Angel

This is a review of Angel by François Ozon. Angel is an aspiring writer who dreams of luxury and fame. Her dreams come true... The colourful movie, quite in the style of 8 femmes, is about fantasy, creative imagination and unyielding ambition. Angel bears some resemblance to a certain Scarlet O’Hara, as well as to Jenny in The L-word... The movie has had some bad reviews – the critics don’t seem to appreciate Ozon’s tecnique and ambition – but here’s one that agrees with my analysis. (Also, Charlotte Rampling is in this movie, if only as supporting actress – her performance as the publisher’s wife is well worth noticing!)

Jag ser rätt mycket film nu för tiden, eftersom jag hyr den via Lovefilm. Här kommer en liten recension av en film jag nyligen har sett – Hennes envisa hjärta (originaltitel: Angel) av François Ozon.

Filmen handlar om Angel Deverell som växer upp i en liten engelsk by i slutet av 1800-talet. Hon har dessa ambitioner med sitt liv: 1) komma bort från byn och 2) bli rik och berömd. Detta tänker hon lyckas med genom att bli författare.

Ha, lycka till med det, kan man ju säga... men faktum är att jo, en dag får Angel ett brev där det står: ”Vi har den stora glädjen att meddela er att vi har för avsikt att ge ut...” , och i och med detta börjar hennes nya liv. Skildringen av hennes författarskap är ganska, hm, lustig. Hon läser aldrig böcker själv, den enda författare hon gillar är Shakespeare, ”utom då han försöker vara rolig”... och när förläggaren vänligt påpekar att hon bör ändra lite småsaker i sitt manus, tex att man inte behöver korkskruv när man öppnar champagneflaskor, så vägrar hon att ändra ett enda kommatecken i sitt mästerverk... då förstår man, om inte förr, hur höga tankar Angel har om sig själv. Hennes produktionstakt är dessutom helt galen ...

Fånig svensk titel, kan man tycka, ändå passande utifrån huvudpersonen. Angel är barnslig, fåfäng, högfärdig och dramatisk, men också ambitiös och envis, generös – när hon väl når framgång delar hon gärna med sig. Man blir irriterad på henne, men ganska fängslad också. Hon är helt enkelt en ung kvinna som tar för sig av livet, som tycker att hon har rätt till att leva det liv hon vill. Någon annan har kallat detta ”överspel till 100%”, men då har denne inte lagt märke till hur de andra personerna i filmen reagerar på Angel. Tex Charlotte Rampling i birollen som "förläggarens fru" speglar väl dessa ambivalenta känslor inför Angel som man kan få när man ser filmen. (Jag menar alltså att allting är högst medvetet gjort!) Titeln skulle också kunna syfta på Nora, den lesbiska poeten som istället för att satsa på en egen karriär ger den självhävdande Angel all sin tid och kraft, medan Angel blir förälskad i Noras bror, konstnären Esmé, missförstådd av kritikerna med populär hos kvinnorna.

Filmer av François Ozon är alltid intressanta, många tycks anse att filmtekniken (tex bil- och droskscenerna med tydliga kulisser!) i den här filmen är fånig, men det går mycket bra att inkorporera dessa i berättelsen och se ett syfte med dem. Se särskilt de sista sekunderna av slutscenen! Där sätts plötsligt en stor del av handlingen i ett nytt ljus. Jämförelsen med kiosklitteratur i en recension jag nyss läste (”vill du se en film som hela tiden gränsar till "kiosklitteratur" så det filmen för dig”) är relevant; det beror på att det i stort sett är kiosklitteratur som Angel skriver – och hon tar sig själv på stort allvar, men filmen har något drag av parodi, med en ironisk och allvarlig underton. Detta är ett kostymdrama men också ett drama om konstnärskap ur flera vinklar. Vad innebär det att skapa något? Vem bestämmer vad som är god konst? Finns det fler än ett sätt att skapa något? Hur mycket är värt att offra för konsten/kärleken? Jag är visserligen inte helt säker på att Angels nästan maniska flöde av gudomlig och oupphörlig inspiration är helt trovärdigt; de flesta som skriver har säkert något att invända mot skildringen av författarskap. Å andra sidan kan man tänka sig att denna överdrift är avsiktlig; man kan känna igen sig bitvis i det, och hela Angel som person är överdriven. Filmen är dessutom, genom färger i miljöer och kostymer, en njutning för ögat, och någonting i stilen påminner om Ozons 8 kvinnor. Jag kan nog förstå varför det kan vara svårt att gilla den här filmen, men ändå, jag tyckte att det fanns någonting med den som var tilltalande.

... Efter att jag skrev detta var jag tvungen att söka lite bekräftelse/mothugg. Här är en recensent som inte alls gillar filmen:

http://www.filmtipset.se/recension/10393/hennes-envisa-hjarta.html

och

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=235&a=425022

här är en som tycker som jag.

http://www.svd.se/kulturnoje/film/artikel_1328313.svd?voted=1227635951134

och

http://european-films.net/content/view/625/118/

(På RecenRecen har jag publicerat en något modifierad version av samma text)