Pölsan/Hash by Torgny Lindgren

I diskussionen nedan (efter referat på engelska) om Torgny Lindgrens roman Pölsan kommer jag att referera till Bachtins teorier om romanen utifrån begreppen karneval och dialog. Genom att se ”pölsan” som en bild för skapandet och skrivandet kommer jag att visa hur man kan se denna bok som en litterär illustration av begreppet dialogisk roman.

***

The Swedish novel Hash by Torgny Lindgren is one of my favourite books. The first character who is presented is a man who writes articles in the newspaper. But one day he gets a letter from the editor-in-chief – the man is fired; the editor says that everything he has ever written can be proved to be nothing but lies. The editor will not allow him to write another line ever again.

And the man doesn’t write. He doesn’t even write his own name – not until years has passed and the editor-in-chief is dead. The he starts writing again. He is old by now, but he has survived his old age; if anything, he gets younger the more he writes.

And what is he writing? About some people in a village in the north of Sweden where he lives; it is the 1940’s and the tuberculosis is a heavy burden to the country. People get sick, people die. But one day a man comes a long, who says that he is immune to the disease: he had it once, but got better, and now he will never get infected again. He is Lars Högström, the new school teacher. And he has, in the beginning, a quest: searching the answer to what this disease really is.

But soon he finds himself another quest. He takes a room in a house where all his predecessor has lived before him, and the landlady, Eva Marklund, cook for him. She gives him hash. Never before in his entire life has he tasted something as delicious as this. And he wants to find out all about it. But Eva says that there is no recipe, every woman has her own, and no one would ever dream about writing it down. There is a limit to what letters can say, she says.

And there is another man in the village. A traveller, a stranger. He comes in a bus, he sells textile, he says his name is Robert Maser. He speaks Swedish with an ever so small accent, because he comes from Germany. But he has, he says, no memories of the war, or anything at all about his past life. He, too, becomes fascinated with the food that is called hash.

Robert and Lars become friends, and soon they begin a tour around the countryside to find out as much as they can about all the local variations of the hash. The best one, the most famous, the most amazing and mysterious, is made by a woman called Ellen.

Well. This summary can’t by it self explain why I like this book. There are many things to be found in it. The old man who writes this story tries to explain to Linda (the nurse who takes care of him) that she cannot ask him any questions about writing. It is not possible to talk about writing, writing is way too serious for that. But in fact, this entire novel is a great speech about the art of being a novelist. And it is about poetry, about creativity. The author also addresses questions about epistemology, about truth and reality and fantasy. Different world views are presented, for example, the editor-in-chief who says that reality is, by its nature, documentary. To him, the world is either black or white, and a writer cannot make any truth claims what so ever. There is also Niklas, another nurse, who says that, yes, he can of course read, but he has no use of what he reads, reading is purposeless and meaningless. There is also Bertil, a young man – now we’re back in the time of tuberculosis – who prides himself of knowing everything about all people; he sees himself as perfect, because his body is in total symmetry; everything on the right side of the body is a perfect reflection of the left side.

And there is much more to this. In the text below I will refer to Mikhail Bakhtin’s theories of carnival and dialogue. By looking at “the hash” as an image of creation and writing, I will argue that Torgny Lindgren’s novel is a perfect illustration of the concept of “the dialogic novel” as Bakhtin defines it. (See end of text for references.)

***

I Problems of Dostoevsky’s Poetics beskriver Bachtin hur Dostojevskij behandlar sina romankarktärer och varför: han strävar efter att fokusera på deras inre genom att behandla dem som människor. Notisskrivaren i Pölsans ramberättelse blir tillsagd av sin chefredaktör att han inte kan fortsätta hitta på falska nyheter om påhittade personer – han skriver om dem som om de vore verkliga.

Författaren fäller inga omdömen om karaktärerna, förklarar Bachtin, han beskriver dem inte, han visar dem för läsaren sådana de är. Tanken är att samma sak gäller här som i verkliga livet – ingen kan tränga helt till botten av en annan och veta allting, det finns alltid kvar något som är okänt, oavslutat, oväntat. Författaren överraskar inte sina karaktärer, men kan överraskas av dem. Han väljer sina hjältar; måste sedan följa deras egen inre logik.

