Fanny Ardant och Författare Utan Gränser

This is the Swedish translation of Lili’s meeting with the magnificent and truly wonderful Fanny Ardant. Her mission was not only to see and hear her at the closing ceremony at “Rencontres Auteurs Sans Frontières”, but to hand over a very special letter...

This translation is very literal and clumsy [sometimes I even left a few words out, but I plan to correct these errors – by asking someone! – as soon as possible]. For the beauty and true emotion of the text, please see Lili’s blog!

En modig och beslutsam fransk ung dam vid namn Lili, tog sig på kvällen lördagen den 13 april till avslutningsceremonin för evenemanget ”Rencontres Auteurs Sans Frontières”, där Fanny Ardant – denna underbara franska skådespelerska – var närvarande för att läsa Alabama Song av Gilles Leroy.

Lili var på plats, inte bara för att få se och höra henne i verkligheten, utan också för att överbringa ett brev som skrivits gemensamt av några unga kvinnor i Frankrike, Argentina, Taiwan, Spanien, Italien och Sverige (just det, moi!... fråga inte vad jag skrev, men det var deras idé och jag hängde på den...)

Det här är Lilis redogörelse för vad hon upplevde och hur hon överbringade La Lettre. Översättningen är gjord av mig. Den är mycket bokstavlig och klumpig – helt säkert någonstans rent felaktig, och på enstaka ställen har jag helt enkelt markerat med [...] då jag har hoppat över något ord, dock aldrig mer än ca en halv mening. Min franska är inte direkt på den MVG-nivå där den enligt betyget en gång var... men jag gjorde mitt bästa! För att få del av det fulla känslomässiga djupet och det vackra i redogörelsen, vänligen besök Lilis blogg där originaltexten står att läsa! (Där ser man även foton från tillfället. Den galopperande hästen som omnämns nedan syns verkligen vara gigantisk! Och brevet i hennes händer...)

”Mina Ardanter, mina läsare,

Jag kommer aldrig att finna ord för att beskriva troget nog hur jag kände när jag såg henne, när jag pratade med henne...

Det var efter hennes läsning av Alabama Song av Gilles Leroy (som innan Fanny Ardants ankomst hade berättat för oss om vilken enorm glädje han kände över att hans verk skulle läsas av en person som hon, och det förstår man). Och det var en omvälvande läsning, förkroppsligad, underbar... som ni vet.

Fanny Ardant var majestätisk på en estrad som badade i varmt ljus, vid den praktfulla dekoren [...]. Bakom henne en gigantisk staty av en häst i full galopp. Det är lika skrämmande som vackert.

Hon går upp på estraden, ursäktar sig i förväg om publiken skulle tycka att det blir för långt. Hon är vacker, det måste understrykas. Hon är undflyende från det ögonblick då hon dyker upp i salen till dess att hon går upp på estraden och sätter sig vid det lilla öppna bordet som låter en se hennes magnifika ben i svarta strumpbyxor. Kjolen är ganska kort – den är ovanför knäna när hon sitter ner, den är svart, som hennes top, och fluffig som en vindpust.

HON är majestätisk. Hon öppnar boken utan diskussion, utan avbrott mellan det som hon ska göra, den svindlande gestaltningen, och det övriga. Hon är viktig. Hon är där. Och ingenting undgår att påverkas av att hennes närvaro blir helig för alla och allt. Vakter, bronsstatyer och förgyllda tavlor inbegripna. Och ur tystnaden som faller som en ridå höjer sig hennes röst.

Den är allvarlig, den är resonerande, den blir varm, och dess djup förstärks av resonansen i rummet. [...] [D]en tränger sig fullständigt in i våra kroppar, i mitt hjärta. Den bemäktigar sig oss alla, vi är förhäxade. Fascinerade av denna röst, av denna kvinna, av denna förmåga till känslomässig vidd, denna uppenbarade och bländande hemliga kraft.

Vid ett tillfälle, i början av läsningen, tar hon av sig sina vackra svarta skor med skyhöga klackar. Jag vet inte hur det kommer sig... om en sko ramlade av och om hon därför bestämde sig för att ta av den andra också, eller om hon valde att ta av sig båda för att de var obekväma, eller om det var för att understryka gestaltningen ännu mer, för att ta hjälp av sin kropp – hela sin kropp – i läsningen av verket. Jag vet inte. Men gesten var vacker och tydlig.

