Djuren och trädgården, maj 2008

The animals and the garden, May 2008Les animaux, le chien et les chats, dans mon jardin, la semaine dernière















El perro grande!
Y el gato... as you can see... Merlin!

Ma chère petite Virus...And that's all for now!

Eva, Marilyn & Virginia

Nedan följer några små betraktelser (som utgår från ett PM jag hade tänkt skriva, men som, visade det sig, inte behövdes!) om fakta och fiktion i romaner. Detta har inspirerats av texten ”Paratexts and the limits of narratology”i Episkt dubbelspel. Om faktionsberättelser i film, litteratur och tv av Bo G Jansson (Uppsala: Hallgren & Fallgren 2006). Sorry girls, this is in Swedish! This text is about fact and fiction in novels, inspired by an essay on narratology by Bo G Jansson.

(Därmed var material och något slags syfte presenterat. Utförligt beskriven teoretisk utgångspunkt, exakta frågeställningar och tydlig metod finner man nog inte nedan. För något riktigt PM är det ju trots allt inte!)

“Paratexts and the Limits of Narratology” demonstrerar en förening av postklassisk och klassisk narratologi. Jansson använder begreppet paratext (utifrån Genette [s. 222]), talar om det som en tröskel, zoner mellan text och kontext som uttrycker författarintention: förord, titelsida, en dikt eller ett citat innan romanen börjar, efterord, etc. Det handlar om hur författarintentionen (även om det handlar om läsarens tolkning) måste vara en faktor att räkna med inom narratologin. Det handlar även om skillnaderna i ontologisk status mellan en texts författare och berättaren (vilka det kan finnas flera av på olika nivåer i texten [s. 224]).

All författarintention i form av paratext är fiktion (s. 225). Detta påverkar alltid läsaren. Det vill säga: läsarens förväntning styrs i olika riktningar beroende på om det på försättsbladet står ”roman”, ”en romantisk berättelse” eller ”biografi”.

Den här texten om narratologi innehåller väldigt mycket (författarens huvudsakliga ärende är ”to establish [...] a narratological terminology that is useful in the narratological analysis of any narrative, non-fictional as well as fictional” [s. 232]) och det jag fäster mig mest vid är kanske inte det allra väsentligaste. Hur som helst, så finner jag något fascinerande i gränserna mellan fakta och fiktion, dikt och sanning. Hur dessa förmodade motsatser i själva verket – vilket blir allt tydligare för mig ju mer jag själv skriver – verkligen inte alls motsäger varandra. Men att ändå något slags medvetande om förhållandet dem emellan tycks nödvändigt.

Jag tyckte att detta var intressant att tänka på i samband med Eva Alexandersons Kontradans (Göteborg: Anamma 1994 [Stockholm: Bonniers 1969]). När det gäller Kontradans kan man tolka berättelsen olika beroende på vilken utgåva man läser. Den första (1969) kallas roman. I efterordet till andra utgåvan får man dock veta att genrebeteckningen var ett krav från förlagets sida, Eva Alexanderson säger där att ”Kontradans är verklighet”. Det är någonting jag egentligen kunde ha förhållit mig till i uppsatsen i högre grad än vad jag gjorde. Jag väljer trots denna information att behandla Eva som en romankaraktär jämställd med Lotta Hedman i Selma Lagerlöfs Bannlyst (Stockholm: Bonniers 1918). Man kan tala om skrivande som ett meningsskapande verktyg, ett sökande efter minnen, en omformning, kanske, av ens verklighet. Men genom den litterära formen bildas ändå en fiktion. Det skrivna ordet gestaltar, poetiserar. Trots verklighetsanspråken kan man ändå anta att vissa saker ändå utesluts – varenda timme och minut, varenda husfasad och förbipasserande bil kan inte redogöras för och alltså formas verkligheten på ett visst sätt enligt författarens intentioner.

Fiktion och ickefiktion har olika sanningsanspråk (s. 233ff). Ickefiktionen kommer med påståenden om hur verkligheten är beskaffad. Fiktionens sanningsanspråk gäller bara inom fiktionsvärlden (och det är alltså författarens uppgift att fixa trovärdig gestaltning).