I Pölsan förbjuder redaktören sin skribent att fortsätta, och det dröjer ett halvt liv tills han tar upp pennan igen. Då bor han på ålderdomshem, och han låter ibland vårdaren Linda läsa det han skriver. Hon är den mest intresserade läsare han har, trots att hon, som de flesta andra omkring honom, har svårt att förstå skönlitteratur, och hon tycker att hon inte begriper sig på hans karaktärer. Lindgren skriver: ”Ingen kan förstå dem, sade han som skrev. Aldrig någonsin” (s. 123). Inte ens han själv förstår dem alltså; han låter dem växa fram så som Robert Masers tyger växer av klimatet (s. 74). När Linda frågar vem textilhandlaren Robert Maser egentligen är, svarar notisskrivaren att det vet ingen, inte ens Maser själv. Linda ifrågasätter hur han då kan skriva om honom, varpå notisskrivaren svarar: ”Det ena följer ur det andra. Jag skriver bara själva notisen, jag har inget ansvar. [...] När en människa väl tagit sig in en notis, sade han, då slipper hon knappast ut igen.” Jfr hur Bachtin påpekar att skapande inte är samma sak som att uppfinna.

Men att uppfinna är just vad chefredaktören tyckte att han gjorde, och detta är det samma som att ljuga. redaktören är av den uppfattningen att ”[v]erkligheten är till sin natur dokumentarisk” (s.11), dvs han vill inte trycka något i sin tidning som inte direkt avspeglar verkligheten. Men vad är verkligheten? Det är en fråga som måste följa, då berättaren har förklarat att hans ordsökande är något ”djupare” än chefredaktörens. Den senare företräder någon slags objektivism, en kunskapssyn där bara det sanna är värdefullt, och det sanna är en fast punkt i tillvaron, mot vilken allting kan prövas och antingen verifieras eller falsifieras. Man har en verklighet, och den ska avbildas så som den är, allt annat är bedrägeri.

Kan en fantasiprodukt aldrig vara sann? För notisskrivaren är fantasin en produkt av verkligheten (s. 14). Skrivandet är någonting djupare än en sanningsfråga, samtidigt som den också är ett sökande efter sanning, men i klar medvetenhet om att begreppet verklighet kan ha olika sidor. Notisskrivaren söker alltså efter någonting genom sitt skrivande, även om han inte kan definiera helt tydligt vad det är. Sökande kännetecknar flera av personerna i romanen. Linda letar efter guld, Robert Maser kanske efter sig själv, Bertils hela liv utgörs av sökande efter information, efter att veta allt om alla (och han blir desperat då han slutligen inser att han inte kan veta allt om varje människa, vilket den dialogiska författaren enligt Bachtin måste förstå). Det viktigaste är att man söker efter någonting, säger folkskollärare Lars Högström (s. 41).

Själva sanningsbegreppet är ofrånkomligt, det måste vi ha för att kunna orientera oss i tillvaron. Vi vill uppleva ordning i våra liv; börjar man skriva en berättelse som varken tycks ha början eller slut, där det är en smula oklart vilka personerna egentligen är och om de alls har funnits, medan andra bevisligen ännu existerar… ja, då stör man den rådande ordningen där var sak är på sin plats, där det finns regler och förordningar, etc. Men notisskrivaren säger till Linda: “hursomhelst är också någon sorts ordning [...]. Fast annorlunda (s. 30). Eva säger att sanningen ”är så ohyggligt bestämd, det är farligt att bli slav under sanningen, sanningen är som tuberklerna ”(s. 131).

Men sanningen, det är i alla fall vad det hela tiden handlar om. Sanningen om skrivandet, om konsten, om verkligheten, om tuberkulosen, om pölsan, även om sökandet är viktigare än att finna ett svar.

I romanen framkommer olika attityder till litteraturen. Linda har svårt att förstå varför den gamle mannen skriver, likaså hennes kollega Niklas, som tycker att han inte ”har någon användning” av att läsa (s. 57). Kommunalrådet skriver till ett bokförlag för att få veta om det kanske på så sätt går att få någon nytta av skrivandet – tjäna pengar på det. Åldringsforskaren som vid ett tillfälle dyker upp på ålderdomshemmet tycker att läsning är lika kravlöst som att titta på landskapet genom ett tågfönster (s. 90f). Men den totalt motsatta synen uttrycks av Manfred Marklund, som genom läsningen upptäcker att han är föränderlig, att man kan utvecklas som människa (s. 101). Men när Lars Högström och Robert Maser får tag på en kokbok för att lära sig laga pölsa blir de besvikna: det skrivna ordet är platt och syrefattigt (s. 121). När de tidigare bad Eva Marklund om ett recept förklarade hon för dem att ”det finns en gräns för vad bokstäver kan säga” (s. 50). Men det är ingenting konstigt, tycker hon, det är helt självklart att det finns en gräns för vad man kan uttrycka, precis som aldrig kan nå helt till botten av varje person.

