söndag 16 mars 2008

Before I Die by Jenny Downham (och om recensioner)

[se även min recension i FK 13/3 08 - nedanstående är inte en översättning!]

I have recently read and reviewed Before I Die, a novel by Jenny Downham. It is a story about death, love, family, and about learning to accept the inevitable.

Sixteen year old Tessa Scott has cancer. She and everyone around her knows in the beginning of the book that she only has little time left to live. And she wants to live as much as she can before she dies.

Tessa has a list of things she wants to do and experience. Sex is first on the list. It turns out, as one can imagine, not to be the most enjoyable thing ever. But Tessa goes on with the list – soon with the help of Adam, the boy next door...

This is a sad story, but still funny at times. It feels realistic, and better than many other books in the same genre.

Last year I reviewed the book by Ray Kluun, which is a best-seller. It is said to be one of the saddest books ever written. Eh?! I said that it was a close to badly written book, very boring at times, with more information about the main character’s genitals than I would ever have asked for.

Sad? Yes, of course, but... a sad story and some kind of dramatic conflict (in this case, a man who is notoriously incapable of being faithful to one woman) is not enough.

I asked myself if it was a male thing, perhaps? But I guess not, since I’ve read many reviews written by women. They like it, for some reason.

Then is it a straight thing? Is that why I’m bored with Kluun’s male protagonist and his sexual adventures?

No, that can’t be it. I do not object to heterosexual writing in general. And the love story in Before I Die is totally straight. Well, I don’t know. I can relate to Tessa, anyway.

No, the thing is, Jenny Downham is a good writer, the book is well written. It is certainly not sensational, but it’s perfectly readable. I like how the nature and scenery are reflecting and is reflected by Tessa’s mood. I like how the author works with contrasts in the themes. Birth and death, sunshine and rain, the different attitudes with friends, boys and family, Adam’s mother and Tessa’s... These are quite simple and obvious things, but Downham handles them well, she makes a real effort with the writing and it shows.

The book has it’s sentimental moments, but that is inevitable. Death is inevitable, sad, painful, and serious.

That makes death a very good topic for a novelist. As Ray Kluun and others prove, it isn’t even that necessary to be a good novelist to sell many books and become very popular, if you write a sad story about death.

Before I Die is Jenny Downham’s first novel. I am curious about what she’ll do next... when she, hopefully, chooses another theme for her next work.

Nåja, när det gäller Ray Kluuns En sorts kärlek, så har jag träffat åtminstone en som inte gillar hans bok. Mest för att hon tycker att huvudpersonen, dvs i stort sett författaren själv, beter sig mycket svinigt mot sin döende fru.

Hm, det är kanske sant. Men jag tycker inte att det är huvudsaken. Inte när man recenserar en bok i alla fall!

Saken är den att många människor faktiskt tycks värdera en bok högre om berättelsen är självupplevd. Då blir den "sann" och "gripande". Ray Kluun blir populär för att han skriver "ärligt" om "hur det egentligen var" och därför blir hans bok sorglig, tragisk... Eller, enligt ett annat sätt att se på saken: Usch vilken hemsk människa han är den där Kluun, hur kunde han göra så mot sin stackars fru, och så läser man boken för att förfasa sig och klaga över huvudpersonens omoraliska handlande.

Redan Oscar Wilde sa: "Man frågar inte efter om en bok är moralisk eller omoralisk, man frågar om den är väl eller illa skriven". (Med reservation för eventuell felcitering.)

Och man ska inte recensera författaren som person, utan hålla sig till saken, det vill säga boken. Johanna Nilsson pratade om det i fredags, om de där dumma recensenterna... Jag håller med henne. Men det är väl det som händer när allt mer litteratur marknadsförs som "sann". Dokumentär, eller vad man nu kallar det. Gränserna luckras upp, och i så fall blir det ju inte konstigt om man även uttalar sig om författaren som person. Om författaren och protagonisten i alla fall blir en och samma. Varpå detta "spiller över" även på den renodlade fiktionen.

Det blir ju då problematisk för den författare som kanske inte vill förknippas helt och fullt med sina karaktärer. Johanna Nilsson vill inte för alltid bli betraktad genom sin debutbok som mobbingoffret, den stackars flickan som fick revanch genom skrivandet... Hon sa att hennes bok inte är så självbiografisk som många har trott. Och varför är det över huvud taget intressant, egentligen? Om något är självupplevt eller inte?

Ja, det är märkligt. Jag läser i alla fall hellre en välskriven fiktiv berättelse än en taffligt skriven verklighetsbaserad. Om det nu är mellan dessa två det står. Man kan naturligtvis inte helt avfärda allt självbiografiskt skrivande.

