The Illusionist

Bonjour mes amies, j’ai lu un livre français – mais en traduction anglais – que j’ai beaucoup aimé: Le Rempart des Béguines. C’est une histoire d’amour lesbienne entre une jeune fille et la maîtresse de son père. This is not exactly a review but a collection of thoughts on the novel The Illusionist by Françoise Mallet-Joris. It is the story of a love affair between a young girl and her father’s 35-year-old mistress. It sounds very predictable that I like such a book, but I try to be fair in my analysis. Dark and stormy as the story is, I do like it – not every drama must have a happy ending to be enjoyable. (The text below is entirely in Swedish and it contains SPOILERS!)

Jag har nyss läst ut The Illusionist (Le Rempart des Béguines [1951]) av Françoise Mallet-Joris. Det är en fängslande berättelse om sextonåriga Hélène som bor med sin far, ambitiös lokalpolitiker som förbereder sig för det kommande valet. Hon är ensam för det mesta, extremt uttråkad i skolan, och har inte så mycket att roa sig eller sysselsätta sig med.

En dag får hon veta av sin pappa att han har en älskarinna. Han ber Hélène att ringa till kvinnan för att berätta att han inte kan komma den dagen – Hélène blir dock nyfiken och går för att överlämna meddelandet personligen.

Kvinnan, Tamara, har dåligt rykte i staden – det här är i början av 50-talet eller något tidigare, och den allmänna meningen är att en man i Hélènes pappas ställning inte bör visa sig offentligt med sin älskarinna, eller åtminstone inte utsätta sin unga dotter för hennes dåliga inflytande. Hélène tycker dock att Tamara, en trettiofemårig ryska, är mycket fascinerande – vacker, bohemisk, intelligent och hemlighetsfull. Snart träffas de en andra gång – på en privat tillställning dit pappan tar dem båda för att de officiellt ska mötas, och för att visa för folk att han inte anser sig ha någonting att dölja för någon. Hélène och Tamara byter inte många ord med varandra, men får några minuter på tu man hand medan de väntar på att bli hämtade av en bil. De gör upp att Hélène ska komma och hälsa på igen, vilket hon gör.

Tamara förför den unga Hélène utan några onödiga krusiduller redan tidigt i berättelsen. Hélène är fullkomligt förtrollad av henne och kan inte tänka på någonting annat. Någonting hon definitivt inte grubblar över är hur deras förhållande kan verka i omgivningens ögon. Hon inser att ett hemligt kärleksförhållande inte är socialt accepterat, men tycks fullkomligt ovetande om vad som brukar anses om homosexualitet. Hon är så ovetande om allt att hon för en tid tror att kyssar är Tamaras eget underbara påhitt...

Men det här är alls ingen solskenshistoria. Tvärt om. Deras förhållande är stormigt, minst sagt. Tamara avvisar allt som är sentimentalt och romantiskt; bara vid sällsynta tillfällen visar hon sig öm och tillgiven, vilket dock är nog för att Hélène ska tro att Tamara känner äkta kärlek för henne. Runt tio år tidigare blev Tamara grymt sviken av en annan kvinna som hon levde ihop med – hon blev lämnad för en man – och det har satt djupa spår i henne; exakt hur djupa inser man inte förrän mot slutet. Det är dock inte enbart detta som gör att Tamara framstår som hård och kall – rentav grym. Det finns otvivelaktigt ett sadistiskt drag i hennes personlighet, vilket Mallet-Joris inte väjer för att skildra. Det får måhända läsaren att rygga tillbaka, men minskar inte Hélènes kärlek

Detta till trots – temat/strukturen fascinerar mig. Terry Castle, som har skrivit en introduktion till boken, inordnar den i den franska ”lesbiska” traditionen och ser den som en ättling i rakt nedstigande led till Laclos, Diderot, Marquis de Sade, Balzac, Gautier, Baudelaire, Zola, Maupassant, Proust, Sartre, Genet och Colette, och detta må vara riktigt, traditionen kommer man väl inte ifrån – jag ser dock ett annat intressant mönster. Inte genetiskt kanske, men ändock: Ungdomen och den Äldre kvinnan, kort sagt, ”Mrs Robinson-temat”. Tamara som typ är långtifrån ensam i sitt slag. Hon finns i åtskilliga böcker och filmer – kvinnan som är stark, självsäker och oåtkomlig, majestätisk, kall och distanserad, men ändå med en egenskap som gör henne tilldragande, det faktum att "det brinner en flammande eld bakom hennes strikta elegans"... Ibland är denna kvinna bara en illusion, en fiktion – i mina dikter tror jag att hon är till stora delar en illusion – men vad är det då som inger viljan att skapa den fiktionen? Min Adriana, till exempel; vid det här laget har jag läst och sett många paralleller till henne, men innan dess? Nu talar jag inte bara om den lesbiska relationen, eller förhållanden med åldersskillnad. När jag såg Mandomsprovet häpnade jag över att mrs Robinson på många sätt var så lik Adriana.

I intervjun ”25 år senare” som följer på dvd:n tycker jag att mrs Robinson avfärdas lite för lättvindigt, liksom Terry Castle avfärdar Tamara som elak, inte bara en förförerska utan även förstörerska. Sant; jag tilltalas inte av hennes brutalitet och lögner, och hon kanske krossar Hélènes hjärta – men hennes handlande styrs inte enbart av egoism, utan av nödvändighet. Dramat styrs av sina egna regler. Så är det ju nästan alltid; konflikten mellan passion och förnuft bäddar, realistiskt sett, för någon form av katastrof. Kärleken är inte alltid mild och vacker i de fall där den inte har några självklara ramar. Hélène är en skolflicka, Tamara lever på sitt utseende och sin förmåga att slå blå dunster i ögonen på män (Castle kallar henne bisexuell; det är att övertolka hennes förhållande till män, när man betänker hur hennes förhållande till män och kvinnor beskrivs); de skulle snart nog leva på gatan. Tamara väljer att offra deras personliga lycka för materiellt välstånd. Hon är knappast den första som resonerat så. Det beror ju helt på omständigheterna. För Stella och Marianne, däremot, är situationen en annan. Stella är bättre rustad för verkligheten än Hélène (skolan hon går i är det inte mycket bevänt med; en ung dam går ju i skolan bara i väntan på äktenskap...), och Marianne är självförsörjande. Så har jag också kritiserats för att skriva allt för idylliskt och friktionsfritt om dessa två... Marianne, förresten, är inte riktigt samma typ. Det vill säga – på ytan är hon kanske det, i Stellas ögon, särskilt i början, är hon det definitivt. Stella ser henne som lysande, magnifik. I verkligheten är hon velig, rädd och ganska passiv – långtifrån att vara lika drivande som Tamara. Det vet jag, och även läsarna, eftersom jag skriver delar av berättelsen ur hennes perspektiv. Men då kan man undra vad som skulle hända med kvinnor som madame Dalleray, mrs Robinson, Tamara, grevinnan de Blayac, för att nämna några, om historien berättades ur deras perspektiv?

Jag känner att det finns mer att säga om detta, men jag kan inte riktigt samla tankarna. Frågetecknen som hopas i mitt huvud är kanske mer av privat än litterär natur? (Även om jag känner vaga kopplingar till vissa frågeställningar i min uppsats...)

En intressant sak med boken är att Françoise Mallet-Joris skrev den vid nitton års ålder. Vad som är ännu mer beundransvärt är att den inte blev en ”one hit wonder” utan början på en lång och framgångsrik författarkarriär. Det finns en viss slags böcker som får mig att undra vad jag egentligen har att komma med.