Hon läste smekande, sjungande, plågat, satiriskt, klagande, smärtsamt, pikant, sensuellt och erotiskt; ja, i en mycket grovkornig passage. Och när hon läste slog hennes fötter takten, uttömmande, förstrött, uppmjukande resten. Hela hennes kropp var närvarande i varje ord i boken. Hennes axlar... hennes armar... hennes händer... Dessa händer som fängslar, som håller, som hänvisar – ännu mer eteriska –, till det osynliga som blir till påtaglig materia [...]. Och i hennes ansikte syntes glädje, sorg, bitterhet, lidande, svindel. Hennes så vackra ansikte... ett förkroppsligande av hjältars känslor och av ord.

Hon kom tillbaka tre gånger under applådernas dån. Sedan ingenting mer. Som om tre vore en oöverstiglig siffra tystnade alla applåderna abrupt. Hon stannade kvar i en liten alkov till vänster i salen. Där jag satt, fick tablån jag såg mig att tänka på en återförening mellan Olympens medlemmar. Fanny Ardant hedersmedlem.

Hennes dotter som satt bara två rader framför mig reste sig för att gå till henne. Jag reste mig också. Jag såg Fannys ansikte lysas upp vid åsynen av Joséphine. Hon förde händerna till hennes kinder och gav henne två stora pussar. Joséphine Truffaut drog inte ut på tiden, hon gick på en gång. Jag tvekade. Där var folk, viktigt folk. Gilles Leroy, hans förläggare, ett femtontal oidentifierade very important persons, och Patrick Poivre D’Arvor (presentatör från tidningen 20H). Jag gav mitt brev till en Monsieur som jag inte brydde mig ett dugg om, förutom att han satt på en ”reserverad” plats (alltså troligtvis VIP). Jag bad honom ge brevet till Fanny Ardant som var fem meter bort, och han lade det – tillsammans med ett annat oidentifierbart föremål som en man gav honom – på en bänk vid ingången till den famösa alkoven. Jag gick och pratade med en vakt, förtretad och stor i orden, och som jag tänkte intensivt på mina kära ardanter tog jag tillbaka mitt kuvert från den meningslösa bänken.

Jag ”vågade” gå tillbaka in i alkoven och jag gick rakt fram mot Fanny Ardant som tittade på mig när jag kom med den där blicken som är så... den där uppsynen som är så... det där leendet, de där ögonen... som vi känner igen så väl, samma Fanny som i filmerna, när hon ser någon komma (precis som i L’Ora di Punta!). Överraskad och leende. Ögonen lite smalnande, mystiska. Då jag förstod att hon såg mig var det försent att gå tillbaka (argh!), jag gav henne kuvertet och jag sa (jag vet inte genom vilket mirakel) ”Bonsoir... Bonsoir Fanny Ardant... det här är ett brev från era beundrarinnor i hela världen...” Jag blev då medveten – eftersom hon förstulet tittade bort mot fotografen som var i färd med att försöka ta ett kort på hela gänget (PPDA och Gilles Leroy inberäknade) – om att jag var inne på okänd mark, att jag kanske störde? Oops? Åh, ja, jag såg fotografen som väntade på sin bild!

Fanny vände sig till mig och upprepade: ”I hela världen!?!” Då återfick jag medvetandet och jag började bli mycket, mycket räddare (!!). ”Ja, jag hoppas att det kommer att... glädja er...” Hon ruskade på huvudet och log fortfarande, jag avlägsnade mig: ”Hej då...” Och då jag var tillräckligt långt borta tillät jag mig att andas ut och utstötte ett stort ”Puh! OH-MY-...”

När jag återfått förståndet kunde jag inte låta bli att föreviga ögonblicket då hon lekte med brevet – som jag hade lämnat öppet, och hon hade låtit handen glida in i kuvertet – medan hon talade. (Se på vårt brev vid hennes hjärta!!) Jag försäkrar er att jag inte grät.

Jag hade velat prata mer med henne, men brevet får ju göra det.

Jag har fortfarande fullt av stjärnor i blicken!

Av hela mitt Ardantiska hjärta, för er, och framför allt tack vare er!"

Lili, 14 april 2008 –

Merci beaucoup, Lili!