Som om jag själv aldrig skriver om mig, mina känslor, upplevelser, minnen! Faktum är att jag plockar ibland irriterande mycket av mig själv... det tycks vara oundvikligt, på något vis.

Kontradans av Eva Alexanderson är, står det i efterordet, verklighet. Men när boken publicerades första gången ville förlaget att den skulle betecknas som roman. Det var väldigt viktigt för dem att den kallades så. Tendensen tycks ha svängt... Men faktum är att jag inte tar så stor hänsyn till detta i min uppsats. Jag behandlar Eva som en romanfigur på samma sätt som jag gör med Lotta Hedman och Malin Forst. Men i just det sammanhang som min uppsats utgör, så spelar det ingen roll för diskussionens skull om det hela är "sant" eller inte. För min uppsats handlar egentligen, för den som känner mig, ganska mycket om mig själv...

söndag 9 mars 2008

Hud av glas/Skin of glass

En översättning av en liten grej jag skrev för ett antal år sedan. Originalet efteråt.

This is a translation of a text I wrote a few years ago. It is an excess in romanticism - not my best piece of work ever, but I still wanted to see what the translation made of it.

[A mermaid - by the great JW Waterhouse]

Her skin was made of glass that night. Dreams were swirling under the skin like beautiful shadows. They were almost invisible unless you came very, very close. She was transparent as glass that night because the whirlwinds inside her wanted to be stronger than her shell.

She dreamed for example about a forest. The pines were very straight and high, the spruces swept their branches over the moss, everywhere were bushes and thickets, needles, soft green leaves. Little sunbeams gleamed between the trees where insects danced as if in the light of spotlights. It was their own dance and they didn’t care if someone saw them. Birds sang, sometimes far away, sometimes close. Sometimes rustle was heard, and rattle, the sound of wings and falling branches. A half-light rested over the forest, the moss was warm and on some places a little damp.

In the forest were many paths. Some were often walked upon, others were small and twisted, almost as if they were secret. Sometimes two paths met and sometimes one took an unexpected turn, maybe back to the starting point.

One of the paths led to a small lake. It was surrounded by trees, the ground fell away towards the lake. The surface was dark and smooth, here and there were little islands. White water lilies, white and pointed petals rested against green leaves with long stems somewhere down there where perhaps fish were swimming.

It was like this in the dream: something was down there in the depths. The forest and the lake, the light, everything was so peaceful that she could not be afraid, but she knew that there was something there. She stirred anxiously in her sleep and it swirled faster under her skin of glass, because she was maybe soon going to wake up.

What was it? Something moved and then everything was still again, but different. A mermaid sat among the water lilies. Her hair wriggled in dark curls over her bare shoulders. The skin was as white as the lilies, she carresed them slowly with small soft fingers. She smiled when she touched the petals and smelled their scent. The mermaid lowered herself down under the water and started swimming slowly. Then she got up again and water drops laid like diamonds on her breasts.

The mermaid made a gesture with her little hand – to ward off or welcome? The girl wanted to wake up now.

Her skin was thinner than glass and it was night. She had another dream.

There was a wide, empty space. The darkness had no beginning and no end, it would last eternally. She didn’t want to be in this desolate place. Then she saw that something glistened around her and she believed that it was the mermaid’s diamond water drops that had followed her into the new dream.

No, it was stars. The space was not empty, there were stars that beamed and sang. They invited her to star dance and glistened with a violet glow. She danced and swirled and laughed happily until she saw that the stars almost resembled eyes in a face.

It was a beautiful, friendly face that wanted to hear her sing but she was scared and wanted to wake up again.

She took a leap and her skin of glass almost burst. Under it, the wild swirling was unstoppable, it swirled without following any laws anymore because she struggled so hard.

Everything was chaos but she could not wake up that night because her skin was so thin that the dreams were seen though it.

She was in another dream where she ran very fast in stairs that wounded along until she came to the attic in a big house. There was so much junk and spider-webs here and there, but much cleaner than she would have expected. She didn’t know who she was hiding from but she jumped up in a big bed and covered herself with the blanket.

Hush, don’t be afraid, you know that it is not dangerous, a warm and friendly voice said. The girl was happy because she wanted to believe it.

She took a leap to the next dream and there the sky was blue. It was like the prefect holiday one would want to remember forever. She was stretched out in a blue sun chair and on a white little table beside her was a drink with a slice of lemon and an pink paper umbrella. At her feet was the swimming pool, blue as the sky.