Ytterligare något att notera om Terry Castles introduktion: Varför över huvud taget skriva en introduktion? Jag var visserligen klok nog att inte läsa den förrän jag hade läst ut boken, och det är ju vars och ens val att hoppa över sådant, men jag skulle hellre föredra en efterskrift. Introduktioner kan vara bra att ha till vetenskapliga och teoretiska verk, men till en roman? Naturligtvis kan det vara både intressant, lärorikt och upplysande att få en litteraturvetares syn på det hela, men det förtar en stor del av läsupplevelsen. Inte nog med att man får en resumé av romanens viktigaste händelser, de tolkas och värderas också. Kort sagt berättas för läsaren hur romanen ska uppfattas. T ex att historien visserligen är ”hot”, men ingenstans finns någon positiv uppfattning av lesbisk kärlek eller feministiskt medvetenhet, eller ”any residual notion that Women are Somehow Better. Most of the time they seem Much Worse.” Eh? Jag var inte medveten om att “feministisk” innebär att kvinnor ska framställas som bättre än män? Jag finner på flera ställen en ganska tydlig kritik av den tidens kvinnosyn och samhällsklimat i stort. Castles formulering antyder också att lesbiskhet skulle vara ett ställningstagande genom att aktivt välja bort män för att kvinnor är mycket bättre (på vilket sätt då?). Tamara tycker faktiskt att kvinnor är bättre än män, men bara av den enkla anledningen att det är kvinnor hon blir förälskad i och attraherad av, vilket knappast kan kallas ett val. När hon gifter sig, så väljer hon inte sin gode vän Max, utan en välbärgad man – män är alltså bättre än kvinnor ur ekonomiskt perspektiv. Blir Tamara ”Much Worse” för att hon, vilket i alla fall den fattige konstnären Max har full förståelse för, gifter sig för pengar? (Angående Hélène skulle man i femtiotalets anda kunna anta att hon ”blir” lesbisk genom att Tamara ägnar sig åt ”förförelse av minderårig.” Tamara har förstört henne så att hon gråtande avvisar Max försök att kyssa henne. Men man skulle också kunna anta att hon låter sig förföras genom att hon är attraherad av Tamara, det vill säga att det är Tamara som får henne att inse att hon är lesbisk, eller bisexuell – vilket hon förstås skulle kunna vara; historien förtäljer ju inte vad som händer sedan. Castle antyder dock att Hélène, i likhet med en skolkamrat till Castle, kommer att få ett komplicerat liv där hon kämpar mot att inte behandla andra unga tjejer så som hon själv blivit behandlad. Detta är komplexa frågor som sträcker sig bortom själva romanens räckvidd!) Och angående den bristande positiva synen på lesbisk kärlek. Måste lesbisk kärlek alltid porträtteras som ”wholesome or redemptive or [...] amused”? Om berättelsen hade handlat om en man och en kvinna, vad hade man då tyckt om författarens ”view on heterosexual love”? Kan man undra.

Det kan ju vara så att jag har fel, men medan jag läste boken tänkte jag på hur relativt lättsamt och oproblematiskt själva lesbiskheten skildrades (de två personer som får veta om förhållandet, Tamaras vän och fd älskare Max – som har fixat hennes bostad åt henne – och Hélènes pappas gode vän – som hon går till för att hon behöver någon att be om råd – tar det inte särskilt allvarligt) gentemot både senare men framför allt tidigare romaner. Hélène tänker aldrig på sig själv som lesbisk, bara som förälskad. Vid ett tillfälle reflekterar hon över att det inte var så konstigt att ingen misstänkte något, eftersom folk flest antog att homosexualitet är något degenererat och perverst som syns på en person vid första anblicken. Just detta antagande som speglas i mycket av den tidiga litteraturen. Mallet-Joris går emot detta – de drag av ”manhaftighet” som Tamara uppvisar yttrar sig främst genom uppträdande och brott mot sociala regler, ett manligt privilegium, och är knappast i nivå med stackars Stephen Gordon – på ett sätt som många av hennes föregångar som Castle nämner verkligen inte gör. Trots romanens många mörka sidor skulle jag gott kunna tänka mig att den verkade positivt snarare än avskräckande på många läsare. Trots allt är det ingen som dör, blir galen (låt vara att Hélène får scharlakansfeber och yrar) eller mördar i slutet.

Angel

This is a review of Angel by François Ozon. Angel is an aspiring writer who dreams of luxury and fame. Her dreams come true... The colourful movie, quite in the style of 8 femmes, is about fantasy, creative imagination and unyielding ambition. Angel bears some resemblance to a certain Scarlet O’Hara, as well as to Jenny in The L-word... The movie has had some bad reviews – the critics don’t seem to appreciate Ozon’s tecnique and ambition – but here’s one that agrees with my analysis. (Also, Charlotte Rampling is in this movie, if only as supporting actress – her performance as the publisher’s wife is well worth noticing!)

Jag ser rätt mycket film nu för tiden, eftersom jag hyr den via Lovefilm. Här kommer en liten recension av en film jag nyligen har sett – Hennes envisa hjärta (originaltitel: Angel) av François Ozon.

Filmen handlar om Angel Deverell som växer upp i en liten engelsk by i slutet av 1800-talet. Hon har dessa ambitioner med sitt liv: 1) komma bort från byn och 2) bli rik och berömd. Detta tänker hon lyckas med genom att bli författare.

Ha, lycka till med det, kan man ju säga... men faktum är att jo, en dag får Angel ett brev där det står: ”Vi har den stora glädjen att meddela er att vi har för avsikt att ge ut...” , och i och med detta börjar hennes nya liv. Skildringen av hennes författarskap är ganska, hm, lustig. Hon läser aldrig böcker själv, den enda författare hon gillar är Shakespeare, ”utom då han försöker vara rolig”... och när förläggaren vänligt påpekar att hon bör ändra lite småsaker i sitt manus, tex att man inte behöver korkskruv när man öppnar champagneflaskor, så vägrar hon att ändra ett enda kommatecken i sitt mästerverk... då förstår man, om inte förr, hur höga tankar Angel har om sig själv. Hennes produktionstakt är dessutom helt galen ...

Fånig svensk titel, kan man tycka, ändå passande utifrån huvudpersonen. Angel är barnslig, fåfäng, högfärdig och dramatisk, men också ambitiös och envis, generös – när hon väl når framgång delar hon gärna med sig. Man blir irriterad på henne, men ganska fängslad också. Hon är helt enkelt en ung kvinna som tar för sig av livet, som tycker att hon har rätt till att leva det liv hon vill. Någon annan har kallat detta ”överspel till 100%”, men då har denne inte lagt märke till hur de andra personerna i filmen reagerar på Angel. Tex Charlotte Rampling i birollen som "förläggarens fru" speglar väl dessa ambivalenta känslor inför Angel som man kan få när man ser filmen. (Jag menar alltså att allting är högst medvetet gjort!) Titeln skulle också kunna syfta på Nora, den lesbiska poeten som istället för att satsa på en egen karriär ger den självhävdande Angel all sin tid och kraft, medan Angel blir förälskad i Noras bror, konstnären Esmé, missförstådd av kritikerna med populär hos kvinnorna.

Filmer av François Ozon är alltid intressanta, många tycks anse att filmtekniken (tex bil- och droskscenerna med tydliga kulisser!) i den här filmen är fånig, men det går mycket bra att inkorporera dessa i berättelsen och se ett syfte med dem. Se särskilt de sista sekunderna av slutscenen! Där sätts plötsligt en stor del av handlingen i ett nytt ljus. Jämförelsen med kiosklitteratur i en recension jag nyss läste (”vill du se en film som hela tiden gränsar till "kiosklitteratur" så det filmen för dig”) är relevant; det beror på att det i stort sett är kiosklitteratur som Angel skriver – och hon tar sig själv på stort allvar, men filmen har något drag av parodi, med en ironisk och allvarlig underton. Detta är ett kostymdrama men också ett drama om konstnärskap ur flera vinklar. Vad innebär det att skapa något? Vem bestämmer vad som är god konst? Finns det fler än ett sätt att skapa något? Hur mycket är värt att offra för konsten/kärleken? Jag är visserligen inte helt säker på att Angels nästan maniska flöde av gudomlig och oupphörlig inspiration är helt trovärdigt; de flesta som skriver har säkert något att invända mot skildringen av författarskap. Å andra sidan kan man tänka sig att denna överdrift är avsiktlig; man kan känna igen sig bitvis i det, och hela Angel som person är överdriven. Filmen är dessutom, genom färger i miljöer och kostymer, en njutning för ögat, och någonting i stilen påminner om Ozons 8 kvinnor. Jag kan nog förstå varför det kan vara svårt att gilla den här filmen, men ändå, jag tyckte att det fanns någonting med den som var tilltalande.