Hur kan man skilja på vilken form av sanningsanspråk en text har? Man måste vara uppmärksam på paratexten och förstå vad texten utger sig för att vara – jfr JC Oates roman Blonde om Marilyn Monroe som av vissa läsare kallas biografi. ”In order for this inner ”Chinese box” [...] to be understood and experienced by the reader as just that, the reader must necessarily be aware of the original and real paratext” (s. 236). Det känns som att i många fall av faktion går det faktiskt inte fram vad som är vad... En medveten författare gör ju en grej av att blanda fakta och fiktion, vill uppnå någonting, kanske någon form av sanning som facklitteratur inte kan åstadkomma. Faktum är att JC Oates förklarar detta i ett förord till romanen, men det verkar som om det har gått många läsare förbi. Blonde är en engagerande och intressant roman, den är lika ”sann” som varje annan roman är det. Det är en omfångsrik bok som bygger på omfattande research, men det är ett misstag att tro att den är den hela sanningen om den verkliga personen Marilyn Monroe. Det är väldigt intressant, detta. I en rent fiktiv roman som tex Svindlande höjder gäller sanningsanspråken endast inom den världen. Om man pratar om ”hur mycket Heathcliff egentligen älskade Catherine” så är man ju medveten om detta med att karaktärernas ontologiska status inte är den samma som vår som diskuterar dem. Ändå kan man prata om ”hur det egentligen var” i fiktionen, vilket man inte kan om man pratar om historiska personer. Man kan inte nå den känslomässiga sanningen i en biografi. I en biografi kan man fastslå vissa fakta, men det finns alltid en gräns.

Jag behandlar Eva som en romanfigur i min uppsats, och alltså gör jag i mina tolkningar av texten påståenden om vad hon tycker och känner och menar och tror. Det funkar, eftersom boken har formen av en (självbiografisk) roman. Jag låtsas inte om att sanningsanspråken kanske borde få mig att linda in mina påståenden i större ödmjukhet. Antag att jag skulle skriva en biografi över Eva Alexanderson; i hur hög grad skulle jag då kunna använda Kontradans för säkra påståenden? I det fallet skulle nog romanformen kännas begränsande.

Nå, vidare... Det faktionsförfattaren sedan gör är att hon/han blandar dessa sanningsformer för att åstadkomma något nytt. Författaren förväntar sig att läsaren ska förstå att faktionen säger något mer än ren fiktion och säger något mer än vad biografin någonsin kan göra. Medan läsarna ibland i fallet Blonde kanske egentligen läser det som en ren faktarapport. Eller, om de inte känner till några fakta alls, som ren fiktion.

Men det är intressant att fundera på vad det innebär för olika läsare att ta del av någonting som är mer eller mindre verklighetsbaserat. Vem får ut mest av att läsa tex Michael Cunninghams Timmarna? (Stockholm: Bonniers 2000 [The Hours, 1998]) Eller för den delen – se filmen? Den som känner till Virginia Woolf och Mrs Dalloway eller den som inte gör det – och beroende på hur mycket man känner till? Vissa känner kanske inte till någonting om bakgrunden till Cunninghams roman, men tycker ändå att filmen är mycket intressant. Vissa tänker att delarna som utspelar sig 1923 är en exakt redogörelse för Woolfs liv. Men det är förmodligen varken mer sant eller falskt än i fallet Marilyn. Om man har läst både Mrs Dalloway, ett flertal Woolf-biografier och Timmarna finns det kanske risk för att boken/filmen faller sönder i ett sökande efter paralleller och pusselbitar, vad som kommer från vilken källa och vad som är författarens fantasi, istället för en roman som säger någonting om skapande, läsande, dödslängtan, familjeband, kärlek... det blir en annan slags upplevelse. Richard i Timmarna tycker att han hör fåglarna sjunga på grekiska, som Septimus gör i Mrs Dalloway och som Virginia Woolf själv fick erfara. Och vilket betydelse har det om man vet att ”The Hours” var Virginia Woolfs arbetsnamn på boken som blev Mrs Dalloway? Kanske ingen alls – Michael Cunninghams roman är just detta – en roman i sin egen rätt. Samtidigt är det också ett skickligt vävt nät av texter, en kommentar, en hyllning, en lek med flera olika betydelselager att upptäcka. I boken Timmarna ser Clarissa en skådespelerska stiga ut ur en husvagn (s. 32), det kanske är Meryl Streep, tänker hon – just den samma som sedan spelar Clarissa i filmatiseringen. Så kan det alltså gå när en verklig person nämns i en fiktiv roman.