Someone spoke to her, very tenderly, but she didn’t want to listen. She wanted to shut her ears as well as her eyes but she had no earlids. She jumped into the pool to get away, even though she knew that she really couldn’t. When she came to the bottom she found that she saluted her fear as her heart’s greatest desire and she let herself float towards the hands, the shimmering white hands, that wanted to touch her.

Yes, it was a dream, but she couldn’t, not even in a dream, stay under water very long. She set herself against the bottom and aimed towards the light above the surface. She was not afraid anymore.

Her skin was made of glass that night but only as long as darkness surrounded her. Blood and tissue began to feel that morning came closer, but the swirling under the skin didn’t want to retire quite already. It wanted to know for sure first, that she wouldn’t forget everything when she saw the real sun.

In the hour before the dawn she floated between being awake and asleep as if in a soft haze. The blood surged warm and red under her glass skin. Salt from skin under holiday sun. Warmth from a blanket. Freedom from a vast space. Scents from a forest. A precentiment that grew to certainty.

One last dream before she was completely awake. It was a door, very thin and simple but she had still been afraid to open it. She had never dared to ask what was behind it. But now. She wasn’t afraid anymore.

The sun was dancing red and hot on the other side of her closed eyes when she opened the door. Her skin was smooth and non-transparent. She was ready to wake up from her dream about reality to something that was so much more.

[original text]

Den natten var hennes hud av glas. Under huden surrade, snurrade drömmarna som vackra skuggor. De gick nästan inte att se om man inte kom mycket, mycket nära. Hon var genomskinlig som glas den natten för nu ville virvelvindarna inom henne bli starkare än hennes skal.

Hon drömde till exempel om en skog. Tallarna var mycket raka och höga, granarna svepte sina grenar över den mossklädda marken, över allt fanns buskar och snår, sly och barr, mjuka gröna blad. Mellan trästammarna glimmade små solstrålar där flygfän dansade som i strålkastarljus. Det var deras egen dans och de brydde sig inte om ifall någon såg dem. Fåglar sjöng, ibland avlägset, ibland nära. Ibland hördes prassel och rassel, vingslag och grenar som föll. Ett halvdunkel vilade över skogen, mossan var varm och på vissa ställen lite fuktig.

I skogen fanns många stigar. Vissa var väl upptrampade, andra var små och slingrande, nästan som om de var hemliga och sällan beträdda. Ibland möttes två och ibland ledde en åt något oväntat håll, kanske tillbaka dit där man hade startat.

En av stigarna ledde till en tjärn. Den var omgiven av träd, marken sluttade litet ner mot vattnet. Vattenytan var mörk och blank, här och där vita små öar. Vita näckrosöar, vita, spetsiga kronblad som vilade mjukt mot platta gröna blad med långa stjälkar någonstans där nere där kanske fiskar simmade omkring.

I drömmen var det så att något fanns där nere i djupet. Skogen och tjärnen, ljuset, allting var så fridfullt att hon inte kunde vara rädd men hon visste att något fanns där. Hon rörde oroligt på sig i sömnen och det snurrade fortare under hennes glashud för nu skulle hon kanske snart vakna.

Vad var det? Något rörde sig och sedan var allt stilla igen, fast annorlunda. En sjöjungfru satt bland näckrosorna. Hennes hår slingrade sig i mörka lockar över hennes bara axlar. Huden skimrade lika vit som näckrosorna hon sakta smekte med små, smidiga fingrar. Hon log när hon rörde vid de sidenmjuka kronbladen och drog in deras doft. Sjöjungfrun sänkte sig ner under vattnet och simmade sakta en bit på rygg. Sedan reste hon sig upp igen i en kaskad av vattendroppar som låg som gnistrande diamanter på hennes bröst.

Sjöjungfrun gjorde en gest med sin lilla hand – avvärjande eller välkomnande? Flickan ville vakna nu.

Hennes hud var tunnare än glas och det var natt. Hon drömde en annan dröm.

Det var en tom, vid rymd. Mörkret hade ingen början och inget slut, det skulle vara evinnerligen. I denna tomma ödslighet ville hon inte vara. Då såg hon att något glittrade omkring henne och hon trodde att det var sjöjungfruns diamantvattendroppar som hade förföljt henne till den nya drömmen.

Nej, det var stjärnor. Rymden var inte tom, där fanns stjärnor som strålade och sjöng. De bjöd in henne till stjärndans och glittrade med violglöd. Hon dansade och snurrade och skrattade lyckligt tills hon såg att stjärnorna nästan var som ögon i ett ansikte.

Det var ett vackert, vänligt ansikte som ville höra henne sjunga men hon blev rädd och ville vakna igen.

