevd. Då blir den "sann" och "gripande". Ray Kluun blir populär för att han skriver "ärligt" om "hur det egentligen var" och därför blir hans bok sorglig, tragisk... Eller, enligt ett annat sätt att se på saken: Usch vilken hemsk människa han är den där Kluun, hur kunde han göra så mot sin stackars fru, och så läser man boken för att förfasa sig och klaga över huvudpersonens omoraliska handlande.

Redan Oscar Wilde sa: "Man frågar inte efter om en bok är moralisk eller omoralisk, man frågar om den är väl eller illa skriven". (Med reservation för eventuell felcitering.)

Och man ska inte recensera författaren som person, utan hålla sig till saken, det vill säga boken. Johanna Nilsson pratade om det i fredags, om de där dumma recensenterna... Jag håller med henne. Men det är väl det som händer när allt mer litteratur marknadsförs som "sann". Dokumentär, eller vad man nu kallar det. Gränserna luckras upp, och i så fall blir det ju inte konstigt om man även uttalar sig om författaren som person. Om författaren och protagonisten i alla fall blir en och samma. Varpå detta "spiller över" även på den renodlade fiktionen.

Det blir ju då problematisk för den författare som kanske inte vill förknippas helt och fullt med sina karaktärer. Johanna Nilsson vill inte för alltid bli betraktad genom sin debutbok som mobbingoffret, den stackars flickan som fick revanch genom skrivandet... Hon sa att hennes bok inte är så självbiografisk som många har trott. Och varför är det över huvud taget intressant, egentligen? Om något är självupplevt eller inte?

Ja, det är märkligt. Jag läser i alla fall hellre en välskriven fiktiv berättelse än en taffligt skriven verklighetsbaserad. Om det nu är mellan dessa två det står. Man kan naturligtvis inte helt avfärda allt självbiografiskt skrivande.

Som om jag själv aldrig skriver om mig, mina känslor, upplevelser, minnen! Faktum är att jag plockar ibland irriterande mycket av mig själv... det tycks vara oundvikligt, på något vis.

Kontradans av Eva Alexanderson är, står det i efterordet, verklighet. Men när boken publicerades första gången ville förlaget att den skulle betecknas som roman. Det var väldigt viktigt för dem att den kallades så. Tendensen tycks ha svängt... Men faktum är att jag inte tar så stor hänsyn till detta i min uppsats. Jag behandlar Eva som en romanfigur på samma sätt som jag gör med Lotta Hedman och Malin Forst. Men i just det sammanhang som min uppsats utgör, så spelar det ingen roll för diskussionens skull om det hela är "sant" eller inte. För min uppsats handlar egentligen, för den som känner mig, ganska mycket om mig själv...

Pölsan/Hash by Torgny Lindgren

I diskussionen nedan (efter referat på engelska) om Torgny Lindgrens roman Pölsan kommer jag att referera till Bachtins teorier om romanen utifrån begreppen karneval och dialog. Genom att se ”pölsan” som en bild för skapandet och skrivandet kommer jag att visa hur man kan se denna bok som en litterär illustration av begreppet dialogisk roman.

***

The Swedish novel Hash by Torgny Lindgren is one of my favourite books. The first character who is presented is a man who writes articles in the newspaper. But one day he gets a letter from the editor-in-chief – the man is fired; the editor says that everything he has ever written can be proved to be nothing but lies. The editor will not allow him to write another line ever again.

And the man doesn’t write. He doesn’t even write his own name – not until years has passed and the editor-in-chief is dead. The he starts writing again. He is old by now, but he has survived his old age; if anything, he gets younger the more he writes.

And what is he writing? About some people in a village in the north of Sweden where he lives; it is the 1940’s and the tuberculosis is a heavy burden to the country. People get sick, people die. But one day a man comes a long, who says that he is immune to the disease: he had it once, but got better, and now he will never get infected again. He is Lars Högström, the new school teacher. And he has, in the beginning, a quest: searching the answer to what this disease really is.

But soon he finds himself another quest. He takes a room in a house where all his predecessor has lived before him, and the landlady, Eva Marklund, cook for him. She gives him hash. Never before in his entire life has he tasted something as delicious as this. And he wants to find out all about it. But Eva says that there is no recipe, every woman has her own, and no one would ever dream about writing it down. There is a limit to what letters can say, she says.