... Efter att jag skrev detta var jag tvungen att söka lite bekräftelse/mothugg. Här är en recensent som inte alls gillar filmen:

http://www.filmtipset.se/recension/10393/hennes-envisa-hjarta.html

och

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=235&a=425022

här är en som tycker som jag.

http://www.svd.se/kulturnoje/film/artikel_1328313.svd?voted=1227635951134

och

http://european-films.net/content/view/625/118/

(På RecenRecen har jag publicerat en något modifierad version av samma text)

Snö

I wrote a short story recently that I call What does snow feel like? It is about a man who has never seen snow in real life, only in pictures, and he has read books about it. To him, snow seems mysterious and wonderful. He thinks about it, what it feels like, what it smells like; he knows that it's very cold, but how cold exactly -- could he ever imagine? Is it even possible to imagine something one doesn't know?.. The story is here (it's kind of a writing competition), but -- je suis désolée, mes amies, le petit conte est en suédois...

Jag har "publicerat" en novell på "Kapitel 1" (http://www.kapitel1.se/), där man kan lägga ut sina texter i hopp om att få många läsare och många positiva kommentarer. Blir man den mest populära författaren, så kan man få ett kontrakt hos Piratförlaget...

Då tänkte jag att hm, varför inte, jag kan ju alltid försöka...

Den korta berättelsen, som är nyskriven, heter Hur känns snö?, och den finns att läsa HÄR.

Änklingen av Ray Kluun

This is my extended and unofficial review of The Widower by Dutch writer Ray Kluun. The book is the sequel of his autobiographical novel Love Life. (The main character is called Dan in the English translations, but I know him as Sten.) I reviewed Love Life a year ago, and didn’t like it very much – unlike most people, who seemed to love it. (OK, the death of a young woman is a tragedy, but that doesn’t make Kluun a good writer. OK, Kluun is very honest about his sex life, but that doesn’t make him a good writer.) It is about Dan and his wife Carmen, who has cancer. During all of their marriage Dan has been notoriously unfaithful, and this doesn’t stop because his wife is dying – if anything, it becomes worse. And Dan meets Rose, who is the first woman, beside his wife, that he has ever felt a connection to. But in The Widower, he tries to push Rose away, because (obviously) he’s scared of the emotions. He takes comfort in drinking, drugs and young women (Dan: “It feels like being in a Jackie Collins-novel” – that sums it up pretty well...). But then he starts thinking about his little daughter, and takes her to Australia to get away from his wild life. And after a long road trip with the adorable little girl, he starts to see the light in a Coelho-kind of way. The Widower is an uninteresting book, and I suggest you don’t read it.

Änklingen är uppföljaren till Ray Kluuns självbiografiska debut En sorts kärlek om den ständigt otrogne festprissen Sten vars fru Carmen dör i bröstcancer. Här får man veta ”vad som hände sedan”, något som visserligen har framkommit i intervjuer efter debuten, men varför inte fortsätta ett tag på framgångsvågen?

Innan Carmen dog lovade han henne att ta väl hand om dottern Luna. Änklingen handlar till stor del om hur Sten försöker uppfylla det löftet. Det handlar också om hans försök att inte bli för känslomässigt involverad med Rose, älskarinnan som stod vid hans sida under Carmens sjukdomstid. I början tar han dock många pauser från både Luna, Rose och jobbet, och fyller istället livet med alkohol, droger och inte minst unga tjejer. De är ganska fåraktiga och liknar varandra allihop (en heter Natasha, bekant från första boken, resten kallar han för ”Dollykloner” – Dolly I, Dolly II, Dolly III...), men vad gör det, när de i alla fall är lika sexhungriga som han själv. Efter knappt en tredjedel känns det som om romanen redan har pågått allt för länge.

Efter en (mycket målande beskriven) sex- och knarkresa till Ibiza till åker Sten till Australien med Luna. Där rullar de fram i en liten stekhet husbil mil efter mil genom det enorma landet, på jakt efter... ja, insikt, kanske? Försoning, förlåtelse? I andra delen av boken finns inte en enda kvinna inom räckhåll, och Sten tvingas tänka på andra saker, eller i alla fall försöka. När det inte är turistsäsong är Australien tydligen rätt ödsligt. Australien beskrivs som ett mycket märkligt land. Å ena sidan är allt som är roligt i Holland förbjudet där. Å andra sidan är australiensarna som glada förvuxna barn, så det är rätt kul ändå. Sista halvan av boken består av scener som ibland är ganska gulliga, men det gör tyvärr inte berättelsen bättre. Den är förfärligt övertydlig – Kluun har inte särskilt stort förtroende för läsarens förmåga att dra egna slutsatser. Kluun brer på med gulligheter; vissa scener känns visserligen mysiga och ganska rörande, men i längden blir det hela alltför sockersött. Slutet är rent av nästan outhärdligt – jag frestas att börja plädera för att drömmar med budskap borde förbjudas i romaner!

Något jag aldrig har begripit är att Kluun inte bara anger källor till citat och allusioner (något som annars vanligen förekommer på ett försättsblad eller efter sista kapitlet, i de fall då citaten är omfattande), utan att han faktiskt förklarar dem i fotnoter. Det känns som om han har missat något rätt väsentligt där... tur att de flesta författare inte känner behov av att förklara varenda ord i detalj! En fördel gentemot förra boken är att Änklingen inte innehåller lika många faktarutor med bakgrundsinformation om personer och platser. En lustig detalj är att boken inleds med inte bara en prolog utan en resumé bestående av utdrag ur En sorts kärlek. Precis som när en teveserie inleds med ”Detta har hänt” och några snabba tillbakablickar...

Kluun har fått utstå både kritik för sitt agerande som det beskrevs i En sorts kärlek och beröm för sin ärlighet. Angående berömmet: nej, jag förstår inte vad det är som fått vissa recensenter att gråta floder. Angående kritiken: jag har sagt det förr – ja, det är sånt som händer då man skriver ”verklighetsbaserade” böcker. Men faktum är att det finns en mängd mycket bättre böcker med huvudpersoner som är mycket mer osympatiska än Sten. Varför måste man moralisera över ämnet och författaren? Det är inte ämnet i sig, eller antalet detaljerade sexscener, som är intressant eller ointressant, utan hur författaren hanterar sitt stoff. Jämför t ex med Cybele av Joyce Carol Oates – den handlar också till stor del om en man och hans sexliv, skillnaden är att Oates är en bättre författare. Eller läs Luder av Helen Walsh. Ray Kluuns otaliga sexscener är nog snarare ett försäljningsknep än ett viktigt tillskott till handlingen. Det, och så det faktum att hans liv förmodligen såg ut just så (även om han i efterskriften anger från vilken bok han har inhämtat sin kunskap om bruket av kokain – så han vill tydligen inte att man ska se allting som ”sanning” ändå...). Men något har gjort Kluun ganska populär. Det kanske är blandningen av influenser från Jackie Collins och Paolo Coelho som gör det, och skvallertidningsaktig fascination inför den verklighetsbaserade litteraturen. Av någon anledning är ju dokumentärromaner, faktion, m.m. väldigt populärt, det är inte ovanligt att folk hävdar att de inte är intresserade av att läsa och inte blir engagerade av böcker om det de läser inte är ”verklighet”. (Sten på Ibiza: ”Det känns som om jag har hamnat i en roman av Jackie Collins” – ja, faktiskt. Och det kanske säger en del om vilken målgrupp Kluun riktar sig till. Uppriktigt sagt – jag läste någon Collins-bok i högstadiet, sedan gick jag vidare till andra böcker... Jag glömde nog bort upplevelsen, bortsett från att jag inte var vidare intresserad av att läsa mer (och återigen, det var inte en fråga om prydhet – jag läste trots allt Sandemo och Auel i ännu ett par år). Jag läste dock mer under C-kursen i littvet, då jag valde att läsa 5 poäng populärlitteratur. Lady Boss stod på listan. Då häpnade jag över vilken mängd kukar, fittor och knull det går att klämma in på en och samma boksida. Kluun är nästan lika duktig. Och den här recensenten är kanske för lesbisk för att vilja se världen genom Stens könsorgan... Angående Coelho, så kan jag bara säga att jag hade stora förväntningar på den så omtalade Alkemisten – efteråt satt jag som ett levande frågetecken – visst kan jag förstå att budskapet kan verka tilltalande, men så märkvärdigt är det faktiskt inte! Sten i Australien: ”Har jag läst för mycket Paulo Coelho?” Svar: ja.)

Änklingen kan nog vara läsvärd för den som älskade En sorts kärlek. Den som inte gjorde det, eller som inte har läst den, kan lika gärna låta bli uppföljaren.