Hon tog ett stort språng och det var nära att hennes glashud sprack. Under den gick det vilda snurrandet inte att hejda, det snurrade utan att följa några lagar längre eftersom hon kämpade emot.

Allt var kaos men den natten kunde hon inte vakna eftersom hennes hud var så tunn att drömmarna lyste igenom.

Hon hamnade i en annan dröm där hon sprang mycket snabbt i vindlande trappor tills hon kom till vindsvåningen i ett stort hus. Där fanns så mycket gammalt bråte och en och annan spindelväv men det var renare än hon hade väntat. Hon visste inte vem hon gömde sig för men hon hoppade upp i en stor säng som stod mitt på golvet och drog täcket över sig.

Såja, var inte rädd, du vet ju att det inte är farligt! sa en varm och vänlig röst. Flickan blev glad för hon ville gärna tro det.

Hon tog ett språng till nästa dröm och där var himlen lysande blå. Det var som den perfekta semesterdagen man vill minnas för evigt. Hon låg utsträckt i en blå solstol och på ett vitt, lågt litet bord bredvid henne stod en drink med en citronskiva i och ett rosa pappersparasoll. Vid hennes fötter fanns en swimmingpool, blå som himlen.

Någon talade till henne, mycket ömt och mjukt men hon ville inte lyssna. Hon ville sluta sina öron lika väl som sina ögon men hon hade ju inga öronlock. Hon hoppade ner i poolen då för att komma undan trots att hon visste att det egentligen inte gick. När hon kommit till botten upptäckte hon att hon hälsade sin fruktan som det hon inom sig allra mest åtrådde och hon lät sig flyta mot händerna, skimrande vita, som ville röra vid henne.

Ja, en dröm var det men inte ens i drömmen kunde hon vara under vatten särskilt länge. Hon tog spjärn mot botten och sköt sig uppåt mot ljuset ovan vattenytan. Nu var hon inte rädd längre, inte alls rädd.

Den natten var hennes hud av glas men bara så länge mörker låg skyddande runt omkring. Blod och levande vävnader började ta ut sin rätt när dagen nalkades men det som snurrade och surrade där under huden ville inte dra sig tillbaka riktigt än. Det ville först veta säkert att slaget var vunnet, att hon inte skulle glömma alltihop igen när den verkliga solen lyste över henne för att få henne att tro att allting alltid skulle vara så som alla andra trodde.

I timmen före gryningen svävade hon mellan vakenhet och sömn i ett mjukt töcken. Blodet svallade varmt och rött under hennes glashud. Salt från hud under semestersol. Värme från ett skyddande täcke. Frihet från en vidsträckt rymd. Dofter från en dunkel skog. En aning som växte till visshet.

En sista dröm innan hon var helt vaken. Det var en dörr, mycket tunn och enkel men hon hade ändå varit rädd för att öppna den. Hon hade aldrig vågat fråga på allvar vad som dolde sig bakom den men nu var hon inte rädd längre.

Solen dansade het och röd på andra sidan hennes stängda ögonlock när hon i drömmen öppnade dörren. Hennes hud var slät och ogenomskinlig, hon var redo att vakna upp ur sin dröm om verkligheten till något som var mycket mer.

fredag 7 mars 2008

Pölsan/Hash by Torgny Lindgren

I diskussionen nedan (efter referat på engelska) om Torgny Lindgrens roman Pölsan kommer jag att referera till Bachtins teorier om romanen utifrån begreppen karneval och dialog. Genom att se ”pölsan” som en bild för skapandet och skrivandet kommer jag att visa hur man kan se denna bok som en litterär illustration av begreppet dialogisk roman.


The Swedish novel Hash by Torgny Lindgren is one of my favourite books. The first character who is presented is a man who writes articles in the newspaper. But one day he gets a letter from the editor-in-chief – the man is fired; the editor says that everything he has ever written can be proved to be nothing but lies. The editor will not allow him to write another line ever again.

And the man doesn’t write. He doesn’t even write his own name – not until years has passed and the editor-in-chief is dead. The he starts writing again. He is old by now, but he has survived his old age; if anything, he gets younger the more he writes.

And what is he writing? About some people in a village in the north of Sweden where he lives; it is the 1940’s and the tuberculosis is a heavy burden to the country. People get sick, people die. But one day a man comes a long, who says that he is immune to the disease: he had it once, but got better, and now he will never get infected again. He is Lars Högström, the new school teacher. And he has, in the beginning, a quest: searching the answer to what this disease really is.