And there is another man in the village. A traveller, a stranger. He comes in a bus, he sells textile, he says his name is Robert Maser. He speaks Swedish with an ever so small accent, because he comes from Germany. But he has, he says, no memories of the war, or anything at all about his past life. He, too, becomes fascinated with the food that is called hash.

Robert and Lars become friends, and soon they begin a tour around the countryside to find out as much as they can about all the local variations of the hash. The best one, the most famous, the most amazing and mysterious, is made by a woman called Ellen.

Well. This summary can’t by it self explain why I like this book. There are many things to be found in it. The old man who writes this story tries to explain to Linda (the nurse who takes care of him) that she cannot ask him any questions about writing. It is not possible to talk about writing, writing is way too serious for that. But in fact, this entire novel is a great speech about the art of being a novelist. And it is about poetry, about creativity. The author also addresses questions about epistemology, about truth and reality and fantasy. Different world views are presented, for example, the editor-in-chief who says that reality is, by its nature, documentary. To him, the world is either black or white, and a writer cannot make any truth claims what so ever. There is also Niklas, another nurse, who says that, yes, he can of course read, but he has no use of what he reads, reading is purposeless and meaningless. There is also Bertil, a young man – now we’re back in the time of tuberculosis – who prides himself of knowing everything about all people; he sees himself as perfect, because his body is in total symmetry; everything on the right side of the body is a perfect reflection of the left side.

And there is much more to this. In the text below I will refer to Mikhail Bakhtin’s theories of carnival and dialogue. By looking at “the hash” as an image of creation and writing, I will argue that Torgny Lindgren’s novel is a perfect illustration of the concept of “the dialogic novel” as Bakhtin defines it. (See end of text for references.)

***

I Problems of Dostoevsky’s Poetics beskriver Bachtin hur Dostojevskij behandlar sina romankarktärer och varför: han strävar efter att fokusera på deras inre genom att behandla dem som människor. Notisskrivaren i Pölsans ramberättelse blir tillsagd av sin chefredaktör att han inte kan fortsätta hitta på falska nyheter om påhittade personer – han skriver om dem som om de vore verkliga.

Författaren fäller inga omdömen om karaktärerna, förklarar Bachtin, han beskriver dem inte, han visar dem för läsaren sådana de är. Tanken är att samma sak gäller här som i verkliga livet – ingen kan tränga helt till botten av en annan och veta allting, det finns alltid kvar något som är okänt, oavslutat, oväntat. Författaren överraskar inte sina karaktärer, men kan överraskas av dem. Han väljer sina hjältar; måste sedan följa deras egen inre logik.

I Pölsan förbjuder redaktören sin skribent att fortsätta, och det dröjer ett halvt liv tills han tar upp pennan igen. Då bor han på ålderdomshem, och han låter ibland vårdaren Linda läsa det han skriver. Hon är den mest intresserade läsare han har, trots att hon, som de flesta andra omkring honom, har svårt att förstå skönlitteratur, och hon tycker att hon inte begriper sig på hans karaktärer. Lindgren skriver: ”Ingen kan förstå dem, sade han som skrev. Aldrig någonsin” (s. 123). Inte ens han själv förstår dem alltså; han låter dem växa fram så som Robert Masers tyger växer av klimatet (s. 74). När Linda frågar vem textilhandlaren Robert Maser egentligen är, svarar notisskrivaren att det vet ingen, inte ens Maser själv. Linda ifrågasätter hur han då kan skriva om honom, varpå notisskrivaren svarar: ”Det ena följer ur det andra. Jag skriver bara själva notisen, jag har inget ansvar. [...] När en människa väl tagit sig in en notis, sade han, då slipper hon knappast ut igen.” Jfr hur Bachtin påpekar att skapande inte är samma sak som att uppfinna.

Men att uppfinna är just vad chefredaktören tyckte att han gjorde, och detta är det samma som att ljuga. redaktören är av den uppfattningen att ”[v]erkligheten är till sin natur dokumentarisk” (s.11), dvs han vill inte trycka något i sin tidning som inte direkt avspeglar verkligheten. Men vad är verkligheten? Det är en fråga som måste följa, då berättaren har förklarat att hans ordsökande är något ”djupare” än chefredaktörens. Den senare företräder någon slags objektivism, en kunskapssyn där bara det sanna är värdefullt, och det sanna är en fast punkt i tillvaron, mot vilken allting kan prövas och antingen verifieras eller falsifieras. Man har en verklighet, och den ska avbildas så som den är, allt annat är bedrägeri.