Å andra sidan skulle det inte förvåna mig om det dyker upp en tredje bok om Sten och hans sexliv.

Fler recensioner av Änklingen:

Inte så positiv

Väldigt positiv

Ganska positiv

Halvpositiv

Les Châteaux de sable

This is just another attempt at translating a Mireille Mathieu song to Swedish. I chose this one because... for some reason I just liked it. It’s such a sweet chanson!

Les Châteaux de sable

(P. A. Dousset/P. Carli)

Les châteaux de sable
Meurent avec l’été
La chanson des vagues
Je dois l’oublier.
Le soleil lui-même est déjà bien loin
Et de nos je t’aimes
Il ne reste rien.

Larmes d’automne et pluie de chagrin
L’orage tonne quelque part au loin.
Tommbent les feiulles sur le parc désert
Mon coeur s’endeuille.
J’ai peur de l’hiver.

Les châteaux de sable
Meurent avec l’été
La chanson des vagues
Je dois l’oublier.

Tout est fragile au ciel de Juillet.
C’est si facile de croire à l’été.
J’ai tant de peine depuis mon retour
Tu vois je t’aime
Je t’aime toujours

Les châteaux de sable
Meurent avec l’été
La chanson des vagues
Je dois l’oublier.
Le soleil lui-même est déjà bien loin
Et de nos je t’aimes
Il ne reste rien.

Ja, som vanligt finns det väl inget syfte med det förutom mitt eget nöje och språkträning. Förresten kanske det redan finns en svensk version av den här sången! Det är ju inte alls omöjligt... Nåja, så här gick jag till väga med min översättning.

Sandslotten/Slotten av sand
Dör med sommaren
Vågornas sång
Jag måste glömma den
Solen själv är redan mycket långt borta
Och av våra jag älskar dig
Finns ingenting kvar
Hösttårar/tårar av höst och regn av sorg
Oväder/storm dundrar/dånar någonstans i fjärran/långt borta
Faller löven på den övergivna parken
Mitt hjärta försänks i sorg
Jag är rädd för vintern
Sandslotten, etc...
Allt är skört/ömtåligt under julihimlen
Det är så lätt att tro på sommaren
Jag har så mycket sorg sedan min återkomst/hemkomst/återresa
Du ser jag älskar dig
Jag älskar dig alltid

Ja, och nu börjar då det roliga... det går ju liksom inte att sjunga ”sandslotten” på samma sätt som ”les chateux de sable”... och så ska det rimma lite... så det blir ett riktigt trixande! Jag är kanske inte helt nöjd med alla lösningar, särskilt inte början/refrängen... men...

Sandslotten

(P. A. Dousset/P. Carli/L. Sandberg)

Slotten där i sanden
dör med sommaren
vågors sång mot stranden –
jag måste glömma den.
Solen själv är redan nu försvunnen så långt bort
och allt vårt ”jag älskar dig”
varade så kort.

Tårar av höst och sorgfyllda regn
I fjärran hörs storm, och parken är stängd.
Snabbt rasar löven, för stormen är svår
och mitt hjärta fruktar
för vintern i år.

Slotten där i sanden
dör med sommaren
vågors sång mot stranden –
jag måste glömma den.

Allt var så skört, fastän himmelsblått
det var så lätt att tro allt om gott
Sedan jag reste är allting så trist;
jag älskar dig faktiskt,
jag älskar dig visst.

Slotten där i sanden
dör med sommaren
vågors sång mot stranden –
jag måste glömma den.

Här kan man höra sången!

Attention everyone!

Information to my fellow Swedes about Fanny Ardant on Swedish television tonight! That doesn't happen too often... (how about a movie some time that I haven't seen many times already?!)

Okej, jag viker av något från litteraturtemat med följande information:

Filmen 8 kvinnor (8 femmes, Francois Ozon, 2002) på SVT 2 ikväll klockan 21.05.

Den är mycket sevärd, inte bara för att man får se en rödklädd Fanny Ardant sjunga.



Pierrette!

Senast lästa böcker

To my amigas who doesn't speak Swedish: this is, again, a discussion about novels - starting with one of my favourite authors, Joyce Carol Oates. I admire her way of writing, her way of portraying interesting characters, interesting yet ordinary lives; her ability to seduce the reader to enter into the world she writes about... I also mention a book I recently reviewed; an interesting piece of history lesson at best, but rather boring as a novel. However fond I am of reading about age gap relationships, the author manage to make the love story in this book completely dull... The next book to be discussed is written by the Swedish lesbian writer Mian Lodalen. I make some reflections upon the style of writing and the importance of "lesbian chick lit" v/s literary quality v/s the different taste of different readers... I also mention different reactions shown to me recently on the novels Hey Dolly and Before I Die, previously discussed in the blog. Next book on my reading list: War and Peace by Tolstoy! (Feel free to translate this text by e.g. Language Tools, but be aware that the translation will neither be accurate nor reflect my style of writing in Swedish..!)

Jag läste ut Cybele av Joyce Carol Oates här om dagen. Edwin Locke, en medelålders man med fru och barn och välbetalt jobb drabbas plötsligt av förälskelse. Han är för första gången kär i någon annan än sin fru, varpå han inser att han aldrig har levt på riktigt, att livet är så mycket mer än vad han hittills har trott... Den underbara Cathleen Diel är själv gift, men han är övertygad om att hon är allt han någonsin drömt om. Fast så blir det inte. Hon visar sig vara mindre underbar än han trott, uppvisar svartsjuka, krav, oattraktiv osäkerhet... Så möter han den unga, äventyrliga, ohämmade Risa, som tycks vara svaret på alla hans frågor... allt medan hustrun blir mer och mer jobbig, sönerna mer och mer distanserade, livet allt mer futtigt... Edwin Locke hamnar snart i en nedåtgående spiral av intensiva förhållanden och desperat sökande efter liv. I själva verket ter sig hans tillvaro allt mer absurd, surrealistisk, katastrofal.

Det här var en bra bok. Även om jag inte kan relatera direkt till huvudpersonen, så är det något med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Hennes sätt att gå in i sina karaktärer skapar en intensitet i texten som gör att jag sugs in i den trots att det som händer ligger långt utanför min verklighet. Romanen handlar inte egentligen om att vara missnöjd och besviken, bryta upp och söka efter något bättre... för missnöjet är så djupt att någonting slår slint; varenda vändning och nytändning är inte mer än en tillfällig frist, i själva verket leder vägen bara djupare nedåt. Samtidigt skymtar andra människor förbi som kanske inte heller är så lyckliga som de ger sken av... och åter andra som kanske faktiskt är just det, som inte förstår och inte kan förstå det som händer med den här mannens värld. (Det är nästan lite American Beauty över det hela. Eller det är väl snarare lite JCO över American Beauty...) Jag har inte läst så jättemånga böcker av Oates (sex stycken är mycket lite räknat i procent av hela hennes produktion...) men är fullt införstådd med att hon är en bra, bra författare.

Det är inte så lätt alla gånger att tala om böcker. Svårt att sätta fingret på vad det är i den stora massan av ord -- rent ytligt är det ju omöjligt att urskilja; den ena boken är den andra exakt lik, i det att de innehåller samma bokstäver -- men det handlar om den svårdefinierade "tonen". Jag är rädd att jag om inte sågade så i alla fall hackade på min senaste recensionsbok Frostnupen av CA Eriksson. Den är intressant i detaljerna -- man anar omfattande research! -- och idéerna som bär upp det hela är sympatiska (mot intolerans, hyckleri och sociala orättvisor, vikten av utbildning, respekt för sina medmänniskor, kvinnors rätt till jämlikhet...), men ändå ger romanen mest intryck av historielektion. På något sätt. Författaren lyckas göra kärlekshistorien fullständigt ospännande, trots mina omedelbara associationer till Dunungen... Jag vet inte om det kanske är orättvist att jämföra med Selma Lagerlöf, men å andra sidan, varför inte?

Nyligen lånade jag ut Hey Dolly till en av mina systrar, med tanken att hon (i och med att hon är närmare Dolly i ålder, dessutom ganska olik mig som person) skulle uppskatta boken mer än jag gjorde. Jag kan fortfarande inte riktigt begripa det fina i kråksången i den till skyarna höjda boken (som jag talade om här). Nu visade det sig att min syster inte heller gillade boken något vidare. Hon förstår sig inte på Dolly mer än vad jag gör: ”Alltså, ibland är det väl lite kul sådär, men hon är ju fan skitdryg. Vad håller hon på med, liksom? Och ibland förstår jag inte när hon hallucinerar och när hon inte gör det. Det är väl inte meningen att det ska vara en vuxenbok? Om jag hade varit femton hade jag kanske tyckt att den var bra, men nu... Fast den är ju kort och väldigt lättläst, så jag ska väl läsa ut den.” Ungefär så lät min systers omdöme. Det tyckte jag var ganska intressant.

Efter Oates började jag på Mian Lodalens Trekant. Jag lånade den samtidigt med Oates, i tanken att jag dels behövde något riktigt bra (Oates och Tolstoj – ska börja på Krig och fred snart) och dels något... riktigt lesbiskt... att läsa helt kravlöst som motvikt till alla mer eller mindre ointressanta recensionsböcker jag har plöjt på sistone. (Jag har nämligen inte läst mycket alls den senaste tiden.) Nu var det några år sedan jag läste Lodalens romandebut Smulklubbens skamlösa systrar; jag kom ihåg att jag inte blev överdrivet imponerad av den, men inte så mycket mer. Nu kommer jag ihåg lite mer, kanske. Jag bara suckar och rynkar pannan. Lite lätt misslynt. Det var visserligen ett bra tag sedan jag läste QX också, men jag vill minnas att jag alltid gillade Mian Lodalen som krönikör. Så jag vill ju gärna gilla hennes böcker också. Och jag vill inte vara en litteratursnobb direkt. Jag inser i teorin värdet av lesbisk ”chick lit” – det var ju också därför jag valde boken.

Men ändå... Ja, till att börja med finns det rent formella saker som jag med mina ”responsögon” slår ner på; inkonsekvenser i texten, i handlingen, som gör ett ologiskt intryck. (Jag vill gratulera dem bland mina klasskompisar som eventuellt läser min blogg till att skriva bättre än Mian Lodalen.) Språket – det är i och för sig mer subjektivt huruvida man gillar det eller inte, hennes sätt att skriva. Gillar personligen inte regelmässigt utelämnande av subjekt. Är heller inte förtjust i ordlekar som övertydligt poängteras genom ett ”he he” inom parentes. Det är sådana saker som gör att jag hakar upp mig under läsningen, men jag vet ju att många uppskattar böcker i den stilen som gör att de beskrivs med ord som t ex ”rapp, rolig, dråplig och uppkäftig”. Ja, och sedan är det då själva berättelsen. Visserligen tror jag att det är medvetet, men det känns ändå som väldigt mycket överdrifter och generaliseringar ibland. Samtidigt tror jag att det i viss mån är ganska realistiskt skildrat – det är kanske mest det att jag tenderar att vara för allvarlig och överdriva åt andra hållet. Exempelvis den inledande tevedebatten, där de heterosexuella ”experterna” på homosexualitet (en psykolog, en biolog och en präst) framställs som skrikande galningar, särskilt prästen. I min roman får även de ”galna” åsikterna både uttryckas och bemötas lugnt och sansat. Men det kanske man också kan resa invändningar mot. Och så är det sex. Förstås. Och nu menar jag inte att jag har invändningar mot explicita sexscener i litteratur, men... Ja, jag vet inte – det kanske är realistiskt i någon mån, men jag får en känsla av total avromantisering som gör allt ”sexprat” lika ointressant som en ultraheterosexuell tegelstensroman av Jackie Collins. Men, återigen, det är väl en fråga om tycke och smak; det finns ju folk som gillar Jackie Collins. (Och det handlar väl återigen mer om själva sättet att skriva, om ”tonen”, än det faktiska innehållet. När det gäller utpräglad "flatlitteratur" räknar jag Sarah Waters till en av mina favoritförfattare; hon skriver bra. Men kan väl inte anses ha samma "nobelpriskvalitet" som Oates. Men vissa författare gillar man, andra gillar man inte! Om Mian Lodalen hade skrivit Tipping the velvet... eller om Sarah Waters hade skrivit Trekant..?) Boken bär väl också ett visst budskap om jämlikhet, respekt, rättigheter och så vidare... Jag förnekar inte heller att jag drar på munnen eller till och med småfnissar ibland.

Och i mitten av romanen drabbas jag av oväntat stark sympati för huvudpersonen My. Någonting som är mycket bra med hennes och Bobs förhållande, tänker hon, är att de kan vara tysta tillsammans. Bob kräver inte ständiga svar på frågan ”vad tänker du på?”, och My slipper förklara och försvara sitt svar: ”ingenting”. ”När jag höll mina tankar för mig själv orerade Bob aldrig: du är som en karljävel – förbannade mutist – tala med mig! Antagligen därför att Bob var likadan själv. [...] Det handlade inte om att jag inte ville delge Bob mitt innersta. Den pinsamma sanningen var att min hjärna för det mesta var blank. [...] Det är bara en massa ostrukturerade tankar som far omkring och de handlar inte om någonting och skulle därför vara omöjliga att delge någon annan med mindre än att jag skulle bli tvungen att sätta i dager hur ointressant jag i själva verket är” (s. 141).

Här känner jag för första gången att My och jag har något gemensamt. Och någonting vill man ju ändå känna för huvudpersonen i en bok man läser.

Något mer om bokdiskussioner. Nyligen träffade jag en tolvåring och hennes mamma. Mamman letade böcker att låna (främst deckare; hon tittade inte ens i min bokhylla) i min mammas bokhylla. Jag frågade flickan om hon också läser mycket böcker. ”Nja”, svarade hon, ”inte så jättemycket... Men jag har läst en bok som heter Innan jag dör som var jättejättebra.” Jag berättade att jag också har läst den (som synes här) och till och med recenserat den. ”Jaha, hur mycket gav du den?” frågade hon. Jag grubblade på frågan ett ögonblick innan jag fann mig och berättade: ”Ja, vi betygsätter inte litteraturrecensioner... men om jag skulle göra det, och om fem var högst, så skulle jag kanske säga...tre... eller tre och en halv?” Det beror väl lite på referenspunkterna, tänkte jag. Jämfört med mina andra recensionsböcker, och jämfört med Lodalen, skulle jag definitivt säga tre och en halv... men jämfört med hela mitt inre referensbibliotek skulle jag kanske snarare säga två och en halv. Flickan svarade: ”Jaha – om fem var högst, så skulle jag ge den... sju!”

Ja, så kan det vara när man talar om böcker...

Bob says hello to his fan club 2

Flowers in the garden... I like white peonies!



Hola amigas!!!!


Bob is thirsty...








Chuick, chuik! Hope to see you soon again.

Looking dangerous? Don't worry, just yawning...See, how sweet she is...

"This is a blog mostly about literature..." Well, yeah, Fanny Ardant loves literature!

A quoi sert de vivre libre quand on vit sans amour....


Banner made by Inantares to promote the FA-community at Live Journal...

Texttolkning - Mireille Mathieu

This is just a whim - I thought I'd try to translate a French song to Swedish. Just to see if I'm able to make something of it... and, of course, because I like it! (From the CD De tes mains by the totally amazingly wonderful Mireille Mathieu.)

Les larmes de tes yeux
(C. Cabat/J. Musy)

On dit que tout l'éclat du soleil
Doit se cacher quand la nuit se dévoile
Pour avoir cueilli les pétales
Des plus beaux bouquets d'étoiles

On dit que le sable de désert
Vit dans le souvenir d'un océan
Qui l'avait bercé doucement
Pour mieux le laisser au vent

Quand - les larmes de tes yeux
Auront lavé le temps
De ce qui n'était pas bleu
S'ouvrira le chemin
Qui n'existe que pour toi - par toi
Quand - tu le voudras
Nous irons là-bas
Là-bas

On dit que pour les oiseaux blessés
Il est aussi un ange qui attend
De prêter ses ailes un moment
Vers un horizon plus grand

Quand - les larmes de tes yeux
Auront lavé le temps
De ce qui n'était pas bleu
S'ouvrira le chemin
Qui n'existe que pour toi - par toi
Quand - tu le voudras
Nous irons là-bas
Là-bas

Quand - les larmes de tes yeux
Auront lavé le temps
De ce qui n'était pas bleu
S'ouvrira le chemin
Qui n'existe que pour toi - par toi
Quand - tu le voudras
Nous irons là-bas
Là-bas...

Ja, det första jag gjorde var att försöka göra en första helt bokstavlig översättning för att se hur det blev och om jag verkligen begriper vad sången egentligen handlar om. Det kändes ju till en början ganska spännande och inte alls omöjligt - att bara översätta själva orden. Det första utkastet såg ut så här:

Man säger att hela solens glans/sken
måste gömma/dölja sig när natten avslöjar sig
för att ha plockat/gripit blom/kronbladen
av de vackraste stjärnbuketterna/buketterna av stjärnor

Man säger att sanden i öknen/öknens sand
lever i minnet av en ocean
som hade vaggat den mjukt/sakta/milt/varligt....
för att bättre lämna/låta vara/lämna ifred/efterlämna/överlämna den till vinden

När- tårarna i dina ögon (din blick?)
har tvättat bort tiden /sköljt av [auront=futurum!]
från det som inte var blått
öppnar sig vägen/ska vägen öppna sig/kommer vägen att öppna sig
som bara finns för dig - genom dig
när - du vill det/har lust
går vi dit bort
dit bort

Man säger att för de sårade/skadade fåglarna
finns det också en ängel som väntar
för att låna/giva sina vingar en stund/ett ögonblick
mot en större horisont

När - tårarna i dina ögon.....

Ja, det var det, det... Återstod alltså att försöka inte bara göra godtagbar poesi av det, utan att få de svenska orden att passa in i melodin. Översättning måste bli texttolkning. Och då upptäckte jag att det faktiskt blev ganska svårt. Bara den första strofen, upptäckte jag, kunde jag tolka på olika sätt som gav helt olika betydelse. Det är väl inte natten som plockar bort stjärnornas kronblad? funderade jag, det handlar väl om att natten plockar ihop blombuketter genom att synliggöra stjärnorna... (Ja, och så tänkte jag att hur som helst så ligger min Stjärnorna sjunger ganska mycket i lä jämfört med "des plus beaux bouquets d'étoiles", men men...) Och förresten, tänk om det är ett idiomatisk uttryck dessutom, som har någon betydelse utöver den bokstavliga? Det kan jag ju inte veta...

Sedan slog det mig att texten faktiskt rimmar också. Oops..! Hur ska man göra då? Det kan ju i sådana fall krävas ganska mycket krångel... Bör man bevara originalets rimflätning? Hur mycket kan man egentligen vrida och vända på orden för att det fortfarande ska vara samma sång? (Angående rim, så är det hur som helst emot mina djupaste principer att vända på ordföljden bara för att det ska rimma! Meningsbyggnad framför allt! säger jag... om det nu inte finns särskilt allvarliga poetiska skäl för något annat...)

Nu är jag väl inte heller helt musikalisk nog för att egentligen förstå tillräckligt väl hur ord och musik bäst ska passas ihop... men jag gör i alla fall mitt bästa, och jag inser att ibland måste man ändra lite på både tempus och annat för att det ska passa. Det handlar ju om nyanser och ordval också. De olika varianterna "ska öppna sig", "kommer att öppna sig" och även "öppnar sig" (om man tänker sig "när... så öppnar sig...") uttrycker ju i stort sett samma sak. Ytterligare en sak att ta i beaktande är väl att jag inte är så där superbra på franska, direkt! Även om jag, med allt flitigare repetitioner, tycker att jag börjar öva upp mig och kan förstå rätt mycket nu igen, så är det ju säkert många nyanser som helt enkelt går förlorade...

Men med allt detta sagt:

Tårarna i din blick
(C. Cabat/J. Musy - övers. Lisa S)

Det sägs att hela solens strålglans
måste gömma sig för avslöjande nätter
den har plockat kronbladen
från alla vackra stjärnbuketter

Det sägs att sanden i öknen
lever i minnet av en ocean
som vaggade den så mjukt
till dess att vinden blev van

När - tårarna i din blick
har tvättat ren all tid
från det som inte var blått
så öppnar sig en väg
som finns bara för dig - i dig
och - när du än vill
så går vi dit bort
dit bort

Det sägs att för en sårad fågel
finns en ängel där som väntar på
att ge sin vinge för en stund
och öppna horisonten då

När - tårarna i din blick
har tvättat ren all tid
från det som inte var blått
så öppnar sig en väg
som finns bara för dig - i dig
och - när du än vill
så går vi dit bort
dit bort

När - tårarna i din blick
har tvättat ren all tid
från det som inte var blått
så öppnar sig en väg
som finns bara för dig - i dig
och - när du än vill
så går vi dit bort
dit bort

Ja, inte vet jag. Jag är faktiskt inte helt säker på att det här blev så bra - ur sångarsynpunkt. Ligger de här orden verkligen bra i munnen? Inte för att jag ändå hade tänkt ställa mig upp och sjunga det här för någon enda människa... men nu var ju det utmaningen jag gav mig själv, att det skulle bli en fungerande text. "Det som inte var blått" passar nog egentligen inte, det var bara det att jag ville undvika det lilla ordet "ej"...

Och frågar någon efter själva syftet med denna lilla övning... hm, det finns väl inget... (*suckar och tänker på att byta blogg*)

Voyage

[This is a short piece of fiction, written about a year ago. New English translation.]

The rocks are hard and cold, but they are red and glimmering further up. The sun is going down behind the mountain, and the sunbeams are coloring the water around the boat like drops of blood orange juice in a glass of water.
It is cold now, the surface is crisped by a wind from the north. But I am afraid that it will become even colder soon.
“Do you want to turn back”, Y says, “it is not to late?”
I shake my head. I don’t think it matters what we do, our best chance is to keep on going in our boat. We have very little food left, I doubt we will survive a voyage back.
“No", I say, "not if you don’t want to.”
Y puts down the oars in the water and we glide forward. Closer to the mountain, closer to the border.
We will soon be beyond what anyone has ever returned from.
We hear a thunder, as if from a waterfall. Yes, something like that is supposed to be there, I have heard. But then what? Nobody believes that the world ends there, that there is only nothingness behind the falls. But, it must be some kind of ending, nevertheless.
Or a beginning.
I see a fire of determination in Y’s eyes. I know what he is thinking: this is his life’s adventure, and he will not lose this opportunity, not even if it means death.
And I have chosen to follow him, rather than to survive alone.
We go around a big rock, and when we are behind it, the sun cannot reach us anymore. It is very cold now, and the thunder is almost deafening.
No, the sound is not a waterfall, but something similar. Because I was expecting falling water, my first thought is that there is something wrong with the view.
A huge mountain is rising in front of us, and it is so high that it makes me feel sick and I think that I will fall backwards when I look up. I think I can see snow high up there. The mountain is spreading out just as far in both directions. The black water is clucking around the rocking and swinging boat.
There is a crack in the mountain right in front of us, and that’s where the sound of water comes from. But the water is not gushing forth towards us, it is on it’s way into the mountain. It is foaming and sprinkling, as if the water is in a hurry.
“That way”, Y says, pulling the oars in for a moment.
I realize that we will sucked in by the ice cold water. It seems unlikely that one will ever be able to get out that way, in the opposite direction of the wild water. And we don’t know if there is something on the other side.
“Are you sure that you want to do this?”, I say, with my voice shrill with fear.
“I have to”, he says, “I just have to know what’s there.”
And the water pulls at the boat. We are inside the mountain now. The mountain walls are so close upon us that a slightly larger boat would get stuck and be crushed. Y barely had time to pull back the oars before the speed was too much for any of us to be able to hold on to any thoughts. After only a few moments, there is so dark, we can no longer see anything.
For all that I know the cave in the mountain has maybe extended itself, we would have been able to swing both backward and to the sides. Time and space become blurred. Everything is just a single perception of that life is about to expire.
Then it becomes brighter, and I realize with dizziness that the tunnel in the mountain actually has an end. We are still going very fast in the cramped space, but I think that it still takes a few minutes before we fly out of the mountain.
The boat is falling with the water that is now actually falling, and it is a miracle that the boat does not capsize.
Now, everything is quiet around us. Silence, cold. Dusk, almost night.
We look at each other in deafening silence.
And Y says:
”Is this all?”
The water is spreading shiny like a mirror but black around us. Behind us are the dark mountains. Mountains pile up around us as far as we can see, they are immobile icebergs.
Ice in the water, dark iceberg and only silence, barely a gust of wind. The place is waste, and it is so huge that I feel completely dead inside.
”It is said that there is something wonderful beyond the mountains", Y says voicelessly. “Freedom, beauty, happiness. They say you never want to return.”
”One can not return”, I point out. “We knew that after all - how could all the talk about happiness be anything but fairy tales?”
”So this is all”, he says.
”It is almost night”, I say. “Tomorrow when the sun rises and we see glittering in the ice, then the sky is blue - maybe it will be really beautiful here, in daylight.”
Y hears that I speak without conviction. We feel that the future is as blank as the ice in the water.
From his backpack Y picks up hats, gloves and two pieces of bread, hard and tough. We chew resolutely, remembering the flavours and fragrances from a lost life.
Then, he finds two candles. We keep them in our hands and we try to get as much heat as we possibly can from the small flames.