But soon he finds himself another quest. He takes a room in a house where all his predecessor has lived before him, and the landlady, Eva Marklund, cook for him. She gives him hash. Never before in his entire life has he tasted something as delicious as this. And he wants to find out all about it. But Eva says that there is no recipe, every woman has her own, and no one would ever dream about writing it down. There is a limit to what letters can say, she says.

And there is another man in the village. A traveller, a stranger. He comes in a bus, he sells textile, he says his name is Robert Maser. He speaks Swedish with an ever so small accent, because he comes from Germany. But he has, he says, no memories of the war, or anything at all about his past life. He, too, becomes fascinated with the food that is called hash.

Robert and Lars become friends, and soon they begin a tour around the countryside to find out as much as they can about all the local variations of the hash. The best one, the most famous, the most amazing and mysterious, is made by a woman called Ellen.

Well. This summary can’t by it self explain why I like this book. There are many things to be found in it. The old man who writes this story tries to explain to Linda (the nurse who takes care of him) that she cannot ask him any questions about writing. It is not possible to talk about writing, writing is way too serious for that. But in fact, this entire novel is a great speech about the art of being a novelist. And it is about poetry, about creativity. The author also addresses questions about epistemology, about truth and reality and fantasy. Different world views are presented, for example, the editor-in-chief who says that reality is, by its nature, documentary. To him, the world is either black or white, and a writer cannot make any truth claims what so ever. There is also Niklas, another nurse, who says that, yes, he can of course read, but he has no use of what he reads, reading is purposeless and meaningless. There is also Bertil, a young man – now we’re back in the time of tuberculosis – who prides himself of knowing everything about all people; he sees himself as perfect, because his body is in total symmetry; everything on the right side of the body is a perfect reflection of the left side.

And there is much more to this. In the text below I will refer to Mikhail Bakhtin’s theories of carnival and dialogue. By looking at “the hash” as an image of creation and writing, I will argue that Torgny Lindgren’s novel is a perfect illustration of the concept of “the dialogic novel” as Bakhtin defines it. (See end of text for references.)


I Problems of Dostoevsky’s Poetics beskriver Bachtin hur Dostojevskij behandlar sina romankarktärer och varför: han strävar efter att fokusera på deras inre genom att behandla dem som människor. Notisskrivaren i Pölsans ramberättelse blir tillsagd av sin chefredaktör att han inte kan fortsätta hitta på falska nyheter om påhittade personer – han skriver om dem som om de vore verkliga.

Författaren fäller inga omdömen om karaktärerna, förklarar Bachtin, han beskriver dem inte, han visar dem för läsaren sådana de är. Tanken är att samma sak gäller här som i verkliga livet – ingen kan tränga helt till botten av en annan och veta allting, det finns alltid kvar något som är okänt, oavslutat, oväntat. Författaren överraskar inte sina karaktärer, men kan överraskas av dem. Han väljer sina hjältar; måste sedan följa deras egen inre logik.

I Pölsan förbjuder redaktören sin skribent att fortsätta, och det dröjer ett halvt liv tills han tar upp pennan igen. Då bor han på ålderdomshem, och han låter ibland vårdaren Linda läsa det han skriver. Hon är den mest intresserade läsare han har, trots att hon, som de flesta andra omkring honom, har svårt att förstå skönlitteratur, och hon tycker att hon inte begriper sig på hans karaktärer. Lindgren skriver: ”Ingen kan förstå dem, sade han som skrev. Aldrig någonsin” (s. 123). Inte ens han själv förstår dem alltså; han låter dem växa fram så som Robert Masers tyger växer av klimatet (s. 74). När Linda frågar vem textilhandlaren Robert Maser egentligen är, svarar notisskrivaren att det vet ingen, inte ens Maser själv. Linda ifrågasätter hur han då kan skriva om honom, varpå notisskrivaren svarar: ”Det ena följer ur det andra. Jag skriver bara själva notisen, jag har inget ansvar. [...] När en människa väl tagit sig in en notis, sade han, då slipper hon knappast ut igen.” Jfr hur Bachtin påpekar att skapande inte är samma sak som att uppfinna.

Men att uppfinna är just vad chefredaktören tyckte att han gjorde, och detta är det samma som att ljuga. redaktören är av den uppfattningen att ”[v]erkligheten är till sin natur dokumentarisk” (s.11), dvs han vill inte trycka något i sin tidning som inte direkt avspeglar verkligheten. Men vad är verkligheten? Det är en fråga som måste följa, då berättaren har förklarat att hans ordsökande är något ”djupare” än chefredaktörens. Den senare företräder någon slags objektivism, en kunskapssyn där bara det sanna är värdefullt, och det sanna är en fast punkt i tillvaron, mot vilken allting kan prövas och antingen verifieras eller falsifieras. Man har en verklighet, och den ska avbildas så som den är, allt annat är bedrägeri.