Börjar man fundera över sätten på vilka man blandar verklighet och dröm, så finner man att man står inför en intrikat väv av frågor som man kan hålla på väldigt länge att nysta i. Ämnet är alls icke uttömt i och med detta lilla blogginlägg. Poesin, sedan - det är ett kapitel för sig...

About Books

En liten bokenkät som jag hittade här hos Bokhora (ny favorit på nätet, bara massa böcker!), fast den först kom från Mats Strandberg. Jag har dessutom "internationaliserat" den... Jag lade även till en egen fråga!

This is a little questionnaire about books that I found in other blogs, and I decided to copy it for myself. As you can see, I've written the questions in 4 languages (i.e. I babelfish-translated them into French and Spanish; I'm sure the translations aren't always correct!) but the answers only in Swedish and English. It would be fun if you answer the questions in comments, in the language of your choice!

1. Vilken bok läste du senast? Which book have you recently read? ¿Qué libro usted ha leído recientemente? Quel livre avez-vous récemment lu ?

Sargassohavet av Jean Rhys. En omtumlande läsning som för evigt har förvandlat de romantiska känslor för Mr Rochester som varit en rest sedan tonåren... Jag har alltså älskat Jane Eyre i halva mitt liv, men nu tycker jag nästan att Rochester kunde ha fått drunkna på vägen hem till England...

Wide Sargasso Sea by Jean Rhys. Overwhelming. I've always loved Jane Eyre, but I can never think of Mr Rochester in the same way after this... (Next on my "To read- list" is, I guess, The Madwoman in the Attic...)

2. Vilken bok ska du börja på härnäst? Which book will you start to read now? ¿Qué libro usted comienza ahora a leer? Quel livre commencez-vous à lire maintenant ?

Jag läser just nu Baudelaire i svensk översättning, skulle vilja ha Les Fleurs du Mal i original för att åtminstone försöka förstå dikterna i sin helhet; jag tycker alltid att lyrik förlorar något på att översättas, men ibland är det ju nödvändigt för att man ska begripa något!

I’m reading Baudelaire now; Swedish translation. I’d like to read Les Fleurs du Mal in French, but I really need the translation!

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla? Do you have mostly male or female authors in your bookshelf? ¿Usted tiene autores sobre todo masculinos o femeninos en su estante? Avez-vous les auteurs la plupart du temps masculins ou féminins dans votre étagère ?

Hm, jag har nog många manliga författare, men förmodligen mest kvinnor i min bokhylla, kanske 65 % kvinnliga författare. (Många biografier om kvinnliga författare är skrivna av kvinnor...)

I’ve got many male authors in my bookshelves, but I guess mostly female – about 65 %. (Many biographies about female writers are written by women...)

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv? When you read a book, do you count how many pages you have left to read?, do you think: ”now I’ve read a fourth”, ”a third”, ”hurrah, half of it!” etc? ¿Cuándo usted leyó un libro, usted cuenta cuántas páginas usted se ha ido para leer? Quand vous avez-vous lu un livre, comptez-vous combien de pages vous êtes parti pour lire ?

Oftast inte, det skulle vara om det rör sig om mer eller mindre jobbig kurslitteratur... eller jo, förresten. Ibland tänker jag: "Åh, nej, nu är det bara si och så mycket kvar... nu måste jag bromsa lite, spara lite..."

Usually not, if it’s not more or less boring course literature... or if the book is very good and I want to make it last for a long time...

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv? How do you chose which books to read? E.g. cover, tips from friends, reviews, top lists, blogs etc? ¿Cómo usted eligió que reserva para leer? ¿E.g. cubierta, extremidades de amigos, revisiones, listas superiores, blogs etc? Comment allez-vous avez-vous choisi quels livres à lire ? Par exemple couverture, bouts des amis, revues, listes supérieures, blogs etc.. ?

Ja. Allt detta, utom kanske topplistor...

Yes. All of the above, except maybe top lists...

6. När blir en bok för lång? When is a book too long? ¿Cuándo es un libro demasiado largo? Quand un livre est-il trop long ?

Jag vet inte... det beror ju helt på om jag tycker att den är bra eller inte. En bra bok blir väl aldrig för lång.

I don’t know... it depends on if I like it or not. A good book is never too long.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska? Do you like to read in English (if that is the original language) as much as in your own language? ¿usted tiene gusto de leer en inglés (si ésa es la lengua original) tanto como en su propia lengua? Aimez-vous lire en anglais (si c'est la langue originale) autant qu'en votre propre langue ?