*

Bachtin skriver att karnevalen är en gränsplats mellan konst och liv. Hierarkier bryts ner och alla människor är jämlika. Det är en andningspaus i det vardagliga då det förbjudna blir tillåtet och allt högt och andligt överförs till lägre nivåer, jorden och kroppen. Jorden står för grav och död, men också sådd och återfödelse. Kroppen hör ihop med jorden, därav den starka betoningen på allt kroppsligt. Lindgrens roman flödar över av kroppsliga, sinnliga detaljer. Det är recept och hostningar och sväljningar och djurdelar, Ellens berömda pölskok i dagarna tre är som en slags pölsfestival som sprider sin väldoft över byggden

Den officiella kulturen utesluter allt annat men karnevalen tillåter alla olika röster att höras och hör därför ihop med romanens själva princip. Ett annat sätt att tala – att mötas - uppstår. Det blir en annan värld vid sidan om den officiella som föreskriver, bekräftar den rådande ordningen. En karnevalisk syn på världen öppnar för dialog, ett omkullkastande av världen skapar frihet, nya uttryck.

Chefredaktörens krav på ”upplysning och sanning” står i motsatsförhållande till karnevalen, det står för kravet på det hierarkiskt välordnade och förutsägbara. Skrivandet blir ett brott mot den rådande ordningen (även senare i romanen då Linda berättar för kommunalrådet att den gamle mannen ägnar sig åt ”besinningslöst skrivande” som inte verkar ha något slut [s. 111]). Skrivandet är hotande för att fiktionen visar på andra möjligheter, en sanning bortanför den officiella.

Robert Maser är en främling som en dag tar sig in i byn med sina tyger – hans uppdykande är aldrig riktigt normalt, det är något märkligt med hans tyger. De tycks växa av klimatet (s. 74) och materialet är svårdefinierbart (s. 140, 145) och kanske inte särskilt hållbart (s. 73) – men så är det; hans tyger förstörs så småningom, så som karnevalen måste ta slut för att vardagen måste återinträda. Visserligen upphäver karnevalen alla gränser, men för att den ska kunna göra det måste den befinna sig mitt emellan ”normaltillstånden”.

Ett stort tema i romanen är tuberkulosen. Lungsoten som hela bygden är drabbad av kan ses som en karnevalisk ytterlighetssituation där vanliga lagar inte längre gäller. Sanatorievistelsen förändrar personerna, t ex Manfred Marklund börjar läsa böcker (s. 103, 214), något mycket märkligt som han inte gjort förut – och han önskar att han får fortsätta leva som om han vore sjuk även om han blir frisk (s.106). I slutet av romanen påstår han sig ha blivit immun (s. 213f). Även Lars Högström levde gott på sanatoriet och ville bli sjuk på nytt när han blev frisk – men förstår sedan att han har blivit immun (s. 40). Det gör honom till en undantagsmänniska, en karnevalisk gestalt som kan sätta sig över de vanliga lagarna. Han kan bo i smittbärande hus, skolbarnen får hosta så mycket de vill inför honom (s. 78f) och hans hyresvärdinna Eva Marklund kan rent av få del av hans immunitet om de befinner sig riktigt, riktigt nära varandra (s. 110).

Manfred förklarar att om det oförutsedda inträffar och man inte blir rädd för att dö av det, så skrattar man och blir uppsluppen. Språnget från skräck till upprymdhet är det komiska i tillvaron (s. 103). I Rabelais and his world beskrivs hur skrattet är det grundläggande för det karnevaliska.

Lars Högström och Robert Maser finner glädje i livet då de börjar sjunga tillsammans, de börjar också resa runt för att provsmaka traktens pölsa. Varje husmor i trakten har sin egen sort; de båda männen har aldrig smakat något liknande och de bestämmer sig för att ta redan på pölsans hemligheter.

Varför handlar boken just om pölsa? frågade jag mig konfunderat i början. Kanske för att få en viss komisk effekt i den allvarliga diskussionen om skapande? Men vid närmare eftertanke, tror jag att det är mer än så. Jag tror att Torgny Lindgren har valt just pölsan för att det på något sätt känns passande med en analogi mellan matlagning och skrivande, och pölsan passar för en maträtt som kan innehålla lite allt möjligt, var och en har sitt eget recept. Precis som var och en har sin egen fantasi, precis som ”roman” är en genrebeteckning men varje enskild roman är unik. Pölsa anses väl vara ganska oansenlig mat, precis som en författare kan ta något vardagligt – en utflykt till en fyr, en liten pojke som hittar på hyss, några bönders utvandring till Jerusalem eller Amerika – och förvandla det till konst. Och konsten, finns den bara som någonting utöver det allra nödvändigaste? Något man kan pyssla med då man inte har något bättre för sig, någonting som inte får ha något annat syfte än att bli betraktat? I så fall kunde Torgny Lindgren kanske ha skrivit om jakten på den allra godaste chokladen – men pölsa (eller den ännu enklare räntan) är den mättande maträtt som är allra självklarast att laga till för varje husmor i trakten. Det är väl ganska naturligt att Lindgren rör sig mellan näring för kroppen och näring för själen. Pölsan är lika livsnödvändig som litteraturen. Ellen, som har den allra bästa pölsan, talar om den som det ”oberäkneliga” och ”oförutsebara” som alltid tycks ”visa hän mot något fullkomligt nytt” (s. 174).