Kan en fantasiprodukt aldrig vara sann? För notisskrivaren är fantasin en produkt av verkligheten (s. 14). Skrivandet är någonting djupare än en sanningsfråga, samtidigt som den också är ett sökande efter sanning, men i klar medvetenhet om att begreppet verklighet kan ha olika sidor. Notisskrivaren söker alltså efter någonting genom sitt skrivande, även om han inte kan definiera helt tydligt vad det är. Sökande kännetecknar flera av personerna i romanen. Linda letar efter guld, Robert Maser kanske efter sig själv, Bertils hela liv utgörs av sökande efter information, efter att veta allt om alla (och han blir desperat då han slutligen inser att han inte kan veta allt om varje människa, vilket den dialogiska författaren enligt Bachtin måste förstå). Det viktigaste är att man söker efter någonting, säger folkskollärare Lars Högström (s. 41).

Själva sanningsbegreppet är ofrånkomligt, det måste vi ha för att kunna orientera oss i tillvaron. Vi vill uppleva ordning i våra liv; börjar man skriva en berättelse som varken tycks ha början eller slut, där det är en smula oklart vilka personerna egentligen är och om de alls har funnits, medan andra bevisligen ännu existerar… ja, då stör man den rådande ordningen där var sak är på sin plats, där det finns regler och förordningar, etc. Men notisskrivaren säger till Linda: “hursomhelst är också någon sorts ordning [...]. Fast annorlunda (s. 30). Eva säger att sanningen ”är så ohyggligt bestämd, det är farligt att bli slav under sanningen, sanningen är som tuberklerna ”(s. 131).

Men sanningen, det är i alla fall vad det hela tiden handlar om. Sanningen om skrivandet, om konsten, om verkligheten, om tuberkulosen, om pölsan, även om sökandet är viktigare än att finna ett svar.

I romanen framkommer olika attityder till litteraturen. Linda har svårt att förstå varför den gamle mannen skriver, likaså hennes kollega Niklas, som tycker att han inte ”har någon användning” av att läsa (s. 57). Kommunalrådet skriver till ett bokförlag för att få veta om det kanske på så sätt går att få någon nytta av skrivandet – tjäna pengar på det. Åldringsforskaren som vid ett tillfälle dyker upp på ålderdomshemmet tycker att läsning är lika kravlöst som att titta på landskapet genom ett tågfönster (s. 90f). Men den totalt motsatta synen uttrycks av Manfred Marklund, som genom läsningen upptäcker att han är föränderlig, att man kan utvecklas som människa (s. 101). Men när Lars Högström och Robert Maser får tag på en kokbok för att lära sig laga pölsa blir de besvikna: det skrivna ordet är platt och syrefattigt (s. 121). När de tidigare bad Eva Marklund om ett recept förklarade hon för dem att ”det finns en gräns för vad bokstäver kan säga” (s. 50). Men det är ingenting konstigt, tycker hon, det är helt självklart att det finns en gräns för vad man kan uttrycka, precis som aldrig kan nå helt till botten av varje person.


Bachtin skriver att karnevalen är en gränsplats mellan konst och liv. Hierarkier bryts ner och alla människor är jämlika. Det är en andningspaus i det vardagliga då det förbjudna blir tillåtet och allt högt och andligt överförs till lägre nivåer, jorden och kroppen. Jorden står för grav och död, men också sådd och återfödelse. Kroppen hör ihop med jorden, därav den starka betoningen på allt kroppsligt. Lindgrens roman flödar över av kroppsliga, sinnliga detaljer. Det är recept och hostningar och sväljningar och djurdelar, Ellens berömda pölskok i dagarna tre är som en slags pölsfestival som sprider sin väldoft över byggden

Den officiella kulturen utesluter allt annat men karnevalen tillåter alla olika röster att höras och hör därför ihop med romanens själva princip. Ett annat sätt att tala – att mötas - uppstår. Det blir en annan värld vid sidan om den officiella som föreskriver, bekräftar den rådande ordningen. En karnevalisk syn på världen öppnar för dialog, ett omkullkastande av världen skapar frihet, nya uttryck.

Chefredaktörens krav på ”upplysning och sanning” står i motsatsförhållande till karnevalen, det står för kravet på det hierarkiskt välordnade och förutsägbara. Skrivandet blir ett brott mot den rådande ordningen (även senare i romanen då Linda berättar för kommunalrådet att den gamle mannen ägnar sig åt ”besinningslöst skrivande” som inte verkar ha något slut [s. 111]). Skrivandet är hotande för att fiktionen visar på andra möjligheter, en sanning bortanför den officiella.

