fredag 31 oktober 2008

Änklingen av Ray Kluun

This is my extended and unofficial review of The Widower by Dutch writer Ray Kluun. The book is the sequel of his autobiographical novel Love Life. (The main character is called Dan in the English translations, but I know him as Sten.) I reviewed Love Life a year ago, and didn’t like it very much – unlike most people, who seemed to love it. (OK, the death of a young woman is a tragedy, but that doesn’t make Kluun a good writer. OK, Kluun is very honest about his sex life, but that doesn’t make him a good writer.) It is about Dan and his wife Carmen, who has cancer. During all of their marriage Dan has been notoriously unfaithful, and this doesn’t stop because his wife is dying – if anything, it becomes worse. And Dan meets Rose, who is the first woman, beside his wife, that he has ever felt a connection to. But in The Widower, he tries to push Rose away, because (obviously) he’s scared of the emotions. He takes comfort in drinking, drugs and young women (Dan: “It feels like being in a Jackie Collins-novel” – that sums it up pretty well...). But then he starts thinking about his little daughter, and takes her to Australia to get away from his wild life. And after a long road trip with the adorable little girl, he starts to see the light in a Coelho-kind of way. The Widower is an uninteresting book, and I suggest you don’t read it.


Änklingen är uppföljaren till Ray Kluuns självbiografiska debut En sorts kärlek om den ständigt otrogne festprissen Sten vars fru Carmen dör i bröstcancer. Här får man veta ”vad som hände sedan”, något som visserligen har framkommit i intervjuer efter debuten, men varför inte fortsätta ett tag på framgångsvågen?

Innan Carmen dog lovade han henne att ta väl hand om dottern Luna. Änklingen handlar till stor del om hur Sten försöker uppfylla det löftet. Det handlar också om hans försök att inte bli för känslomässigt involverad med Rose, älskarinnan som stod vid hans sida under Carmens sjukdomstid. I början tar han dock många pauser från både Luna, Rose och jobbet, och fyller istället livet med alkohol, droger och inte minst unga tjejer. De är ganska fåraktiga och liknar varandra allihop (en heter Natasha, bekant från första boken, resten kallar han för ”Dollykloner” – Dolly I, Dolly II, Dolly III...), men vad gör det, när de i alla fall är lika sexhungriga som han själv. Efter knappt en tredjedel känns det som om romanen redan har pågått allt för länge.

Efter en (mycket målande beskriven) sex- och knarkresa till Ibiza till åker Sten till Australien med Luna. Där rullar de fram i en liten stekhet husbil mil efter mil genom det enorma landet, på jakt efter... ja, insikt, kanske? Försoning, förlåtelse? I andra delen av boken finns inte en enda kvinna inom räckhåll, och Sten tvingas tänka på andra saker, eller i alla fall försöka. När det inte är turistsäsong är Australien tydligen rätt ödsligt. Australien beskrivs som ett mycket märkligt land. Å ena sidan är allt som är roligt i Holland förbjudet där. Å andra sidan är australiensarna som glada förvuxna barn, så det är rätt kul ändå. Sista halvan av boken består av scener som ibland är ganska gulliga, men det gör tyvärr inte berättelsen bättre. Den är förfärligt övertydlig – Kluun har inte särskilt stort förtroende för läsarens förmåga att dra egna slutsatser. Kluun brer på med gulligheter; vissa scener känns visserligen mysiga och ganska rörande, men i längden blir det hela alltför sockersött. Slutet är rent av nästan outhärdligt – jag frestas att börja plädera för att drömmar med budskap borde förbjudas i romaner!

Något jag aldrig har begripit är att Kluun inte bara anger källor till citat och allusioner (något som annars vanligen förekommer på ett försättsblad eller efter sista kapitlet, i de fall då citaten är omfattande), utan att han faktiskt förklarar dem i fotnoter. Det känns som om han har missat något rätt väsentligt där... tur att de flesta författare inte känner behov av att förklara varenda ord i detalj! En fördel gentemot förra boken är att Änklingen inte innehåller lika många faktarutor med bakgrundsinformation om personer och platser. En lustig detalj är att boken inleds med inte bara en prolog utan en resumé bestående av utdrag ur En sorts kärlek. Precis som när en teveserie inleds med ”Detta har hänt” och några snabba tillbakablickar...

Kluun har fått utstå både kritik för sitt agerande som det beskrevs i En sorts kärlek och beröm för sin ärlighet. Angående berömmet: nej, jag förstår inte vad det är som fått vissa recensenter att gråta floder. Angående kritiken: jag har sagt det förr – ja, det är sånt som händer då man skriver ”verklighetsbaserade” böcker. Men faktum är att det finns en mängd mycket bättre böcker med huvudpersoner som är mycket mer osympatiska än Sten. Varför måste man moralisera över ämnet och författaren? Det är inte ämnet i sig, eller antalet detaljerade sexscener, som är intressant eller ointressant, utan hur författaren hanterar sitt stoff. Jämför t ex med Cybele av Joyce Carol Oates – den handlar också till stor del om en man och hans sexliv, skillnaden är att Oates är en bättre författare. Eller läs Luder av Helen Walsh. Ray Kluuns otaliga sexscener är nog snarare ett försäljningsknep än ett viktigt tillskott till handlingen. Det, och så det faktum att hans liv förmodligen såg ut just så (även om han i efterskriften anger från vilken bok han har inhämtat sin kunskap om bruket av kokain – så han vill tydligen inte att man ska se allting som ”sanning” ändå...). Men något har gjort Kluun ganska populär. Det kanske är blandningen av influenser från Jackie Collins och Paolo Coelho som gör det, och skvallertidningsaktig fascination inför den verklighetsbaserade litteraturen. Av någon anledning är ju dokumentärromaner, faktion, m.m. väldigt populärt, det är inte ovanligt att folk hävdar att de inte är intresserade av att läsa och inte blir engagerade av böcker om det de läser inte är ”verklighet”. (Sten på Ibiza: ”Det känns som om jag har hamnat i en roman av Jackie Collins” – ja, faktiskt. Och det kanske säger en del om vilken målgrupp Kluun riktar sig till. Uppriktigt sagt – jag läste någon Collins-bok i högstadiet, sedan gick jag vidare till andra böcker... Jag glömde nog bort upplevelsen, bortsett från att jag inte var vidare intresserad av att läsa mer (och återigen, det var inte en fråga om prydhet – jag läste trots allt Sandemo och Auel i ännu ett par år). Jag läste dock mer under C-kursen i littvet, då jag valde att läsa 5 poäng populärlitteratur. Lady Boss stod på listan. Då häpnade jag över vilken mängd kukar, fittor och knull det går att klämma in på en och samma boksida. Kluun är nästan lika duktig. Och den här recensenten är kanske för lesbisk för att vilja se världen genom Stens könsorgan... Angående Coelho, så kan jag bara säga att jag hade stora förväntningar på den så omtalade Alkemisten – efteråt satt jag som ett levande frågetecken – visst kan jag förstå att budskapet kan verka tilltalande, men så märkvärdigt är det faktiskt inte! Sten i Australien: ”Har jag läst för mycket Paulo Coelho?” Svar: ja.)

Änklingen kan nog vara läsvärd för den som älskade En sorts kärlek. Den som inte gjorde det, eller som inte har läst den, kan lika gärna låta bli uppföljaren.

Å andra sidan skulle det inte förvåna mig om det dyker upp en tredje bok om Sten och hans sexliv.


Fler recensioner av Änklingen:

Inte så positiv

Väldigt positiv

Ganska positiv

Halvpositiv


Inga kommentarer: