Before I Die by Jenny Downham (och om recensioner)

[se även min recension i FK 13/3 08 - nedanstående är inte en översättning!]

I have recently read and reviewed Before I Die, a novel by Jenny Downham. It is a story about death, love, family, and about learning to accept the inevitable.

Sixteen year old Tessa Scott has cancer. She and everyone around her knows in the beginning of the book that she only has little time left to live. And she wants to live as much as she can before she dies.

Tessa has a list of things she wants to do and experience. Sex is first on the list. It turns out, as one can imagine, not to be the most enjoyable thing ever. But Tessa goes on with the list – soon with the help of Adam, the boy next door...

This is a sad story, but still funny at times. It feels realistic, and better than many other books in the same genre.

Last year I reviewed the book by Ray Kluun, which is a best-seller. It is said to be one of the saddest books ever written. Eh?! I said that it was a close to badly written book, very boring at times, with more information about the main character’s genitals than I would ever have asked for.

Sad? Yes, of course, but... a sad story and some kind of dramatic conflict (in this case, a man who is notoriously incapable of being faithful to one woman) is not enough.

I asked myself if it was a male thing, perhaps? But I guess not, since I’ve read many reviews written by women. They like it, for some reason.

Then is it a straight thing? Is that why I’m bored with Kluun’s male protagonist and his sexual adventures?

No, that can’t be it. I do not object to heterosexual writing in general. And the love story in Before I Die is totally straight. Well, I don’t know. I can relate to Tessa, anyway.

No, the thing is, Jenny Downham is a good writer, the book is well written. It is certainly not sensational, but it’s perfectly readable. I like how the nature and scenery are reflecting and is reflected by Tessa’s mood. I like how the author works with contrasts in the themes. Birth and death, sunshine and rain, the different attitudes with friends, boys and family, Adam’s mother and Tessa’s... These are quite simple and obvious things, but Downham handles them well, she makes a real effort with the writing and it shows.

The book has it’s sentimental moments, but that is inevitable. Death is inevitable, sad, painful, and serious.

That makes death a very good topic for a novelist. As Ray Kluun and others prove, it isn’t even that necessary to be a good novelist to sell many books and become very popular, if you write a sad story about death.

Before I Die is Jenny Downham’s first novel. I am curious about what she’ll do next... when she, hopefully, chooses another theme for her next work.

***
Nåja, när det gäller Ray Kluuns En sorts kärlek, så har jag träffat åtminstone en som inte gillar hans bok. Mest för att hon tycker att huvudpersonen, dvs i stort sett författaren själv, beter sig mycket svinigt mot sin döende fru.

Hm, det är kanske sant. Men jag tycker inte att det är huvudsaken. Inte när man recenserar en bok i alla fall!

Saken är den att många människor faktiskt tycks värdera en bok högre om berättelsen är självupplevd. Då blir den "sann" och "gripande". Ray Kluun blir populär för att han skriver "ärligt" om "hur det egentligen var" och därför blir hans bok sorglig, tragisk... Eller, enligt ett annat sätt att se på saken: Usch vilken hemsk människa han är den där Kluun, hur kunde han göra så mot sin stackars fru, och så läser man boken för att förfasa sig och klaga över huvudpersonens omoraliska handlande.

Redan Oscar Wilde sa: "Man frågar inte efter om en bok är moralisk eller omoralisk, man frågar om den är väl eller illa skriven". (Med reservation för eventuell felcitering.)

Och man ska inte recensera författaren som person, utan hålla sig till saken, det vill säga boken. Johanna Nilsson pratade om det i fredags, om de där dumma recensenterna... Jag håller med henne. Men det är väl det som händer när allt mer litteratur marknadsförs som "sann". Dokumentär, eller vad man nu kallar det. Gränserna luckras upp, och i så fall blir det ju inte konstigt om man även uttalar sig om författaren som person. Om författaren och protagonisten i alla fall blir en och samma. Varpå detta "spiller över" även på den renodlade fiktionen.

Det blir ju då problematisk för den författare som kanske inte vill förknippas helt och fullt med sina karaktärer. Johanna Nilsson vill inte för alltid bli betraktad genom sin debutbok som mobbingoffret, den stackars flickan som fick revanch genom skrivandet... Hon sa att hennes bok inte är så självbiografisk som många har trott. Och varför är det över huvud taget intressant, egentligen? Om något är självupplevt eller inte?

Ja, det är märkligt. Jag läser i alla fall hellre en välskriven fiktiv berättelse än en taffligt skriven verklighetsbaserad. Om det nu är mellan dessa två det står. Man kan naturligtvis inte helt avfärda allt självbiografiskt skrivande.

Som om jag själv aldrig skriver om mig, mina känslor, upplevelser, minnen! Faktum är att jag plockar ibland irriterande mycket av mig själv... det tycks vara oundvikligt, på något vis.

Kontradans av Eva Alexanderson är, står det i efterordet, verklighet. Men när boken publicerades första gången ville förlaget att den skulle betecknas som roman. Det var väldigt viktigt för dem att den kallades så. Tendensen tycks ha svängt... Men faktum är att jag inte tar så stor hänsyn till detta i min uppsats. Jag behandlar Eva som en romanfigur på samma sätt som jag gör med Lotta Hedman och Malin Forst. Men i just det sammanhang som min uppsats utgör, så spelar det ingen roll för diskussionens skull om det hela är "sant" eller inte. För min uppsats handlar egentligen, för den som känner mig, ganska mycket om mig själv...