Robert Maser är en främling som en dag tar sig in i byn med sina tyger – hans uppdykande är aldrig riktigt normalt, det är något märkligt med hans tyger. De tycks växa av klimatet (s. 74) och materialet är svårdefinierbart (s. 140, 145) och kanske inte särskilt hållbart (s. 73) – men så är det; hans tyger förstörs så småningom, så som karnevalen måste ta slut för att vardagen måste återinträda. Visserligen upphäver karnevalen alla gränser, men för att den ska kunna göra det måste den befinna sig mitt emellan ”normaltillstånden”.

Ett stort tema i romanen är tuberkulosen. Lungsoten som hela bygden är drabbad av kan ses som en karnevalisk ytterlighetssituation där vanliga lagar inte längre gäller. Sanatorievistelsen förändrar personerna, t ex Manfred Marklund börjar läsa böcker (s. 103, 214), något mycket märkligt som han inte gjort förut – och han önskar att han får fortsätta leva som om han vore sjuk även om han blir frisk (s.106). I slutet av romanen påstår han sig ha blivit immun (s. 213f). Även Lars Högström levde gott på sanatoriet och ville bli sjuk på nytt när han blev frisk – men förstår sedan att han har blivit immun (s. 40). Det gör honom till en undantagsmänniska, en karnevalisk gestalt som kan sätta sig över de vanliga lagarna. Han kan bo i smittbärande hus, skolbarnen får hosta så mycket de vill inför honom (s. 78f) och hans hyresvärdinna Eva Marklund kan rent av få del av hans immunitet om de befinner sig riktigt, riktigt nära varandra (s. 110).

Manfred förklarar att om det oförutsedda inträffar och man inte blir rädd för att dö av det, så skrattar man och blir uppsluppen. Språnget från skräck till upprymdhet är det komiska i tillvaron (s. 103). I Rabelais and his world beskrivs hur skrattet är det grundläggande för det karnevaliska.

Lars Högström och Robert Maser finner glädje i livet då de börjar sjunga tillsammans, de börjar också resa runt för att provsmaka traktens pölsa. Varje husmor i trakten har sin egen sort; de båda männen har aldrig smakat något liknande och de bestämmer sig för att ta redan på pölsans hemligheter.

Varför handlar boken just om pölsa? frågade jag mig konfunderat i början. Kanske för att få en viss komisk effekt i den allvarliga diskussionen om skapande? Men vid närmare eftertanke, tror jag att det är mer än så. Jag tror att Torgny Lindgren har valt just pölsan för att det på något sätt känns passande med en analogi mellan matlagning och skrivande, och pölsan passar för en maträtt som kan innehålla lite allt möjligt, var och en har sitt eget recept. Precis som var och en har sin egen fantasi, precis som ”roman” är en genrebeteckning men varje enskild roman är unik. Pölsa anses väl vara ganska oansenlig mat, precis som en författare kan ta något vardagligt – en utflykt till en fyr, en liten pojke som hittar på hyss, några bönders utvandring till Jerusalem eller Amerika – och förvandla det till konst. Och konsten, finns den bara som någonting utöver det allra nödvändigaste? Något man kan pyssla med då man inte har något bättre för sig, någonting som inte får ha något annat syfte än att bli betraktat? I så fall kunde Torgny Lindgren kanske ha skrivit om jakten på den allra godaste chokladen – men pölsa (eller den ännu enklare räntan) är den mättande maträtt som är allra självklarast att laga till för varje husmor i trakten. Det är väl ganska naturligt att Lindgren rör sig mellan näring för kroppen och näring för själen. Pölsan är lika livsnödvändig som litteraturen. Ellen, som har den allra bästa pölsan, talar om den som det ”oberäkneliga” och ”oförutsebara” som alltid tycks ”visa hän mot något fullkomligt nytt” (s. 174).

I själva verket har Lindgren inte velat låsa fast någon specifik ”mening” med sin roman som man kan sitta så här och analysera fram. Det är kort och gott en skröna om pölsa, varken mer eller mindre, hörde jag en gång i en inspelad radiointervju. Men han talar precis som Bachtin mycket om vad litteratur och skrivande är.

På sidan 58 förklarar notisskrivaren att man inte kan tala om att skriva. Det är någonting som man gör, av nödvändighet. Men naturligtvis är själva boken på sätt och vis ett stort tal om att skriva! Berättaren har mycket att säga om ämnet. Saker som var man ska börja (s. 31), vad man ska utelämna, vad man inte kan skriva om (s. 60), om det finns ”händelser” (s. 19), vad minnet är (s. 44).