Nja, det beror på. Om boken inte finns i översättning, eller om jag inte orkar vänta, så gör jag det, men av bekvämlighet föredrar jag nog översättning. Det händer att jag läser vissa böcker både i original och översättning för att inte missa några nyanser (okej, detta gäller mest lyrik och Virginia Woolf, som jag hyser en viss besatt kärlek till och jag vill gärna äga samtliga titlar både på engelska och svenska...)

Well, it depends. If the book isn’t translated, or if I’m too impatient to wait, I read in English, but I prefer translations out of laziness. I sometimes read books both in English and in Swedish, in order to get all the nuances – both the proper understanding and the original “tone” of the work (OK, this is mostly the case with poetry, and with Virginia Woolf, with whom I am totally obsessed...)

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa? Which book did you last feel that you had to persuade ALL your friends to read? ¿Qué libro usted duró la sensación que usted tuvo que persuadir a TODOS sus amigos leer? Quel livre avez-vous duré l'estimer que vous avez dû persuader TOUS vos amis de lire ?

Det var Emily L av Marguerite Duras.

That was Emily L by Duras.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp? Do you leave a book if you find it boring? If so, when do you give up? ¿Usted deja un libro si usted lo encuentra el agujerear? ¿Si es así cuándo usted da para arriba? Laissez-vous un livre si vous le trouvez être ennuyeux ? Si oui, quand donnez-vous vers le haut ?

Ja, det händer ibland, men inte särskilt ofta. I så fall ger jag upp efter en dryg tredjedel, kanske.

Yes, it happens, but not very often. In that case I give up after a third, maybe.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls? Which genre is over represented in your bookshelf, and which is not there at all? ¿Qué género es excedente representado en su estante, y cuál no hay en todos? Quel genre est excédent représenté dans votre étagère, et que n'y a-t-il pas du tout ?

Det är väl mest romaner av alla de slag, och litteraturvetenskap. Det som saknas totalt är väl naturvetenskap, reseskildringar och musik...

I’ve got mostly all kinds of novels, and books about literature. I’ve got no science, travel books or music...

11. Tre böcker som du finner oumbärliga? Three indispensable books? ¿Tres libros imprescindibles? Trois livres indispensables ?

Edith Södergrans samlade dikter, De besatta av A.S. Byatt, och... många böcker slåss om tredjeplatsen, vi säger... Torgny Lindgrens Pölsan.

The poems by Edith Södergran, Posession by A.S. Byatt, and... many books wants to be the third, let’s say... Hash by Torgny Lindgren. (And please, por favor amigas, try to find some English, French or Spanish translation of the Finnish/Swedish poet Edith Södergran! It should be possible, although it is very difficult to translate poetry in a way that preserves the original magic of the words. I’ll write something in the blog about her sometime...)

Bob says HELLO to his Fan Club

Hi girls, how are you all doing? I'm OK, but a little bored... You see, it's raining today... Il pleut et je ne veux pas sortir de la maison... Está nublado, hace vienta y va a llover toda el dia...


Well, I will stay in bed, how about that?
Ah, je suis très fatigué...
Voy a dormir... zzz...


God natt!
Good night!
Bon nuit!
Buenas noches!

Hey Dolly

Hey Dolly is the first novel by 20 year old Amanda Svensson. I have reviewed the book recently. This text is a little reflection on the novel, reviews by other people, and thoughts about my literary reviews in general. (Go to the comments for a short summary in English.)

Jag sitter här och läser recensioner. Av någon anledning fick jag för mig att jag ville kolla upp vad andra skrivit om boken jag senast recenserade - Amanda Svensson, Hey Dolly. Och oj, jag känner mig dum och trög som jag vet inte vad... När jag skrev min recension, så tyckte jag att det var den svåraste hittills, för att jag tyckte att jag inte riktigt begrep mig på den där Dolly. Samtidigt som det kändes som om jag borde göra det eftersom jag ändå är rätt så ung. Det var inte direkt hundra år sedan jag också var 18 år. Den första texten jag läste nu på eftermiddagen var skriven av en som tyckte ungefär som jag. Resten tyckte - bara med ett fåtal mindre invändningar här och var - att boken är i stort sett fantastisk. Det är "generationsroman" hit och "klockrent" dit... Och jag känner mig som ett UFO som var tvungen att skriva en så tveksam recension. En skrev så här om varför romanen är så bra: "på det hela taget översvämmas svenska romaner av jagsvaga, anorektiska och kärlekskranka unga kvinnor. Dolly är uppfriskande."