Kan en fantasiprodukt aldrig vara sann? För notisskrivaren är fantasin en produkt av verkligheten (s. 14). Skrivandet är någonting djupare än en sanningsfråga, samtidigt som den också är ett sökande efter sanning, men i klar medvetenhet om att begreppet verklighet kan ha olika sidor. Notisskrivaren söker alltså efter någonting genom sitt skrivande, även om han inte kan definiera helt tydligt vad det är. Sökande kännetecknar flera av personerna i romanen. Linda letar efter guld, Robert Maser kanske efter sig själv, Bertils hela liv utgörs av sökande efter information, efter att veta allt om alla (och han blir desperat då han slutligen inser att han inte kan veta allt om varje människa, vilket den dialogiska författaren enligt Bachtin måste förstå). Det viktigaste är att man söker efter någonting, säger folkskollärare Lars Högström (s. 41).

Själva sanningsbegreppet är ofrånkomligt, det måste vi ha för att kunna orientera oss i tillvaron. Vi vill uppleva ordning i våra liv; börjar man skriva en berättelse som varken tycks ha början eller slut, där det är en smula oklart vilka personerna egentligen är och om de alls har funnits, medan andra bevisligen ännu existerar… ja, då stör man den rådande ordningen där var sak är på sin plats, där det finns regler och förordningar, etc. Men notisskrivaren säger till Linda: “hursomhelst är också någon sorts ordning [...]. Fast annorlunda (s. 30). Eva säger att sanningen ”är så ohyggligt bestämd, det är farligt att bli slav under sanningen, sanningen är som tuberklerna ”(s. 131).

Men sanningen, det är i alla fall vad det hela tiden handlar om. Sanningen om skrivandet, om konsten, om verkligheten, om tuberkulosen, om pölsan, även om sökandet är viktigare än att finna ett svar.

I romanen framkommer olika attityder till litteraturen. Linda har svårt att förstå varför den gamle mannen skriver, likaså hennes kollega Niklas, som tycker att han inte ”har någon användning” av att läsa (s. 57). Kommunalrådet skriver till ett bokförlag för att få veta om det kanske på så sätt går att få någon nytta av skrivandet – tjäna pengar på det. Åldringsforskaren som vid ett tillfälle dyker upp på ålderdomshemmet tycker att läsning är lika kravlöst som att titta på landskapet genom ett tågfönster (s. 90f). Men den totalt motsatta synen uttrycks av Manfred Marklund, som genom läsningen upptäcker att han är föränderlig, att man kan utvecklas som människa (s. 101). Men när Lars Högström och Robert Maser får tag på en kokbok för att lära sig laga pölsa blir de besvikna: det skrivna ordet är platt och syrefattigt (s. 121). När de tidigare bad Eva Marklund om ett recept förklarade hon för dem att ”det finns en gräns för vad bokstäver kan säga” (s. 50). Men det är ingenting konstigt, tycker hon, det är helt självklart att det finns en gräns för vad man kan uttrycka, precis som aldrig kan nå helt till botten av varje person.

*

Bachtin skriver att karnevalen är en gränsplats mellan konst och liv. Hierarkier bryts ner och alla människor är jämlika. Det är en andningspaus i det vardagliga då det förbjudna blir tillåtet och allt högt och andligt överförs till lägre nivåer, jorden och kroppen. Jorden står för grav och död, men också sådd och återfödelse. Kroppen hör ihop med jorden, därav den starka betoningen på allt kroppsligt. Lindgrens roman flödar över av kroppsliga, sinnliga detaljer. Det är recept och hostningar och sväljningar och djurdelar, Ellens berömda pölskok i dagarna tre är som en slags pölsfestival som sprider sin väldoft över byggden

Den officiella kulturen utesluter allt annat men karnevalen tillåter alla olika röster att höras och hör därför ihop med romanens själva princip. Ett annat sätt att tala – att mötas - uppstår. Det blir en annan värld vid sidan om den officiella som föreskriver, bekräftar den rådande ordningen. En karnevalisk syn på världen öppnar för dialog, ett omkullkastande av världen skapar frihet, nya uttryck.

Chefredaktörens krav på ”upplysning och sanning” står i motsatsförhållande till karnevalen, det står för kravet på det hierarkiskt välordnade och förutsägbara. Skrivandet blir ett brott mot den rådande ordningen (även senare i romanen då Linda berättar för kommunalrådet att den gamle mannen ägnar sig åt ”besinningslöst skrivande” som inte verkar ha något slut [s. 111]). Skrivandet är hotande för att fiktionen visar på andra möjligheter, en sanning bortanför den officiella.

Robert Maser är en främling som en dag tar sig in i byn med sina tyger – hans uppdykande är aldrig riktigt normalt, det är något märkligt med hans tyger. De tycks växa av klimatet (s. 74) och materialet är svårdefinierbart (s. 140, 145) och kanske inte särskilt hållbart (s. 73) – men så är det; hans tyger förstörs så småningom, så som karnevalen måste ta slut för att vardagen måste återinträda. Visserligen upphäver karnevalen alla gränser, men för att den ska kunna göra det måste den befinna sig mitt emellan ”normaltillstånden”.

Ett stort tema i romanen är tuberkulosen. Lungsoten som hela bygden är drabbad av kan ses som en karnevalisk ytterlighetssituation där vanliga lagar inte längre gäller. Sanatorievistelsen förändrar personerna, t ex Manfred Marklund börjar läsa böcker (s. 103, 214), något mycket märkligt som han inte gjort förut – och han önskar att han får fortsätta leva som om han vore sjuk även om han blir frisk (s.106). I slutet av romanen påstår han sig ha blivit immun (s. 213f). Även Lars Högström levde gott på sanatoriet och ville bli sjuk på nytt när han blev frisk – men förstår sedan att han har blivit immun (s. 40). Det gör honom till en undantagsmänniska, en karnevalisk gestalt som kan sätta sig över de vanliga lagarna. Han kan bo i smittbärande hus, skolbarnen får hosta så mycket de vill inför honom (s. 78f) och hans hyresvärdinna Eva Marklund kan rent av få del av hans immunitet om de befinner sig riktigt, riktigt nära varandra (s. 110).

Manfred förklarar att om det oförutsedda inträffar och man inte blir rädd för att dö av det, så skrattar man och blir uppsluppen. Språnget från skräck till upprymdhet är det komiska i tillvaron (s. 103). I Rabelais and his world beskrivs hur skrattet är det grundläggande för det karnevaliska.

Lars Högström och Robert Maser finner glädje i livet då de börjar sjunga tillsammans, de börjar också resa runt för att provsmaka traktens pölsa. Varje husmor i trakten har sin egen sort; de båda männen har aldrig smakat något liknande och de bestämmer sig för att ta redan på pölsans hemligheter.

Varför handlar boken just om pölsa? frågade jag mig konfunderat i början. Kanske för att få en viss komisk effekt i den allvarliga diskussionen om skapande? Men vid närmare eftertanke, tror jag att det är mer än så. Jag tror att Torgny Lindgren har valt just pölsan för att det på något sätt känns passande med en analogi mellan matlagning och skrivande, och pölsan passar för en maträtt som kan innehålla lite allt möjligt, var och en har sitt eget recept. Precis som var och en har sin egen fantasi, precis som ”roman” är en genrebeteckning men varje enskild roman är unik. Pölsa anses väl vara ganska oansenlig mat, precis som en författare kan ta något vardagligt – en utflykt till en fyr, en liten pojke som hittar på hyss, några bönders utvandring till Jerusalem eller Amerika – och förvandla det till konst. Och konsten, finns den bara som någonting utöver det allra nödvändigaste? Något man kan pyssla med då man inte har något bättre för sig, någonting som inte får ha något annat syfte än att bli betraktat? I så fall kunde Torgny Lindgren kanske ha skrivit om jakten på den allra godaste chokladen – men pölsa (eller den ännu enklare räntan) är den mättande maträtt som är allra självklarast att laga till för varje husmor i trakten. Det är väl ganska naturligt att Lindgren rör sig mellan näring för kroppen och näring för själen. Pölsan är lika livsnödvändig som litteraturen. Ellen, som har den allra bästa pölsan, talar om den som det ”oberäkneliga” och ”oförutsebara” som alltid tycks ”visa hän mot något fullkomligt nytt” (s. 174).

