Again a little discussion about the mixture of fact and fiction - I don't know why I keep coming back to this. This time, it's inspired by a recent discussion in Swedish blogs/papers about the truth claims of poplar crime fiction writer Liza Marklund's book Gömda ("Hidden"). I say: What's all the fuzz about? Expect a novelist to write fiction and keep to news papers and academic writings if the actual TRUTH is required! I have not read said book myself, nor much else by this writer, but that's beside the point. I also mention a few books I've read lately that can be called "autobiographies", namely Olivia by Dorothy Strachey and Name All the Animals by Alison Smith. I conclude that I like the latter more, because it looks most like a fictional novel. I also try to imagine what Olivia would look like if Sarah Waters would re-write the story! (The text below is entirely in Swedish.)
Om jag nu säger att jag är rejält trött på att höra om Liza Marklund och hennes Gömda, så låter det kanske motstridigt att jag själv börjar skriva om det. Lägg ner, det räcker nu! tycker jag. (För övrigt har jag inte läst någonting av Marklund förutom halva Sprängaren, men ändå.) Jag menar, vad är det frågan om? Kan folk inte tänka själva? Nej, kanske inte. Det verkar som om allting måste vara svart eller vitt, rätt eller fel, sant eller falskt, nu för tiden. Vad händer med litteraturen om alla nyanser försvinner?
Fascinationen inför etiketten ”en sann berättelse” och liknande börjar nästan bli otäck. Varför? Nåja, bortsett från den diskussionen – även om en bok marknadsförs som i någon mån ”sann”, så lär det ju vara självklart att den även innehåller något mått av fiktion om den samtidigt räknas till skönlitteraturen. Varför är det så svårt att förstå?
Guidade turer i olika romankaraktärers ”hemtrakter” är också lite sådär på gränsen, tycker jag. I alla fall när betoningen på ”sanningen bakom” det ena eller andra blir allt för stark. Det får mig att tänka på när diverse skådespelare i intervjuer har berättat att de har blivit utskällda på stan på grund av något deras mindre sympatiska rollfigur har sagt och gjort i någon teveserie. Suck.
På senaste tid har jag läst ett par böcker som mer eller mindre befinner sig i klassen ”faktion”. Men sinsemellan är de ganska olika.
Olivia av Dorothy Strachey är en tunn liten roman om en flicka som skickas till en skola i Paris, och där förälskar sig i den vackra och karismatiska läraren Mademoiselle Julie. Boken är skriven 1949 (f.ö. dedicerad till minnet av V.W.; Strachey hörde till Bloomsburygruppen) och sägs bygga på författarens egna upplevelser i slutet av 1800-talet. Även om jag inte hade läst mig till detta, så skulle jag ha kunnat ana mig till det ändå. Berättelsen är mycket rak och enkel (förutom att Stracheys sätt att skriva påminner om mitt, dvs att hon använder många ord för att brodera ut ganska lite; samma händelser skulle kunna berättas mycket mer kortfattat). Det som fokuseras är Olivias känslor och reaktioner snarare än den yttre dramatiken och gestaltningen. Miljön tecknas ganska skissartat (men det är rätt lustigt hur hela skolmiljön tycks genomsyras av en väldigt lesbisk atmosfär; ingenting är dock explicit), det som beskrivs är Julies ord, gester, handlingar, Olivias betraktelse av detta och helt enkelt en rätt utförlig beskrivning av förälskelseförloppet i fallet ung tjej kär i äldre kvinna. Är man benägen att tänka på det viset, så kan man inför var och varannan mening reagera med: ”åh, exakt så är/var det!”, alternativt: ”åh, om det ändå hade varit på det viset!” För min del ligger bokens behållning enbart i detta. Det är väldigt tydligt en tillbakablick på minnen och analys av dessa. Som roman betraktad är boken rätt tunn.
Den motsatta känslan får jag av Döp alla djuren av Alison Smith. Den boken handlar om en tjej vars bror dör i en hemsk trafikolycka. Familjen och hela Alisons umgängeskrets är starkt katolsk. I flickskolan, driven av nunnor, där hon går lyckas hon ändå träffa på ”den förbjudna kärleken”. Erkännas kan att jag inte i allmänhet väljer berättelser som uttryckligen kallas sanna, särskilt inte om de handlar om tragisk uppväxt och/eller dödsfall i familjen. Nu tog jag fram den ur hyllan för att jag tänkte på Ali Smiths Jag är allt du drömt och tänkte att detta var samma författare/stil... Sedan tänkte jag: ”förbjuden = förmodligen lesbisk”, dvs jag lät min ”gaydar” (som enbart funkar på böcker, förvånansvärt ofta, inte människor) styra bokvalet. Det var i och för sig korrekt tänkt. Dessutom överraskades jag av bokens stil. Utan baksidestexten hade jag utan vidare tagit den för en helt fiktiv roman. Den har ett djup i gestaltning, beskrivning, atmosfär, som saknas i i och för sig trevliga böcker som Olivia, CA Erikssons Frostnupen eller Bibliotekskatten Dewey av Vicki Myron. Denna handlar om hur Vicki en morgon hittar en kattunge i bibliotekets bokinkast (!), vilken visar sig bli känd över hela världen... Boken har intressanta utblickar kring staden Spencers och delstaten Iowas historia på 1800-talet, 1930-talet, 1970-talet, osv, men framför allt handlar den om vilken unik och bedårande varelse Dewey är. Det är ingen roman, det är en historia för kattälskare. Detta är absolut tydligt. I fråga om Döp alla djuren gillar jag dess känsla av roman och struntar blankt i att fundera på exakt vad som är sanning och vad som eventuellt är tillagt i efterhand.
Jag skulle önska att Olivia vore mer fiktionaliserad – på bekostnad av ”verkligheten”, kanske, men i så fall vore det ingen förlust! Lustigt nog skulle berättelsen lätt kunnat bli en deckare, om inte handlingen avbrutits där den i en kriminalroman annars skulle ha tagit fart ordentligt. Varför det då? Jo, för att Olivia åker hem från skolan. Det gör hon förmodligen för att det var vad Dorothy Strachey själv gjorde. Vilket förstås är det rätta när det gäller en självbiografisk berättelse. För en roman däremot gäller att ljuga trovärdigt, att det inte måste vara sant så länge det är intressant. Om romanen tjänar på att trädet utanför ens fönster är en tall och inte en gran som det i verkligheten var, så skriv att det är en tall! och så vidare.
Jag funderar på hur Olivia skulle ha sett ut skriven av... tja, varför inte Carina Burman? Det vore ju säkert förtjusande! Eller kanske Sarah Waters?! (Fast hon kanske skulle tycka att flickskolemiljö vore att göra det lite väl lätt för sig?) Det vore ju trevligt om någon gjorde en ”remake”. Eller, ja... det kanske man inte kan göra precis, men vore det fel att låna omständigheterna i grova drag? Det kunde bli en rätt bra roman av det i alla fall.