All denna läsning får mig att misstänka att om min roman ens har turen att bli publicerad, så kommer kritikerna att avsky den.

Ja, nu är min huvudperson inte anorektisk åtminstone, men kärlekskrank är hon förvisso. (Och inte skulle hon komma på tanken att hallucinera/dagdrömma om rockstjärnor med droger, eller att kalla gynekologen för "Hitlerhora" när denna inte förstår hennes känslor...) Dessutom är hon väl ofta rätt deppig och gnällig. Nu när jag sitter och läser vad andra skrivit om Hey Dolly (däribland en av mina lärare från Uppsala - jag brukar tänka på hennes drillning i att skriva PM ibland när jag recenserar – hon är i och för sig en hyperintelligent kvinna som man genast skulle få mindervärdeskomplex av om man försökte jämföra sig) så ser jag att de flesta tycker att Dolly är bra för att hon inte är ett "offer"... Fast det är väl inte huvudpersonen i min roman heller. Hoppas jag.

Jag undrar om det är bra att vara så instängd i sin egen lilla värld som jag är, när man ska recensera böcker...

Den recensent som tyckte nästan lite som jag, han reserverade sig dock med att han som man inte kunde förväntas begripa bättre. Borde jag kanske ha påpekat att jag som överromantisk bitterflata/gammal ungmö (om jag nu är en sådan; ibland tror jag det) inte kan förväntas begripa bättre när det handlar om ”slentriansex” (samt annat sex) med pojkvännen i badkaret, eller med andra pojkar någon annanstans... Å andra sidan har jag vid andra tillfällen konstaterat att jag inte alls lider av heterofobi i litteraturen, så där i allmänhet.

Men å andra sidan, sin egen värld är väl det enda man har att utgå från som recensent. Jag kan ju inte skriva att jag inte känner mig imponerad direkt (mer än bitvis), men att stora delar av resten av landets recensenter förmodligen är det. Fast just så borde man kanske skriva för att vara rättvis mot boken?! Att det förhåller sig så med andra skribenter, det visste jag ju för övrigt inte när jag skrev min recension. En aning om det hade jag nog. En liten UFO-aning om att livet kanske kan se ut ungefär så här för en hel del unga flickor.

Dolly påminde mig lite om de tjejerna i gymnasiet som av en eller annan anledning vägrade att ha studentmössa på sig när vi tog studenten, och istället hade tiaror, såna där silverglittrande plastgrunkor, och massor av svart smink...

Språkligt, så tyckte jag att boken ibland påminde om en del ”Sockerdricka-poesi” skriven av tonårstjejer; inte de dystra ”jag-skär-mig-i-armarna-och-ser-det-röda-blodet” -tjejerna, utan de som vill vara ”annorlunda” än dessa. Ett sätt är att man tar fasta på något kroppsligt; inte något så vardagligt som en arm eller ett ben, utan en mindre detalj, som näsvingar, tånaglar eller mungipa, och upprepar detta lite varstans i texten. Amanda Svenssons upprepade fixering vid skulderblad är ett exempel på detta. Ibland anas dock, befriande nog, en självironisk distans till det egna språket, men jag är inte helt säker hur djup denna insikt är.

För övrigt så känner jag mig fortfarande, efter ett år, som nybörjarrecensent. Tycker inte att jag alltid når fram till kärnan, eller disponerar texten tillräckligt bra. Nu är det förstås inte alls samma sak att skriva en bokrecension som att skriva ett PM om litteraturteori, men jag tror att jag ska fortsätta – i än högre grad – att tänka i de banorna. Framför allt handlar det i båda fallen om förmåga till kritisk reflektion, och att slå fast det väsentliga på begränsat utrymme.

Något jag är ”känd” för att ha svårt för...

My Loved Ones

Djuren som bor hemma hos mig:My darling Virus, who also goes by the names Viri-vir, Lilla trollet ("little troll"), Gullegurkan ("cutie cucumber"), Vildkatten ("the wild cat") and lots of other silly nicknames...

And here's Merlin...


Merlin!

Hey, amigas -- I give you BOB!



BOB bob BOB bob BOB bob BOB

BOB!