Djuren och trädgården, maj 2008

The animals and the garden, May 2008Les animaux, le chien et les chats, dans mon jardin, la semaine dernière















El perro grande!
Y el gato... as you can see... Merlin!

Ma chère petite Virus...And that's all for now!

Eva, Marilyn & Virginia

Nedan följer några små betraktelser (som utgår från ett PM jag hade tänkt skriva, men som, visade det sig, inte behövdes!) om fakta och fiktion i romaner. Detta har inspirerats av texten ”Paratexts and the limits of narratology”i Episkt dubbelspel. Om faktionsberättelser i film, litteratur och tv av Bo G Jansson (Uppsala: Hallgren & Fallgren 2006). Sorry girls, this is in Swedish! This text is about fact and fiction in novels, inspired by an essay on narratology by Bo G Jansson.

(Därmed var material och något slags syfte presenterat. Utförligt beskriven teoretisk utgångspunkt, exakta frågeställningar och tydlig metod finner man nog inte nedan. För något riktigt PM är det ju trots allt inte!)

“Paratexts and the Limits of Narratology” demonstrerar en förening av postklassisk och klassisk narratologi. Jansson använder begreppet paratext (utifrån Genette [s. 222]), talar om det som en tröskel, zoner mellan text och kontext som uttrycker författarintention: förord, titelsida, en dikt eller ett citat innan romanen börjar, efterord, etc. Det handlar om hur författarintentionen (även om det handlar om läsarens tolkning) måste vara en faktor att räkna med inom narratologin. Det handlar även om skillnaderna i ontologisk status mellan en texts författare och berättaren (vilka det kan finnas flera av på olika nivåer i texten [s. 224]).

All författarintention i form av paratext är fiktion (s. 225). Detta påverkar alltid läsaren. Det vill säga: läsarens förväntning styrs i olika riktningar beroende på om det på försättsbladet står ”roman”, ”en romantisk berättelse” eller ”biografi”.

Den här texten om narratologi innehåller väldigt mycket (författarens huvudsakliga ärende är ”to establish [...] a narratological terminology that is useful in the narratological analysis of any narrative, non-fictional as well as fictional” [s. 232]) och det jag fäster mig mest vid är kanske inte det allra väsentligaste. Hur som helst, så finner jag något fascinerande i gränserna mellan fakta och fiktion, dikt och sanning. Hur dessa förmodade motsatser i själva verket – vilket blir allt tydligare för mig ju mer jag själv skriver – verkligen inte alls motsäger varandra. Men att ändå något slags medvetande om förhållandet dem emellan tycks nödvändigt.

Jag tyckte att detta var intressant att tänka på i samband med Eva Alexandersons Kontradans (Göteborg: Anamma 1994 [Stockholm: Bonniers 1969]). När det gäller Kontradans kan man tolka berättelsen olika beroende på vilken utgåva man läser. Den första (1969) kallas roman. I efterordet till andra utgåvan får man dock veta att genrebeteckningen var ett krav från förlagets sida, Eva Alexanderson säger där att ”Kontradans är verklighet”. Det är någonting jag egentligen kunde ha förhållit mig till i uppsatsen i högre grad än vad jag gjorde. Jag väljer trots denna information att behandla Eva som en romankaraktär jämställd med Lotta Hedman i Selma Lagerlöfs Bannlyst (Stockholm: Bonniers 1918). Man kan tala om skrivande som ett meningsskapande verktyg, ett sökande efter minnen, en omformning, kanske, av ens verklighet. Men genom den litterära formen bildas ändå en fiktion. Det skrivna ordet gestaltar, poetiserar. Trots verklighetsanspråken kan man ändå anta att vissa saker ändå utesluts – varenda timme och minut, varenda husfasad och förbipasserande bil kan inte redogöras för och alltså formas verkligheten på ett visst sätt enligt författarens intentioner.

Fiktion och ickefiktion har olika sanningsanspråk (s. 233ff). Ickefiktionen kommer med påståenden om hur verkligheten är beskaffad. Fiktionens sanningsanspråk gäller bara inom fiktionsvärlden (och det är alltså författarens uppgift att fixa trovärdig gestaltning).

Hur kan man skilja på vilken form av sanningsanspråk en text har? Man måste vara uppmärksam på paratexten och förstå vad texten utger sig för att vara – jfr JC Oates roman Blonde om Marilyn Monroe som av vissa läsare kallas biografi. ”In order for this inner ”Chinese box” [...] to be understood and experienced by the reader as just that, the reader must necessarily be aware of the original and real paratext” (s. 236). Det känns som att i många fall av faktion går det faktiskt inte fram vad som är vad... En medveten författare gör ju en grej av att blanda fakta och fiktion, vill uppnå någonting, kanske någon form av sanning som facklitteratur inte kan åstadkomma. Faktum är att JC Oates förklarar detta i ett förord till romanen, men det verkar som om det har gått många läsare förbi. Blonde är en engagerande och intressant roman, den är lika ”sann” som varje annan roman är det. Det är en omfångsrik bok som bygger på omfattande research, men det är ett misstag att tro att den är den hela sanningen om den verkliga personen Marilyn Monroe. Det är väldigt intressant, detta. I en rent fiktiv roman som tex Svindlande höjder gäller sanningsanspråken endast inom den världen. Om man pratar om ”hur mycket Heathcliff egentligen älskade Catherine” så är man ju medveten om detta med att karaktärernas ontologiska status inte är den samma som vår som diskuterar dem. Ändå kan man prata om ”hur det egentligen var” i fiktionen, vilket man inte kan om man pratar om historiska personer. Man kan inte nå den känslomässiga sanningen i en biografi. I en biografi kan man fastslå vissa fakta, men det finns alltid en gräns.

Jag behandlar Eva som en romanfigur i min uppsats, och alltså gör jag i mina tolkningar av texten påståenden om vad hon tycker och känner och menar och tror. Det funkar, eftersom boken har formen av en (självbiografisk) roman. Jag låtsas inte om att sanningsanspråken kanske borde få mig att linda in mina påståenden i större ödmjukhet. Antag att jag skulle skriva en biografi över Eva Alexanderson; i hur hög grad skulle jag då kunna använda Kontradans för säkra påståenden? I det fallet skulle nog romanformen kännas begränsande.

Nå, vidare... Det faktionsförfattaren sedan gör är att hon/han blandar dessa sanningsformer för att åstadkomma något nytt. Författaren förväntar sig att läsaren ska förstå att faktionen säger något mer än ren fiktion och säger något mer än vad biografin någonsin kan göra. Medan läsarna ibland i fallet Blonde kanske egentligen läser det som en ren faktarapport. Eller, om de inte känner till några fakta alls, som ren fiktion.