Romanen handlar om att vilja nå tillvarons botten. Den yttersta sanningen om livet. Om konstens, poesins, innersta väsen. ”I pölsan är allting möjligt. Den är bortom det ordnade och kultiverade samhället”, den är meningen med livet, kärnan i tillvaron (s. 174).

Denna mening är vad alla söker. Åldringsforskaren som kommer på besök till notisskrivaren (s. 94ff) sökte den genom att försöka förstå vad åldrande är. Men svaret han kan finna är begränsat. Liv, död, ålderdom är något naturligt som man egentligen inte borde forska om, har han insett. Man borde bara låta det vara så – vetenskapen är att sätt att försöka fly, när man försöker göra det kroppsliga och naturliga till något främmande. Den akademiska miljö han börjat längta bort ifrån är antikarnevalisk. Notisskrivaren skäms lite för att han faktiskt har överlevt denna ålderdom (s. 97). Det är karnevaliskt, kanske in absurdum: ned till den lägsta nivån – död, jord – betyder samtidigt nytt liv, och han borde kanske ha dött som alla andra gamla till slut gör; han har nästan varit där och vänt.

Lars och Robert söker sanningen om pölsan. Detta leder dem runt i bygden, till slut hem till Ellen i Lillsjöliden. Ellen säger att när man får välja på hennes kanske smittade pölsa eller livet, så väljer de flesta livet (s. 187). Men Lars är ju immun, så han väljer båda. Vad är då denna hans immunitet, och sjukdomen? Han drivs även av att försöka förstå lungsoten. Men det är inte en läkares vetenskapliga förståelse av tuberkulosen han söker. Han är immun; det är bra. Men samtidigt är det inte något odelat positivt för honom att bli frisk. För Lars är tuberkulosen den mörka, destruktiva kraften i universum. Den är det Onda som ständigt måste bekämpas. Den är samtidigt oerhört lockande och fascinerande.

Men det är inte författarens avsikt att skriva en svartvit saga om kampen mellan gott och ont. Lars Högström är en av de många röster som i berättelsen ställs mot varandra för att säga någonting om fantasi och verklighet. Lars vill ha Ellens pölsa, med allt vad den innebär – och hade han inte tillsist trots allt blivit sjuk och dött (han blir så djupt fascinerad av den sjukdomsmärkta och vanföra Ellen att de mitt under pölskokandet inleder ett sexuellt förhållande) så skulle han ha funnit det eftersökta Svaret. Men skulle man någon gång finna svaret, skulle det inte längre vara någon skillnad mellan sanning och dikt. Man skulle ha nått fram – då blir frågan utplånad, och därmed blir även skrivandet meningslöst. Men till denna punkt har vi ännu inte lyckats skriva oss.

Det första Ellen bjuder Lars och Robert på är fjolårspölsan, men den är ändå densamma som när den var färsk. Hennes pölsa är nämligen alltid densamma (s. 189). Den är alltså en helgjuten och harmonisk sammansmältning av det mesta, den är essensen. Allt samspelar i den, varje del bidrar till helheten, precis som de olika rösterna i romanen samspelar till en dialogisk helhet.


Bakhtin, M.M. The Dialogic Imagination. Ed. Michael Holquist. Trans. Caryl Emerson and Michael Holquist. Austin: Univ of Texas P, 1981.

Bakhtin, Mikhail. Problems of Dostoevsky’s Poetics. Ed. and trans. Caryl Emerson. Minneapolis: Univ of Minnesota P, 1984.

Bakhtin, Mikhail. Rabelais and His World. Trans. Hélène Iswolsky. Bloomington: Indiana UP, 1988.

Lindgren, Torgny Pölsan. Stockholm: Norsteds 2004 (2002).

onsdag 5 mars 2008

Lisa and the Poets

Det första inlägget i den här bloggen. En ny blogg. Ja, jag har redan flera ställen där jag vräker ur mig ord om allt möjligt... Felet med dessa är framför allt att de inte är åtkomliga för kommentarer annat än för inloggade användare. Dessutom att de så snart spårar ut och fylls med känslotrams.
Jag tänkte att jag skulle undvika känslotramset här om jag kan. Jag tänkte att om jag har några vettiga tankar någon gång som jag vill få ur mig - om till exempel mitt skrivande, böcker jag läser eller något annat intressant, så kan jag göra det här.

First post in my new blog. I will try to keep this as my "serious" blog about books, writing, poetry etc, and put most of the emotional rambling and ranting somewhere else. Feel free to comment if you find anything interesting here, or if you just want to say hello (or hola, or salut, or whatever language you prefer...)