I'm not sure if you can tell by these pics that he is really huge, but I assure you, he is... il est vraiment très grand... A friend of mine came to visit yesterday, and she brought her beagle and a sheltie; they were like nothing beside him!

Fanny Ardant och Författare Utan Gränser

This is the Swedish translation of Lili’s meeting with the magnificent and truly wonderful Fanny Ardant. Her mission was not only to see and hear her at the closing ceremony at “Rencontres Auteurs Sans Frontières”, but to hand over a very special letter...

This translation is very literal and clumsy [sometimes I even left a few words out, but I plan to correct these errors – by asking someone! – as soon as possible]. For the beauty and true emotion of the text, please see Lili’s blog!

En modig och beslutsam fransk ung dam vid namn Lili, tog sig på kvällen lördagen den 13 april till avslutningsceremonin för evenemanget ”Rencontres Auteurs Sans Frontières”, där Fanny Ardant – denna underbara franska skådespelerska – var närvarande för att läsa Alabama Song av Gilles Leroy.

Lili var på plats, inte bara för att få se och höra henne i verkligheten, utan också för att överbringa ett brev som skrivits gemensamt av några unga kvinnor i Frankrike, Argentina, Taiwan, Spanien, Italien och Sverige (just det, moi!... fråga inte vad jag skrev, men det var deras idé och jag hängde på den...)

Det här är Lilis redogörelse för vad hon upplevde och hur hon överbringade La Lettre. Översättningen är gjord av mig. Den är mycket bokstavlig och klumpig – helt säkert någonstans rent felaktig, och på enstaka ställen har jag helt enkelt markerat med [...] då jag har hoppat över något ord, dock aldrig mer än ca en halv mening. Min franska är inte direkt på den MVG-nivå där den enligt betyget en gång var... men jag gjorde mitt bästa! För att få del av det fulla känslomässiga djupet och det vackra i redogörelsen, vänligen besök Lilis blogg där originaltexten står att läsa! (Där ser man även foton från tillfället. Den galopperande hästen som omnämns nedan syns verkligen vara gigantisk! Och brevet i hennes händer...)

”Mina Ardanter, mina läsare,

Jag kommer aldrig att finna ord för att beskriva troget nog hur jag kände när jag såg henne, när jag pratade med henne...

Det var efter hennes läsning av Alabama Song av Gilles Leroy (som innan Fanny Ardants ankomst hade berättat för oss om vilken enorm glädje han kände över att hans verk skulle läsas av en person som hon, och det förstår man). Och det var en omvälvande läsning, förkroppsligad, underbar... som ni vet.

Fanny Ardant var majestätisk på en estrad som badade i varmt ljus, vid den praktfulla dekoren [...]. Bakom henne en gigantisk staty av en häst i full galopp. Det är lika skrämmande som vackert.

Hon går upp på estraden, ursäktar sig i förväg om publiken skulle tycka att det blir för långt. Hon är vacker, det måste understrykas. Hon är undflyende från det ögonblick då hon dyker upp i salen till dess att hon går upp på estraden och sätter sig vid det lilla öppna bordet som låter en se hennes magnifika ben i svarta strumpbyxor. Kjolen är ganska kort – den är ovanför knäna när hon sitter ner, den är svart, som hennes top, och fluffig som en vindpust.

HON är majestätisk. Hon öppnar boken utan diskussion, utan avbrott mellan det som hon ska göra, den svindlande gestaltningen, och det övriga. Hon är viktig. Hon är där. Och ingenting undgår att påverkas av att hennes närvaro blir helig för alla och allt. Vakter, bronsstatyer och förgyllda tavlor inbegripna. Och ur tystnaden som faller som en ridå höjer sig hennes röst.

Den är allvarlig, den är resonerande, den blir varm, och dess djup förstärks av resonansen i rummet. [...] [D]en tränger sig fullständigt in i våra kroppar, i mitt hjärta. Den bemäktigar sig oss alla, vi är förhäxade. Fascinerade av denna röst, av denna kvinna, av denna förmåga till känslomässig vidd, denna uppenbarade och bländande hemliga kraft.

Vid ett tillfälle, i början av läsningen, tar hon av sig sina vackra svarta skor med skyhöga klackar. Jag vet inte hur det kommer sig... om en sko ramlade av och om hon därför bestämde sig för att ta av den andra också, eller om hon valde att ta av sig båda för att de var obekväma, eller om det var för att understryka gestaltningen ännu mer, för att ta hjälp av sin kropp – hela sin kropp – i läsningen av verket. Jag vet inte. Men gesten var vacker och tydlig.