I själva verket har Lindgren inte velat låsa fast någon specifik ”mening” med sin roman som man kan sitta så här och analysera fram. Det är kort och gott en skröna om pölsa, varken mer eller mindre, hörde jag en gång i en inspelad radiointervju. Men han talar precis som Bachtin mycket om vad litteratur och skrivande är.

På sidan 58 förklarar notisskrivaren att man inte kan tala om att skriva. Det är någonting som man gör, av nödvändighet. Men naturligtvis är själva boken på sätt och vis ett stort tal om att skriva! Berättaren har mycket att säga om ämnet. Saker som var man ska börja (s. 31), vad man ska utelämna, vad man inte kan skriva om (s. 60), om det finns ”händelser” (s. 19), vad minnet är (s. 44).

Romanen handlar om att vilja nå tillvarons botten. Den yttersta sanningen om livet. Om konstens, poesins, innersta väsen. ”I pölsan är allting möjligt. Den är bortom det ordnade och kultiverade samhället”, den är meningen med livet, kärnan i tillvaron (s. 174).

Denna mening är vad alla söker. Åldringsforskaren som kommer på besök till notisskrivaren (s. 94ff) sökte den genom att försöka förstå vad åldrande är. Men svaret han kan finna är begränsat. Liv, död, ålderdom är något naturligt som man egentligen inte borde forska om, har han insett. Man borde bara låta det vara så – vetenskapen är att sätt att försöka fly, när man försöker göra det kroppsliga och naturliga till något främmande. Den akademiska miljö han börjat längta bort ifrån är antikarnevalisk. Notisskrivaren skäms lite för att han faktiskt har överlevt denna ålderdom (s. 97). Det är karnevaliskt, kanske in absurdum: ned till den lägsta nivån – död, jord – betyder samtidigt nytt liv, och han borde kanske ha dött som alla andra gamla till slut gör; han har nästan varit där och vänt.

Lars och Robert söker sanningen om pölsan. Detta leder dem runt i bygden, till slut hem till Ellen i Lillsjöliden. Ellen säger att när man får välja på hennes kanske smittade pölsa eller livet, så väljer de flesta livet (s. 187). Men Lars är ju immun, så han väljer båda. Vad är då denna hans immunitet, och sjukdomen? Han drivs även av att försöka förstå lungsoten. Men det är inte en läkares vetenskapliga förståelse av tuberkulosen han söker. Han är immun; det är bra. Men samtidigt är det inte något odelat positivt för honom att bli frisk. För Lars är tuberkulosen den mörka, destruktiva kraften i universum. Den är det Onda som ständigt måste bekämpas. Den är samtidigt oerhört lockande och fascinerande.

Men det är inte författarens avsikt att skriva en svartvit saga om kampen mellan gott och ont. Lars Högström är en av de många röster som i berättelsen ställs mot varandra för att säga någonting om fantasi och verklighet. Lars vill ha Ellens pölsa, med allt vad den innebär – och hade han inte tillsist trots allt blivit sjuk och dött (han blir så djupt fascinerad av den sjukdomsmärkta och vanföra Ellen att de mitt under pölskokandet inleder ett sexuellt förhållande) så skulle han ha funnit det eftersökta Svaret. Men skulle man någon gång finna svaret, skulle det inte längre vara någon skillnad mellan sanning och dikt. Man skulle ha nått fram – då blir frågan utplånad, och därmed blir även skrivandet meningslöst. Men till denna punkt har vi ännu inte lyckats skriva oss.

Det första Ellen bjuder Lars och Robert på är fjolårspölsan, men den är ändå densamma som när den var färsk. Hennes pölsa är nämligen alltid densamma (s. 189). Den är alltså en helgjuten och harmonisk sammansmältning av det mesta, den är essensen. Allt samspelar i den, varje del bidrar till helheten, precis som de olika rösterna i romanen samspelar till en dialogisk helhet.

Literature:

Bakhtin, M.M. The Dialogic Imagination. Ed. Michael Holquist. Trans. Caryl Emerson and Michael Holquist. Austin: Univ of Texas P, 1981.

Bakhtin, Mikhail. Problems of Dostoevsky’s Poetics. Ed. and trans. Caryl Emerson. Minneapolis: Univ of Minnesota P, 1984.

Bakhtin, Mikhail. Rabelais and His World. Trans. Hélène Iswolsky. Bloomington: Indiana UP, 1988.

Lindgren, Torgny Pölsan. Stockholm: Norsteds 2004 (2002).