I själva verket har Lindgren inte velat låsa fast någon specifik ”mening” med sin roman som man kan sitta så här och analysera fram. Det är kort och gott en skröna om pölsa, varken mer eller mindre, hörde jag en gång i en inspelad radiointervju. Men han talar precis som Bachtin mycket om vad litteratur och skrivande är.

På sidan 58 förklarar notisskrivaren att man inte kan tala om att skriva. Det är någonting som man gör, av nödvändighet. Men naturligtvis är själva boken på sätt och vis ett stort tal om att skriva! Berättaren har mycket att säga om ämnet. Saker som var man ska börja (s. 31), vad man ska utelämna, vad man inte kan skriva om (s. 60), om det finns ”händelser” (s. 19), vad minnet är (s. 44).

Romanen handlar om att vilja nå tillvarons botten. Den yttersta sanningen om livet. Om konstens, poesins, innersta väsen. ”I pölsan är allting möjligt. Den är bortom det ordnade och kultiverade samhället”, den är meningen med livet, kärnan i tillvaron (s. 174).

Denna mening är vad alla söker. Åldringsforskaren som kommer på besök till notisskrivaren (s. 94ff) sökte den genom att försöka förstå vad åldrande är. Men svaret han kan finna är begränsat. Liv, död, ålderdom är något naturligt som man egentligen inte borde forska om, har han insett. Man borde bara låta det vara så – vetenskapen är att sätt att försöka fly, när man försöker göra det kroppsliga och naturliga till något främmande. Den akademiska miljö han börjat längta bort ifrån är antikarnevalisk. Notisskrivaren skäms lite för att han faktiskt har överlevt denna ålderdom (s. 97). Det är karnevaliskt, kanske in absurdum: ned till den lägsta nivån – död, jord – betyder samtidigt nytt liv, och han borde kanske ha dött som alla andra gamla till slut gör; han har nästan varit där och vänt.

Lars och Robert söker sanningen om pölsan. Detta leder dem runt i bygden, till slut hem till Ellen i Lillsjöliden. Ellen säger att när man får välja på hennes kanske smittade pölsa eller livet, så väljer de flesta livet (s. 187). Men Lars är ju immun, så han väljer båda. Vad är då denna hans immunitet, och sjukdomen? Han drivs även av att försöka förstå lungsoten. Men det är inte en läkares vetenskapliga förståelse av tuberkulosen han söker. Han är immun; det är bra. Men samtidigt är det inte något odelat positivt för honom att bli frisk. För Lars är tuberkulosen den mörka, destruktiva kraften i universum. Den är det Onda som ständigt måste bekämpas. Den är samtidigt oerhört lockande och fascinerande.

Men det är inte författarens avsikt att skriva en svartvit saga om kampen mellan gott och ont. Lars Högström är en av de många röster som i berättelsen ställs mot varandra för att säga någonting om fantasi och verklighet. Lars vill ha Ellens pölsa, med allt vad den innebär – och hade han inte tillsist trots allt blivit sjuk och dött (han blir så djupt fascinerad av den sjukdomsmärkta och vanföra Ellen att de mitt under pölskokandet inleder ett sexuellt förhållande) så skulle han ha funnit det eftersökta Svaret. Men skulle man någon gång finna svaret, skulle det inte längre vara någon skillnad mellan sanning och dikt. Man skulle ha nått fram – då blir frågan utplånad, och därmed blir även skrivandet meningslöst. Men till denna punkt har vi ännu inte lyckats skriva oss.

Det första Ellen bjuder Lars och Robert på är fjolårspölsan, men den är ändå densamma som när den var färsk. Hennes pölsa är nämligen alltid densamma (s. 189). Den är alltså en helgjuten och harmonisk sammansmältning av det mesta, den är essensen. Allt samspelar i den, varje del bidrar till helheten, precis som de olika rösterna i romanen samspelar till en dialogisk helhet.

Literature:

Bakhtin, M.M. The Dialogic Imagination. Ed. Michael Holquist. Trans. Caryl Emerson and Michael Holquist. Austin: Univ of Texas P, 1981.

Bakhtin, Mikhail. Problems of Dostoevsky’s Poetics. Ed. and trans. Caryl Emerson. Minneapolis: Univ of Minnesota P, 1984.

Bakhtin, Mikhail. Rabelais and His World. Trans. Hélène Iswolsky. Bloomington: Indiana UP, 1988.

Lindgren, Torgny Pölsan. Stockholm: Norsteds 2004 (2002).