Hon läste smekande, sjungande, plågat, satiriskt, klagande, smärtsamt, pikant, sensuellt och erotiskt; ja, i en mycket grovkornig passage. Och när hon läste slog hennes fötter takten, uttömmande, förstrött, uppmjukande resten. Hela hennes kropp var närvarande i varje ord i boken. Hennes axlar... hennes armar... hennes händer... Dessa händer som fängslar, som håller, som hänvisar – ännu mer eteriska –, till det osynliga som blir till påtaglig materia [...]. Och i hennes ansikte syntes glädje, sorg, bitterhet, lidande, svindel. Hennes så vackra ansikte... ett förkroppsligande av hjältars känslor och av ord.

Hon kom tillbaka tre gånger under applådernas dån. Sedan ingenting mer. Som om tre vore en oöverstiglig siffra tystnade alla applåderna abrupt. Hon stannade kvar i en liten alkov till vänster i salen. Där jag satt, fick tablån jag såg mig att tänka på en återförening mellan Olympens medlemmar. Fanny Ardant hedersmedlem.

Hennes dotter som satt bara två rader framför mig reste sig för att gå till henne. Jag reste mig också. Jag såg Fannys ansikte lysas upp vid åsynen av Joséphine. Hon förde händerna till hennes kinder och gav henne två stora pussar. Joséphine Truffaut drog inte ut på tiden, hon gick på en gång. Jag tvekade. Där var folk, viktigt folk. Gilles Leroy, hans förläggare, ett femtontal oidentifierade very important persons, och Patrick Poivre D’Arvor (presentatör från tidningen 20H). Jag gav mitt brev till en Monsieur som jag inte brydde mig ett dugg om, förutom att han satt på en ”reserverad” plats (alltså troligtvis VIP). Jag bad honom ge brevet till Fanny Ardant som var fem meter bort, och han lade det – tillsammans med ett annat oidentifierbart föremål som en man gav honom – på en bänk vid ingången till den famösa alkoven. Jag gick och pratade med en vakt, förtretad och stor i orden, och som jag tänkte intensivt på mina kära ardanter tog jag tillbaka mitt kuvert från den meningslösa bänken.

Jag ”vågade” gå tillbaka in i alkoven och jag gick rakt fram mot Fanny Ardant som tittade på mig när jag kom med den där blicken som är så... den där uppsynen som är så... det där leendet, de där ögonen... som vi känner igen så väl, samma Fanny som i filmerna, när hon ser någon komma (precis som i L’Ora di Punta!). Överraskad och leende. Ögonen lite smalnande, mystiska. Då jag förstod att hon såg mig var det försent att gå tillbaka (argh!), jag gav henne kuvertet och jag sa (jag vet inte genom vilket mirakel) ”Bonsoir... Bonsoir Fanny Ardant... det här är ett brev från era beundrarinnor i hela världen...” Jag blev då medveten – eftersom hon förstulet tittade bort mot fotografen som var i färd med att försöka ta ett kort på hela gänget (PPDA och Gilles Leroy inberäknade) – om att jag var inne på okänd mark, att jag kanske störde? Oops? Åh, ja, jag såg fotografen som väntade på sin bild!

Fanny vände sig till mig och upprepade: ”I hela världen!?!” Då återfick jag medvetandet och jag började bli mycket, mycket räddare (!!). ”Ja, jag hoppas att det kommer att... glädja er...” Hon ruskade på huvudet och log fortfarande, jag avlägsnade mig: ”Hej då...” Och då jag var tillräckligt långt borta tillät jag mig att andas ut och utstötte ett stort ”Puh! OH-MY-...”

När jag återfått förståndet kunde jag inte låta bli att föreviga ögonblicket då hon lekte med brevet – som jag hade lämnat öppet, och hon hade låtit handen glida in i kuvertet – medan hon talade. (Se på vårt brev vid hennes hjärta!!) Jag försäkrar er att jag inte grät.

Jag hade velat prata mer med henne, men brevet får ju göra det.

Jag har fortfarande fullt av stjärnor i blicken!

Av hela mitt Ardantiska hjärta, för er, och framför allt tack vare er!"

Lili, 14 april 2008 –

Merci beaucoup, Lili!