Men det är intressant att fundera på vad det innebär för olika läsare att ta del av någonting som är mer eller mindre verklighetsbaserat. Vem får ut mest av att läsa tex Michael Cunninghams Timmarna? (Stockholm: Bonniers 2000 [The Hours, 1998]) Eller för den delen – se filmen? Den som känner till Virginia Woolf och Mrs Dalloway eller den som inte gör det – och beroende på hur mycket man känner till? Vissa känner kanske inte till någonting om bakgrunden till Cunninghams roman, men tycker ändå att filmen är mycket intressant. Vissa tänker att delarna som utspelar sig 1923 är en exakt redogörelse för Woolfs liv. Men det är förmodligen varken mer sant eller falskt än i fallet Marilyn. Om man har läst både Mrs Dalloway, ett flertal Woolf-biografier och Timmarna finns det kanske risk för att boken/filmen faller sönder i ett sökande efter paralleller och pusselbitar, vad som kommer från vilken källa och vad som är författarens fantasi, istället för en roman som säger någonting om skapande, läsande, dödslängtan, familjeband, kärlek... det blir en annan slags upplevelse. Richard i Timmarna tycker att han hör fåglarna sjunga på grekiska, som Septimus gör i Mrs Dalloway och som Virginia Woolf själv fick erfara. Och vilket betydelse har det om man vet att ”The Hours” var Virginia Woolfs arbetsnamn på boken som blev Mrs Dalloway? Kanske ingen alls – Michael Cunninghams roman är just detta – en roman i sin egen rätt. Samtidigt är det också ett skickligt vävt nät av texter, en kommentar, en hyllning, en lek med flera olika betydelselager att upptäcka. I boken Timmarna ser Clarissa en skådespelerska stiga ut ur en husvagn (s. 32), det kanske är Meryl Streep, tänker hon – just den samma som sedan spelar Clarissa i filmatiseringen. Så kan det alltså gå när en verklig person nämns i en fiktiv roman.

Börjar man fundera över sätten på vilka man blandar verklighet och dröm, så finner man att man står inför en intrikat väv av frågor som man kan hålla på väldigt länge att nysta i. Ämnet är alls icke uttömt i och med detta lilla blogginlägg. Poesin, sedan - det är ett kapitel för sig...

About Books

En liten bokenkät som jag hittade här hos Bokhora (ny favorit på nätet, bara massa böcker!), fast den först kom från Mats Strandberg. Jag har dessutom "internationaliserat" den... Jag lade även till en egen fråga!

This is a little questionnaire about books that I found in other blogs, and I decided to copy it for myself. As you can see, I've written the questions in 4 languages (i.e. I babelfish-translated them into French and Spanish; I'm sure the translations aren't always correct!) but the answers only in Swedish and English. It would be fun if you answer the questions in comments, in the language of your choice!

1. Vilken bok läste du senast? Which book have you recently read? ¿Qué libro usted ha leído recientemente? Quel livre avez-vous récemment lu ?

Sargassohavet av Jean Rhys. En omtumlande läsning som för evigt har förvandlat de romantiska känslor för Mr Rochester som varit en rest sedan tonåren... Jag har alltså älskat Jane Eyre i halva mitt liv, men nu tycker jag nästan att Rochester kunde ha fått drunkna på vägen hem till England...

Wide Sargasso Sea by Jean Rhys. Overwhelming. I've always loved Jane Eyre, but I can never think of Mr Rochester in the same way after this... (Next on my "To read- list" is, I guess, The Madwoman in the Attic...)

2. Vilken bok ska du börja på härnäst? Which book will you start to read now? ¿Qué libro usted comienza ahora a leer? Quel livre commencez-vous à lire maintenant ?

Jag läser just nu Baudelaire i svensk översättning, skulle vilja ha Les Fleurs du Mal i original för att åtminstone försöka förstå dikterna i sin helhet; jag tycker alltid att lyrik förlorar något på att översättas, men ibland är det ju nödvändigt för att man ska begripa något!

I’m reading Baudelaire now; Swedish translation. I’d like to read Les Fleurs du Mal in French, but I really need the translation!

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla? Do you have mostly male or female authors in your bookshelf? ¿Usted tiene autores sobre todo masculinos o femeninos en su estante? Avez-vous les auteurs la plupart du temps masculins ou féminins dans votre étagère ?

Hm, jag har nog många manliga författare, men förmodligen mest kvinnor i min bokhylla, kanske 65 % kvinnliga författare. (Många biografier om kvinnliga författare är skrivna av kvinnor...)

I’ve got many male authors in my bookshelves, but I guess mostly female – about 65 %. (Many biographies about female writers are written by women...)

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv? When you read a book, do you count how many pages you have left to read?, do you think: ”now I’ve read a fourth”, ”a third”, ”hurrah, half of it!” etc? ¿Cuándo usted leyó un libro, usted cuenta cuántas páginas usted se ha ido para leer? Quand vous avez-vous lu un livre, comptez-vous combien de pages vous êtes parti pour lire ?

Oftast inte, det skulle vara om det rör sig om mer eller mindre jobbig kurslitteratur... eller jo, förresten. Ibland tänker jag: "Åh, nej, nu är det bara si och så mycket kvar... nu måste jag bromsa lite, spara lite..."

Usually not, if it’s not more or less boring course literature... or if the book is very good and I want to make it last for a long time...

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv? How do you chose which books to read? E.g. cover, tips from friends, reviews, top lists, blogs etc? ¿Cómo usted eligió que reserva para leer? ¿E.g. cubierta, extremidades de amigos, revisiones, listas superiores, blogs etc? Comment allez-vous avez-vous choisi quels livres à lire ? Par exemple couverture, bouts des amis, revues, listes supérieures, blogs etc.. ?

Ja. Allt detta, utom kanske topplistor...

Yes. All of the above, except maybe top lists...

6. När blir en bok för lång? When is a book too long? ¿Cuándo es un libro demasiado largo? Quand un livre est-il trop long ?

Jag vet inte... det beror ju helt på om jag tycker att den är bra eller inte. En bra bok blir väl aldrig för lång.

I don’t know... it depends on if I like it or not. A good book is never too long.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska? Do you like to read in English (if that is the original language) as much as in your own language? ¿usted tiene gusto de leer en inglés (si ésa es la lengua original) tanto como en su propia lengua? Aimez-vous lire en anglais (si c'est la langue originale) autant qu'en votre propre langue ?

Nja, det beror på. Om boken inte finns i översättning, eller om jag inte orkar vänta, så gör jag det, men av bekvämlighet föredrar jag nog översättning. Det händer att jag läser vissa böcker både i original och översättning för att inte missa några nyanser (okej, detta gäller mest lyrik och Virginia Woolf, som jag hyser en viss besatt kärlek till och jag vill gärna äga samtliga titlar både på engelska och svenska...)

Well, it depends. If the book isn’t translated, or if I’m too impatient to wait, I read in English, but I prefer translations out of laziness. I sometimes read books both in English and in Swedish, in order to get all the nuances – both the proper understanding and the original “tone” of the work (OK, this is mostly the case with poetry, and with Virginia Woolf, with whom I am totally obsessed...)

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa? Which book did you last feel that you had to persuade ALL your friends to read? ¿Qué libro usted duró la sensación que usted tuvo que persuadir a TODOS sus amigos leer? Quel livre avez-vous duré l'estimer que vous avez dû persuader TOUS vos amis de lire ?

Det var Emily L av Marguerite Duras.

That was Emily L by Duras.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp? Do you leave a book if you find it boring? If so, when do you give up? ¿Usted deja un libro si usted lo encuentra el agujerear? ¿Si es así cuándo usted da para arriba? Laissez-vous un livre si vous le trouvez être ennuyeux ? Si oui, quand donnez-vous vers le haut ?

Ja, det händer ibland, men inte särskilt ofta. I så fall ger jag upp efter en dryg tredjedel, kanske.

Yes, it happens, but not very often. In that case I give up after a third, maybe.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls? Which genre is over represented in your bookshelf, and which is not there at all? ¿Qué género es excedente representado en su estante, y cuál no hay en todos? Quel genre est excédent représenté dans votre étagère, et que n'y a-t-il pas du tout ?

Det är väl mest romaner av alla de slag, och litteraturvetenskap. Det som saknas totalt är väl naturvetenskap, reseskildringar och musik...

I’ve got mostly all kinds of novels, and books about literature. I’ve got no science, travel books or music...

11. Tre böcker som du finner oumbärliga? Three indispensable books? ¿Tres libros imprescindibles? Trois livres indispensables ?

Edith Södergrans samlade dikter, De besatta av A.S. Byatt, och... många böcker slåss om tredjeplatsen, vi säger... Torgny Lindgrens Pölsan.

The poems by Edith Södergran, Posession by A.S. Byatt, and... many books wants to be the third, let’s say... Hash by Torgny Lindgren. (And please, por favor amigas, try to find some English, French or Spanish translation of the Finnish/Swedish poet Edith Södergran! It should be possible, although it is very difficult to translate poetry in a way that preserves the original magic of the words. I’ll write something in the blog about her sometime...)